Äldre visa män

I dagens medier finns det en grupp som allmänt sett är något av ett hatobjekt –  det är de som beskrivs som (välutbildade)  “medelålders vita män”. Det är de som anses styra världen, vilket naturligtvis innebär att alla som tycker/tror/anser att de är klokare vill ersätta dessa med den grupp de själva tillhör, såsom exempelvis “unga kvinnor” eller (fyll gärna själva i en lämplig grupp).
Detta påminner mig om att i gamla tider ansågs gamla människor vara visa. De hade ju upplevt det mesta och användes därför som rådgivare åt yngre och handlingskraftigare ledare. Det som var förutsättningen för denna respekt för de äldre var att samhället förändrades relativt långsamt. När samhällena började förändras allt snabbare så försvann denna respekt för de äldres erfarenhet. Deras erfarenheter ansågs inte längre vara relevanta för det förändrade samhället.
Jag har ofta känt att även om detta är delvis sant så är det inte hela sanningen. En del av de äldres erfarenheter är fortfarande värdefulla – inte minst gäller det deras människoerfarenhet. I många avseenden är dagens människor ganska lika de som levde för 50 eller 500 eller 5000 år sedan. Det finns ofta mer anledning för de unga att lyssna på de äldre än vad de själva tror.
Det finns en annan erfarenhet som också kan vara relevant – erfarenheter av tidigare “klimatförändringar”. Det finns fortfarande några som minns de kalla krigsvintrarna, eller de varma somrarna på 50-talet eller de snöfria vintrarna på 70-talet. Vi som varit med ett tag vet att det funnits kortare eller längre perioder av varma eller kalla somrar och milda eller kalla (och snörika) vintrar. Kanske är det därför många av oss som varit med ett tag varit extra svåra att övertyga om att världen står inför ett katastrofalt klimathot. En som varit med ett tag är Eje Collilnder som författat dagens gästinlägg. Ejes text är ganska lång och jag har därför  delat upp den i två delar. Här nedan kommer den första delen.

IPCC och det globala klimatet

Eje Collinder

För att skapa sig en ny position för ökad överstatlig makt bildade FN klimatpanelen IPCC år1988.

IPCC inrättades då med hjälp av oroade miljömedvetna forskare som ville få politiker att vidtaga åtgärder för att minska utsläpp av koldioxid. Att informera politiker om kunskapsläget tycks för dessa initiativtagare och IPCC-ledare ha varit samma sak som att informera om det ideella budskapet gentemot koldioxid. Uttalanden av ledande representanter för IPCC tyder på att man ansett sig ha till uppgift att agitera för detta budskap snarare än att bedöma dess vetenskapliga hållbarhet.

IPCCs första ordförande blev Olov Palmes rådgivare Bert Bohlin tillsammans med Sir John Houghton, och båda hade den rätta politiska inställningen. För att övertyga behovet av denna överstatliga makt förutskickade de att katastrofer kommer att inträffa. Klimatforskaren John Houghton betraktade klimatfrågan ideellt som en moralisk fråga, att en minskning av utsläppen av växthusgaser kommer att bidra till att ‘frälsa planeten från mänsklighetens girighet och likgiltighet’. Han var huvudredaktör för IPCCs tre första rapporter, 1990, 1995, 2001.

Alla inom IPCC vet att all utbildning och allmän kunskap ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eftersom denna panel är ett politiskt instrument bortser den helt från denna grundregel, och dess mål är att tydligt påvisa att människan orsakar en katastrofal uppvärmning av jorden.