Vindkraftverk med deras höga torn är toppade med långa glasfiberarmerade rotorblad gjorda för att klara de hårdaste och blåsigaste förhållanden. Men vad ska man göra med alla dessa rotorblad när de når slutet av sitt liv?
Medan cirka 85-90 % av turbinerna är lätta att återvinna, är deras rotorblad inte det. De är gjorda av glasfiber bundet ihop med epoxiharts, ett material så starkt att det är otroligt svårt och dyrt att bryta ner. De flesta rotorblad slutar nu sitt liv på soptipp/deponi eller förbränns.
Men i februari sa det danska vindkraftsföretaget Vestas att det hade knäckt problemet. De tillkännagav då en genombrottslösning, som skulle göra det möjligt för vindiurbinblad att återvinnas, utan att behöva ändra design eller material. Företaget sa att den ”nyupptäckta kemiska tekniken” bryter ner gamla blad i en vätska för att producera material av hög kvalitet, som så småningom kan användas för att tillverka nya rotorblad, såväl som komponenter inom andra industrier.
Claire Barlow, en hållbarhets- och materialingenjör vid Cambridge University, sa att om den här typen av teknik kan skalas upp, så kan den bli en spelförändring.
När den första generationen vindkraftverk börjar nå slutet av sin livslängd och den andra byts ut tidigt för att ge plats åt ny större vindkraftverk med längre rotorblad som kan svepa mer vind och generera mer energi. Då borde frågan bli ännu mer pressande för vindkraftsbranschen och slumrande miljö- och naturvårdande myndigheter – vad ska man göra med de enorma rotorbladen?
Rotorbladavfallet beräknas enligt en uppgift nå 2,2 miljoner ton i USA år 2050. Globalt sett kan siffran vara cirka 43 miljoner ton år 2050.
Nuvarande hantering är inte bara slösaktig utan har stora miljömässiga nackdelar. Förbränning medför föroreningar och medan vindkraftsföretag säger att det inte finns något problem med toxicitet med deponiblad, sa Claire Barlow att det ännu inte är helt klart. ”Det är inte så godartat som man kan tro.” sa hon.
Turbinbladsmaterial gör återvinning svår och kostsam. Epoxihartserna som används för att tillverka turbinblad kallas ”termohärdar”. ”Om man värmer upp dem ändrar de inte sina egenskaper förrän de brinner.” sa Barlow. ”Du kan inte bara skrapa ihop dem och återvinna materialet till något som är lätt att återanvända.” Det är därför Vestas hoppas att dess nya teknologi kan innehålla ett verkligt löfte.
”Detta har varit den viktigaste hållbarhetsutmaningen i branschen. Så vi är naturligtvis väldigt glada över att ha hittat en lösning, säger Lisa Ekstrand, hållbarhetschef på Vestas.”
Processen, som Vestas har arbetat med i samarbete med Aarhus Universitet, Danska Teknologiska Institutet och USA-baserade epoxiföretaget Olin, använder en flytande kemisk lösning för att bryta ner bladet till epoxifragment och fibrer. Epoxihartset skickas sedan till Olin som kan bearbeta det till ”virgin-grade” epoxi, sa Ekstrand.
Processen använder billiga, giftfria kemikalier som är lätt tillgängliga i stora mängder, tillade hon. ”Vi förväntar oss att det här är en teknik med låg energiförbrukning och låg CO2-utsläpp.”
Hittills har Vestas testat tekniken i ett labb men bygger nu en pilotanläggning för att testa den i större skala under två år, varefter man hoppas kunna kommersialisera den. Men Vestas är långt ifrån först med att försöka ta itu med detta knotiga problem. Företag och forskare har arbetat med olika tillvägagångssätt i flera år, även om många potentiella lösningar är begynnande eller förblir småskaliga.
Ett tillvägagångssätt är att slipa upp blad och använda materialet i andra industrier. Nackdelarna är att de enorma bladen är knepiga att transportera och krossa. ”Eftersom materialet inte är värt särskilt mycket, verkar det inte heller vara värt att ta hand om” sa Barlow.
Veolia, ett resursförvaltningsföretag med huvudkontor i Frankrike, förvandlar gamla rotorblad till en ingrediens för cementproduktion. Veola´s process river, sorterar och blandar bladmaterial innan det skickas till cementugnar. Genom att använda denna blandning minskar utsläpp av växthusgser som produceras vid cementtillverkning med 27 %, enligt Veolia. Programmet har hittills bearbetat 2 600 rotorblad.
Carbon Rivers, ett Tennessee-baserat företag, har arbetat med det amerikanska energidepartementet för att hjälpa till att skala upp sin ”pyrolys”-teknik – en form av kemisk återvinning som använder mycket hög värme i en syrefri miljö. Företagets process producerar glasfibrer som sedan kan användas i nya vindkraftverk, samt i fordons- och sjöfartsindustrin. Den producerar också olja som kan användas i energiproduktion, säger David Morgan, strategichef på Carbon Rivers. Tekniken tillåter dem att ”fullständigt uppgradera vindturbinblad” i en process som är ”nettoenergi positiv”, tillade Morgan. Carbon Rivers har hittills upparbetat 41 rotorblad som väger 268 ton och bygger återvinningsanläggningar med målet att skala upp till mer än 5 800 rotorblad om dagen
Andra insatser fokuserar på att förändra materialen som används för att tillverka turbiner, för att skapa en ny generation av blad som är lättare att återvinna. År 2022 tillkännagav forskare vid University of Michigan att de hade tillverkat ett nytt harts för rotorblad genom att kombinera glasfibrer med en växthärledd polymer och en syntetisk, som kunde återvinnas till ingredienser för produkter, inklusive nya turbinblad, laptopskydd, kraftverktyg m.m.
Anledningen till att Vestas upptäckt kan vara så övertygande, säger Barlow, är att det lovar en process för att återvinna återanvändbara material från nuvarande turbinblad, utan att använda skadliga kemikalier och enorma mängder energi. Men om det är en riktig vinnare återstår att se! Det kommer säkert att finnas alla möjliga problem som de inte har tänkt på!
Claes-Erik Simonsbacka
RWEkommer att använda återanvändbara turbinblad på Thor
5 jun, 2023
Utdrag:
RWE Majoriteten av turbinerna på den framtida danska vindkraftsparken till havs kommer att utrustas med återanvändbara turbinblad från två företag.
I april kunde Siemens Gamesa och RWE lyfta på slöjan. Turbintillverkarens nyss lanserade ”gröna torn” skulle användas vid den kommande Thor Offshore Wind Farm i Danmark. Men nu kan de två företagen säga att 40 av de 72 turbinerna kommer att vara utrustade med återanvändbara turbinblad.
Enligt planen ska installationen av turbinerna på Thor, som ska ha en kapacitet på över 1 GW, påbörjas 2026.
https://www.vindkraftsnyheter.se/20230615/7801/rwe-kommer-att-anvanda-ateranvandbara-turbinblad-pa-thor
The future of turbine blades
23 February 2023
https://www.windpowermonthly.com/article/1814332/future-turbine-blades
Do you know how the blades of a wind turbine are made?
https://www.iberdrola.com/documents/20125/40450/Infographic_turbin_blades.pdf/bc61dc2f-f3c3-278d-43b5-5ea8796249e2?t=162737
Mvh,
Tack Claes-Erik!
Lite grand om den svenska problematiken i länkarna nedan:
https://www.riksrevisionen.se/om-riksrevisionen/kommunikation-och-media/nyhetsarkiv/2023-06-08-sverige-inte-redo-att-hantera-gamla-solceller-och-vindturbinblad.html
https://www.riksrevisionen.se/download/18.4c616b9e188641e491b82780/1685594817497/RiR_2023_11_rapport.pdf
I den kemiska processen används ”en vida förekommande” substans för att lösa epoxy.
Varför bete sig som ”katten kring het gröt”, och inte direkt tala om vad de har tänkt sig för lösningsmedel?
Jag anar en massa ”ugglor i mossen” här.
#3
Japp, bara formuleringen:
”Processen använder billiga, giftfria kemikalier som är lätt tillgängliga i stora mängder, tillade hon. ”Vi förväntar oss att det här är en teknik med låg energiförbrukning och låg CO2-utsläpp.”
Ja just det.. Är ständigt det 1 april?
En fundering.
Om man med tvingande regler påbjöd att fibermaterialet i vingarna ska vara kolfiber så skulle utbytta propellerblad utgöra ett utmärkt bränsle i allehanda förbränningsprocesser.
Dyrare att tillverka, förvisso. Men billigare att ta hand om efter.
Horbach har i en video med känd skådespelare visat hur återvinningen kan ske.
Bygg era altaner med begagnade blad.
Hållbara och med bra svikt. (NN 1/4-2024)
Tack Claes-Eric Simonsbacka. Många bra länkar, jag ska detaljstudera de senare
En språklig detalj: du använder ordet ”termohärdar” om epoxyhartset. Det måste du felöversatt. Jag gick polymerlinjen på KTH och har aldrig hört om några ”härdar”
Kan det vara termohärdande som avses?
Likaså använder du vid ett tillfälle orden” ”bryta ner epoxyhartset till epoxyfragment”. Här är det frågan om texten avser mekaniska små brottstycken av epoxyharts eller ” molekylfragment”, alltså epoxyhartsets byggstenar?
Jag kanske kan tänka mig superkritiskt CO2 för att lösa epoxi? Den vätskan går hårt åt på t.ex. akrylatplast. Bara spekulationer, för det är allmänt känt sedan länge att det inte finns något ”vanligt” lösningsmedel som biter på härdad epoxi. Det är skrapa och slipa som gäller.
#8
Slipa ned fågelkvarnknivarna till minsta beståndsdel (mekanisk process), låter som en ”grannlaga” uppgift.
Deponi är väl det som gäller även i framtiden.
Hade Vestas bara sagt vad som detta ”mirakelmedel” består av, hade jag kanske tänkt tanken, att det kanske skulle kunna gå att återvinna.
#8
Whoa! Ja, superkritisk CO2 vore ju i sanning en festlig lösning på upplösningsproblemet…..
Hur var det? ’vanlig och miljövänlig’.
#7, Hans H
”Termohärdar, å andra sidan, kan inte längre smältas efter att de har tillverkats. De håller sig hårda även när de värms upp.”
https://www.eurolab.net/sv/testler/malzeme-testleri/plastik-polimer-analizi/
Mvh,
Det man ska fundera på är vem som står för nyheten. Nu är det Vestas och det ligger i deras intresse att visa att deras verksamhet är ”miljövänlig”. Kan de då presentera en – potentiell – lösning på ett existerande problem innebär det fördelar för företaget.
Visar det sig senare att de varit för optimistiska kommer de inte gå ut med det lika öppet och ”nyheten” försvinner i flödet – det gör att gemene man tror att de återvinner bladen, när de inte gör det.
Av alla ”bra” idéer som presenteras är det en ytterst liten procent som de facto kan kommersialiseras, för att det uppstår problem av olika slag som inte kunnat hanteras.
Den fråga som först måste ställas är: Varför tillåta att turbinbladen under drifttiden får släppa ut mycket giftiga mikro- och nanopartiklar ut i vår natur och miljö? Det handlar om en storskalig medveten giftspridning och som politiker driver fram genom att hävda att de vill ha massor av vindkraft överallt.
Det är ett inte mycket bevänt med att ta hand om bladen efter att de först i stor skala släppt ut mycket giftiga ämnen och spridit dessa överallt i våra marker och hav. Alla bör ställa en fråga direkt till alla ansvariga politiker varför de är så angelägna att skapa irreparabla skador på natur, miljö, människor och i princip allt levande genom att främja giftspridning genom vindkraftens turbinblad?!!!
För att återvinning ska vara lönsam måste även kostnaden beaktas.
”Processen använder billiga, giftfria kemikalier som är lätt tillgängliga i stora mängder, tillade hon. ”Vi förväntar oss att det här är en teknik med låg energiförbrukning och låg CO2-utsläpp.”
Detta låter för bra för att vara sant. Vestas har verkligen något att bevisa.
#5
”Om man med tvingande regler påbjöd att fibermaterialet i vingarna ska vara kolfiber så skulle utbytta propellerblad utgöra ett utmärkt bränsle i allehanda förbränningsprocesser.”
Det skulle bli extremt dyrt och troligen ogenomförbart. Kolfiberkompositer måste autoklaveras. Så stora autoklaver finns inte.
Dessutom: brinnande kolfiberkompositer är farliga, fibrerna sprider sig i röken om branden är intensiv och är troligen lika farliga som asbest. Tyvärr brinner kolfiberkompositer bra och är svåra att släcka (varierar dock mycket med typ av komposit).
#8
Låter inte helt omöjligt. Superkritisk koldioxid är väldigt bra på att lösa organiska material.
Är det så förstår jag varför de inte vill nämna det, bara orden ”superkritisk koldioxid” får sannolikt miljöpartister och likasinnade att gå i flatspinn.
Vad gör man epoxi av? Kan det vara från olja?
Kritikstorm gav rekordstort vindkraftsbeslut
Danmark drar igång en historisk upphandling av havsbaserad vindkraft. ”Planerna kommer mångdubbla landets elproduktion och öppna upp för export av grön el och vätgas”, säger energianalytikern Hans-Henrik Lindboe.
https://www.di.se/nyheter/kritikstorm-gav-rekordstort-vindkraftsbeslut/
#11 C-E S
Det blir inte mer rätt för att en annan svensk skribent använt det som du.
Termoplaster och Härdplaster är den gängse nomenklaturen.
Den ena sortens plast plast kan benämnas som substantivet ”termoplast” men den andra sorten kan inte benämnas som substantivet ”termohärdar”. Däremot som ”termohärdande plast” eller som ”härdplast”.
Det går dock att säga att epoxyharts ”termohärdar” – som verb alltså.
En språklig petitess ja. Men baserad på 40 år i branschen.
Hade du något svar på min andra fråga, den om epoxyfragment?
Wind Turbine Blade Erosion
https://www.youtube.com/watch?v=Xj07fBFAyMg
Leading Edge Erosion: A BIG Problem For Wind Turbine Operators
https://weatherguardwind.com/leading-edge-erosion/
Wind Turbine Blade Repairs – Robotics Revolutionizing the Wind Industry
https://www.youtube.com/watch?v=pz9Wn2Kcj4A
Mvh,
Definitionsmässigt är det omöjligt att fysikaliskt lösa en uthärdad härdplast. Den kan svällas tills rymdnätverket nått maximal utsträckning med rätt ”svällningsmedel”.
För att komma över i en lösning måste alltså kemiska bindningar brytas. Det fungerar tämligen väl med vissa härdplaster där bindningarna är t ex hydrolyserbara vid hög temperatur och med ett passande pH.
Epoxyharts härdar redan vid rumspemperatur för övrigt, Det behövs inte nödvändigtvis någon termisk behandlimg. De mycket reaktiva epoxygrupperna i den ena komponenten epoxydelen, reagerar med den andra komponenten – i detta fall Bisfenol A genom att den mycket spända epoxyringen öppnar sig. En mycket stabil bindning uppstår och att återbilda epoxygruppen – och därmed också frigöra Bisfenol A är nästan omöjligt. Bisfenol A är ett otrevligt ämne, men ingen har hittills kunnat visa att det ens i mycket liten omfattning återbildats ur ”mikroplast” av epyxyharts som genom erosion hamnat i mark eller vatten nedanför vindkraftverk.
Det finns helt enkelt inga lättbrytbara kemiska bindningar i den struktur som uppstår. Av den anledningen används epoxyhartsbeläggning t ex på insidan av konservburkar som kan få lagra i decennier. Eller på bättre kvalitetens tomfat för emballering av allehanda aggresiva kemikalier.
Den dag vi har tillgång till billig hög temperatur från fjärde generationens kärnkraftverk är behandling vid hög temperatur utan lufttillträde det vettiga sättet att dels frilägga glasfibern, dels få ut en användbar kemisk fraktion.
Ska jag spekulera lite vidare på Johannes tanke med koldioxid så är det så att ett starkt uppsvällt rymdnätverk av en härdplast är en mjuk gel. Bearbetas denna mekaniskt kan detta ”dra sönder” en del av dess kovalenta bindningar och också få gelen att släppa från glasfibern. En ”flytande” gel kan åstadkommas. Om superkritisk koldioxid är en sådan ”supersvällare” är mer än jag vet dock.
#19
Tack Hans H för ditt svar!
Har inget svar på din andra fråga, men bilägger länken till: Olin´s ”AIRSTONE® System”
https://olinepoxy.com/products/airstone/
Mvh,
#22 C-E S
Länkarna gav inget svar på frågan om återvinning. Jag delar även tty´s åsikt att om det handlar om superkritisk koldioxid kan man ha förståelse för att PR-folket säger ”gå inte ut med det”.
Vad gäller härdande plaster har jag långvarig erfarenhet av att i reaktorer ”koka” dessa närapå till gränsen för att de härdar. Vid några enstaka tillfällen har saker gått fel. En operatör har t ex glömt något.
Det är inte så roligt att få en stenhård klump i en reaktor på 50 m3 som betyder mycket ekonomiskt att den hålls igång och producerar…..
Är det ett rejält hårt material som bildats tillämpar vi kontrollerad sprängning. Expertis kallas in, hål borras i klumpen och lagom med sprängmedel används för att få bitar som kan tas ur via manhålsluckan. Utan att reaktorns stålvägg tar skada.
Det andra alternativet jag har erfarenhet av är att svälla klumpen – som inte får vara stenhård från början – så den blir så mjuk att högtrycksstråle med vatten kan finfördela materialet och slamsug suga ut detta. Tar också sin tid…
Paul Håkansson #18
Det blir säkert jättebra när det är klart. Danmark har idag runt 7 GW vindkraft installerat, 4711 onshore och 2306 offshore, och producerade timmen 14-15 idag 116 MW offshore och 239 MW onshore, vad är det jag inte begriper i det här?
Cutting carbon emissions…not performance
Tuesday 27th June 3pm BST
”Sign up today for this free webinar and a unique insight into the future of heavy gauge steel.”
https://windpowermonthlyinsight.com/nucor-the-role-of-sustainable-steel-in-enhancing-offshore-wind-energys-environmental-impact
Mvh,
Jag försöker ofta, på gott och ont, omformulera abstrakta eller svårgreppbara saker och förhållanden till något jag kan relatera till. Mikroplaster från vindkraftverk är en sådan företeelse. Det uttrycks ofta i enheter som inte säger mig så mycket och därför gör jag ett försök att beskriva på ett annat sätt:
Det har hävdats att blad på vindkraftverk kan tappa 10% av sin vikt under sin livstid. Ett blad kan väga 20 ton vilket ger 60 ton för tre blad och potentiellt 6 ton tappad plast. Med en livslängd på 15 år ger det 400 kg tappad plast per år.
För att visualisera väljer jag såna små frigolitkulor som finns i bland annat ”Sacco-säckar”. 1 kbm kulor väger ca 15 kg vilket ger att 67 liter väger 1 kg.
Varje dag tappar alltså ett vkv mikroplaster motsvarande över 7 fulla tiolitershinkar med saccokulor. Bara för ett vindkraftverk. Varje dag. Året om i 15 år.
Nu kan ju någon hävda att det är överdrivna siffror och vkv ”bara” tappar en tiondel av detta, 1%. Men det är fortfarande en nästan full hink saccokulor om dagen per vkv som hälls ut.
Det är något som verkligen borde diskuterats mer de senaste 10 åren. Men i Sverige införde Per Bolund och MP istället förbud mot sugrör i plast för att rädda planeten…
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/interpellation/vindkraft-och-spridning-av-mikroplaster_h810718/
Håkan Bergman
15:55, 2023-06-16
Jag kan citera Jan Blomgren; ”om inte Karlshamnsverket periodvis stabiliserat nätet hade Själland fått stänga ner sitt nät”
Det säger en hel del.
Dessutom är det enorma bidragspengar som lockar från EU som kommer som sagt att destabilisera både nätet och prissättningen.
Halleluja!!!
#17
”Vad gör man epoxi av? Kan det vara från olja?”
Javisst. Vad annars? Man skulle kunna starta från kol också, men det blir betydligt krångligare.
Håkan Bergman #24
Danskarna kanske också i hemlighet lärt sig styra över lågtrycken?
Håkan Bergman #24, m.fl.
Vind i Danmark
”För någon månad sedan såg jag flera artiklar som i positiva ordalag pekade på att vindkraften i Danmark under 2020 stod för 57% av alla producerad el.”
http”s://klimatupplysningen.se/vind-i-danmark/
PS. Europa har ett integrerat elkraftsystem!
Mvh,
#31
Men inte Danmark. Själland ingår i det nordiska synkronområdet, resten av landet i det europeiska.
Detta p g a problemen med att få till växelströmsledningar över Stora Bält
tty #32
Det var väl dessutom inte förrän man byggde bron som det också blev en DC-ledning mellan DK1 och DK2. Utöver Själland så ingår också Lolland, Mön och Falster i DK2, alltså det nordiska synkronområdet.
Kanske lite OT, men i trådens linje…
Vilka metoder skulle komma ifråga för att storskaligt återvinna ”ingredienserna” i dels elbilsbatterier och dels solpaneler?
Båda kategorierna innehåller REM, men också ämnen som man inte finner någon ekonomi i att rena fram och återvinna.
För elbilsbatterier såg jag någon som föreslog 2 alternativ, endera förbränning eller kemisk upplösning, båda dessa med krånglig efterbehandling för att extrahera de värdefulla ämnena.
Vad jag sett finns ännu ingen storskalig fungerande metod varken för elbilsbatterier eller solpaneler.
#34
”Krånglig efterbehandling” är helt oundviklig eftersom båda innehåller ”dopade” material där de värdefulla ämnena är utspridda som enstaka atomer i ett annat, mindre värdefullt/värdelöst grundmaterial. Det kommer troligen att bli svårt att få det att fungera ekonomiskt. Jag är osäker på att litiumjonbatterier innehåller REM. Inte den vanligaste batteritypen i alla fall.
SatSapiente #34
Inte ens vanliga batterier som man slänger i holken nere vid återvinningen fungerar. Våran holk har en bred glipa mellan lock och behållare så alla batterier mindre än ficklampsbatterier modell 60-talet rinner ut i gräset under holken, inklusive knappcellsbatterier med kvicksilver. Men min kaffesump hämtar SRV punktligt varje tisdag, dårarnas paradis.
#26 Johan, Uppsala
Du tycks jämställa mikroplast med frigolit!
Det senare betecknar vanligen skumplast gjord av polystyren och den kvalitet som används i saccosäckar har säkert densiteten 15 kg/m3 som du letat fram.
Glasfiberarmerad epoxy har hög glasfiberhalt – ca. 60% – och mikrofragment därav har säkert mer än hundra gånger högre densitet än saccokulor i sig. Men ser du fragmenten som en hög så spelar ”packningen förstås roll.
Oavsett det så fungerar din ”visualisering” dåligt.
#37
Epoxy har en densitet av 2-2,5. Glasfibern eroderar troligen mindre än epoxyn, men glas har bara något högre densitet än epoxy. 6 ton bör alltså motsvara 2-3 kubikmeter ”fast mått”.
#38 tty
Nä, man räknar vanligen med att härdad epoxy har densiteten 1.1.
Som f.d. anställd i ett kemiföretag som saluförde epoxyhartser är jag medveten om att det finns olika sammansättningar. Men 1100 kg/m3 är ett gott genomsnitt.
Det är viktigt att diskutera vindkraftens tekniska tillkortakommanden – men tittar man på dom faktiska utvärderingarna om återvinning, funktion/produktion, lagring och inte minst påverkan på miljö så blir det – starkt farsartat.
Frågan är hur våra skyddsfunktioner i form av myndigheter som naturvårdsverk, länsstyrelser och det juridiska systemet kan svälja allt detta med användandet av en och samma mening – ”obetydlig påverkan”.
Vindkraftindustrier på nordliga bergsryggar ( normalt omöjliga att få avverkningstillstånd på..) mitt i örnrevir och nu på dom livsviktiga havsgrunden – helt outstanding i fråga om avvikelser från naturskyddade områden.
– Det har pågått ett bra tag och eskalerar…häpnadsväckande.
Man bygger först, låtsas utvärdera – i efterhand.
Låtsasutvärderingen gäller både funktion, nedsmutsning och påverkan – hur är den ärendegången möjlig på 2000- talet?
Makalös tävling i att stoppa huvudet djupast ner i sanden – är det som gäller för vindkraftutvärdering.
Energiproduktion för nationella och internationella ändamål brukar nagelfaras gällande produktion, frekvens, överföring och konsumtion – men allt det slipper vindkraften.
Det räcker att säga lagring och mumla lite om grönt och Co2 s – så kan man köra över samekultur, örnar och havsgrund och skydd av känslig natur – man behöver inte förklara eller bevisa eller utreda någonting eller ha ekonomiska garantier för återvinning eller återställning…man behöver inte ens ha pengar, dom får man och dom lånar man – från pensionsfonder eller skattebetalare.
När man fått pengarna så är det sedan tillåtet att skapa en företagskonstruktion som fritar dig och dom från ekonomiskt ansvar och frihet från den omhuldade återställningen och återvinningen.
Några blir väldigt rika fort – ett tillstånd kan vara värt flera miljarder och du själv behöver bara få eller låna några miljoner – så vips är du rik.
Munläder, vänner i politiken, skrupelfrihet, girighet och en skaplig dos synism är allt som behövs…
– Vi vanliga arbetare, skattebetalare och pensionssparare har ju inte dom funktionerna i vårat DNA men det gör inget för det finns en liten klick som har gått om dessa egenskaper och just nu är deras tid och blomning.
Anninglösa alarmister dras med på tåget och hejas på av media och politiker – och sedan har vi ” the perfect storm”.
Många vill tillhöra den där gemenskapen av alarmism och politisk korrekthet och plötsligt står vi alla i 1600- talets ljuva tid av gemenskap och utveckling och upplysning – fantastiskt, så här 400 år senare.
Har vi mognat eller rötnat som art?
#37 Hans H
Tack för kritiken. Självklart likställer jag inte epoxi med sacco-säckkulor.
Samma typ av argument kommer ju dock hela tiden från de som varnar för klimatkrisen och de har ju uppenbarligen fått med sig media i att sprida detta vidare. Kanske är det mer sådana spektakulära ”fakta” som krävs för att media ska börja intressera sig för riskerna med vindkraft och andra delar av omställningens baksida. Att lyfta korrekt fakta verkar ju inte funka. Det är väl för tråkigt helt enkelt för att skapa ”klick”.
Några exempel på hälsorisker med bisfenol A:
– Bisfenol A ett miljömässigt destruktivt/skadligt ämne som finns i vindkraftverkens turbinblad. Bisfenol A (BPA) finns i epoxihartser, polykarbonat (PC), m.fl. BPA och PC är mycket tåliga och användas bl.a. i laminerade eller armerade konstruktioner som t.ex. rotorblad till vindkraftverk. Ges tillräckligt med tid kommer större delen av bisfenol A-ämnet, att med största sannolikhet migrera ur turbinbladen till dess ytor genom urlakning följt av avdunstning eller avlägsnande genom tvättning/regn till naturen.
– Bisfenol A är kontroversiell eftersom den utövar en svag, men detekterbar, hormonliknande egenskap. I EU är bisfenol A:s användning förbjudet i nappflaskor.
– År 2006 konstaterade, den amerikanska regeringen, att halterna av bisfenol A numera är vanliga i den mänskliga kroppen och är förknippad med organisationsförändringar i prostata , bröst , testiklar , mjölkkörtlar , kroppsstorlek , hjärnans struktur och kemi . De genomsnittliga nivåerna i människor är över de som orsakar skada för många djur i laboratorieförsök.
– Permanenta förändringar av könsorganen. Förändringar i bröstvävnaden som predisponerar celler till hormoner och cancerframkallande ämnen. Skadliga långtids reproduktiva och cancerogena effekter . Ökad prostatavikt. Lägre kroppsvikt, ökning av anogenital avstånd för båda könen, tecken på tidig pubertet. Testosteron nedgång i testiklarna. Bröstceller predisponerade för cancer. Prostataceller mer känsliga för hormoner och cancer. Minskad moders beteenden. Omvänd normala könsskillnader i hjärnans struktur och beteende. Negativa neurologiska effekter förekommer i icke-mänskliga primater. Stör äggstock utvecklingen.
– Barn kan vara känsligare för bisfenol A exponering än vuxna. En nyligen genomförd studie fann högre urinkoncentrationer i små barn än hos vuxna under typiska exponeringsscenarier. Hos vuxna elimineras bisfenol A från kroppen genom en avgiftningsprocess i levern. Hos spädbarn och barn, är denna väg inte fullt utvecklade så de har en minskad förmåga att rensa bisfenol A från sina system. Det har också uppskattats, att från livsmedelskonsumtion, har spädbarn och små barn högre bisfenol A exponering än vuxna. Studier har visat att foster och små barn som utsätts för bisfenol A löper risk för sekundära sexuella utvecklings förändringar, hjärn- och beteendeförändringar samt immunsjukdomar. Kemikalieinspektionen gav ut en rapport om bisfenol A med bl.a. följande slutsats (Kemikalieinspektionen, 2011): ”Den kvarstående problembilden, med en låg kontinuerlig allmän exponering för BPA, begränsad kunskap om exponeringskällorna och rådande vetenskaplig osäkerhet i hur exponeringen ska bedömas, ger dock enligt Kemikalieinspektionens mening anledning till fortsatt oro för eventuell påverkan på foster och barn.” VAD HAR HÄNT SEDAN DESS?
HÄLSORISKER MED BISFENOL A
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:645174/FULLTEXT03
Mvh,
Förekomsten av mikroplaster i miljön anses nu bland annet vara ett folkhälsoproblem. men den orala toxiciteten vid medel- och långtidsexponering verkar inte bekymra våra hälso- och miljöansvariga beslutsfattare och ansvariga sektorsmyndighet!
Vindkraftverk bidrar med mikro- och nanostora partiklar som innehåller Bisfenol A – möjliga cancerframkallande egenskaper – till miljön genom framkantserosion.
https://docs.wind-watch.org/Green-Warriors-of-Norway-ECHA_REACH-Bisphenol-comments-and-evidence.pdf
Leading Edge Erosion: A BIG Problem For Wind Turbine Operators
Vad är framkantserosion?
Framkanter på vindkraftverksblad eller propellrar kastas i höga hastigheter av regn, snö, is och partiklar i luften. Även om damm, till exempel, kanske inte känns närvarande när du går på gatan, för ett vindturbinblad som färdas i 190-290 km/h, blir dessa små smutspartiklar mycket nötande och gör att bladytan äts bort med tiden. När främre kanter på ett blad eller en propeller börjar erodera, kan luften börja delaminera glasfiber- eller kompositstrukturen under den, vilket orsakar ännu mer skada.
När beläggningen slits bort, exponerar den glasfibern under, vilket också kan utveckla hål, sprickor, sprickor och delaminering. Dessa eroderade blad behöver då dyra reparationer för att återfå aerodynamisk effektivitet. När erosionen växer utvecklar turbinerna mindre effekt eftersom aerodynamiken påverkas negativt. Detta kostar vindkraftsoperatörer betydande pengar, så de kommer att investera i dyra reparationer och skydd för sina framkanter.
https://weatherguardwind.com/leading-edge-erosion/
Se videon nedan, ett exempel på hur en reparations- och beläggningsprocess utförs samt bedöm hur rotorbladens mikro- och nanostora partiklar kommer att spridas av vinden till ekosystemat
Wind Turbine Blade Repairs – Robotics Revolutionizing the Wind Industry
https://www.youtube.com/watch?v=pz9Wn2Kcj4A
Mvh,
Kan det vara möjligt att fragmentera rotorbladen och använda det som en komponent i vägbeläggningar?
#42 #43
Claes-Eric, du är duktig på att googla fram långa texter – men ditt kemiska kunnande för att bedöma innehållet är inte i paritet med googlandet.
Jag är stark motståndare till vindkraftverk och jag ogillar också starkt att mikroplastfragment kommer ut i naturen. Det är ett problem.
Men är kopplingen till Bisfenol A och detta ämnes bevisligen otrevliga egenskaper om det kommer in i människokroppen relevant i detta sammanhang?
För att försöka belysa detta har jag gjort två utdrag ur dina texter. Det första innehåller ett obevisat påstående som jag kommer att utveckla närmare. I det andra utdraget ondgör sig textförfattaren – och jag drar slutsatsen att du stödjer detta – över att våra myndigheter inte uppmärksammar de orala effekterna av Bisfenol A i mikroplaster. Alltså människans möjligheter att denna väg spä på ett otrevligt långsiktigt intag av ämnet i kroppen.
1.) ”Ges tillräckligt med tid kommer större delen av bisfenol A-ämnet, att med största sannolikhet migrera ur turbinbladen till dess ytor genom urlakning följt av avdunstning eller avlägsnande genom tvättning/regn till naturen.”
och
2.) ”Förekomsten av mikroplaster i miljön anses nu bland annaet vara ett folkhälsoproblem. men den orala toxiciteten vid medel- och långtidsexponering verkar inte bekymra våra hälso- och miljöansvariga beslutsfattare och ansvariga sektorsmyndighet!
Vindkraftverk bidrar med mikro- och nanostora partiklar som innehåller Bisfenol AFörekomsten av mikroplaster i miljön anses nu bland annet vara ett folkhälsoproblem. men den orala toxiciteten vid medel- och långtidsexponering verkar inte bekymra våra hälso- och miljöansvariga beslutsfattare och ansvariga sektorsmyndighet!
Vindkraftverk bidrar med mikro- och nanostora partiklar som innehåller Bisfenol A.”
—————-
Jag diskuterar i det följande enbart epoxyhartser och inte andra möjliga källor till Bisfenol A. I mitt inlägg #21 skrev jag:
”En mycket stabil bindning uppstår och att återbilda epoxygruppen – och därmed också frigöra Bisfenol A är nästan omöjligt. Bisfenol A är ett otrevligt ämne, men ingen har hittills kunnat visa att det ens i mycket liten omfattning återbildats ur ”mikroplast” av epyxyharts som genom erosion hamnat i mark eller vatten nedanför vindkraftverk.”
Så finns då inte Bisfenol A i vindkraftverksvingar? Eller i lacker som täcker insidan på konservburkar? Eller i plastnappflaskor? Uppenbaröigen finns det i de senare fallen i tillräckliga mängder för att bekymra de myndigheter som reglerar vad som kan påverka folkhälsan på kort och lång sikt.
När man blandar de bägge komponenterna i ett tvåkomponentssystem som epoxy – där Bisfenol A i ren form alltså är den ena komponenten i de produkter vi här betraktar – så finns det naturligtvis fritt som enskilt ämne i stor mängd.
Men det binds genom kemiska bindningar och det hälsomyndigheterna betraktar – med all rätt – är halten ”restmonomer” som mäts i ppm-nivåer. Och som man kontrollerar hur stor övergång (migration) som kan ske till födan och vidare in i människokroppen. Nappflaskor har man förbjudit användningen i. Tydligen har man inte ansett migrationen via konservburkar vara ett problem I RELATION TILL andra möjliga vägar för vuxna att få i sig Bisfenol A.
Tre frågor kan ställas som berör mikropkastfragmenten från vondkraftverksvingarna:
A.) Hur stora är restmonomerhalterna av Bisfenol A i mikroplastfragmenten?
B.) Hur stor andel av dessa mängder urlakas med tiden och vad händer då med fri Bisfenol A i naturen? Här berör man sådant som om det fria ämnet är bionedbrytbart? Det är det, men hur fullstämdigt är påverkat av ursprungshalten.
C.) Bedlmer man att det finns risk för att Bisfenol A via mikroplastfragment och anrikning i ”näringskedjor” denna väg kan utgöra en risk för mänsklig exponering?
Svaret på fråga C.) är uppenbarligen NEJ. Däremot kan man ha stor anledning bekymra sig över hur stora mängder mikroplastfragment som denna väg hamnar i miljön! Vilket är svar på den fråga som utdraget 2.) ovan tar upp.
Utdraget 1.) från dina inlägg är ett obevisat påstående. Men man kan konstatera fäljande:
Halten restmonomer kan man analysera i en nytillverkad vindkraftsvinge. Eller insida av konservburk. Den avtar sedan sakta en smula med tiden. Man analyserar givetvis då en mängd olika ”miljler”. Sur ananasinläggning, fet sås, alkoholhaltig vara osv och under lång tid. Sådana här analyser har man sysslat med i decennier. Någon ÅTERBILDNING av fri Bisfenol A har man såvitt mig är bekannt aldrig rapporterat. Och det är inte heller kemiskt troligt!
Jag har stort förtroende för kompetensen hos de ansvariga på myndighetsniva och de bedömningar de gör och de mätningar de kräver av leverantörer.
Det är möjligt – men nog rätt mödosamt – att samla ihop mikroplastfragment från ytan under ett vindkrafttorn och analysera på restmonomer. I relation till andra hälso eller miljöproblem anser jag att det inte är ett prioriterat forskningsområde.
Det har begåtts mycket historiskt dumt inom industrin av okunniga. Och att försöka yttra sig som kemist och ge en balanserad syn baserad på kunskap är ofta svårt då man misstänkliggörs redan från början…
Men, mitt råd är att man bäst påverkar med saklighet. Och då ska man ta upp mikroplasten och nöja sig med det! Erosionen finns fortfarande mycket att klarlägga om. Man vet att hårt regn skadar, mer ju snabbare vingarna roterar. Och att hagel och snö kan vara ännu värre. Vindkraftverk till havs i Bottenviken är okända erosionsrisker!
Tack för ordet!
Andra ämnen som sprids från vindturbinbladen är PFAS och det är ämnen som EU och Kemikalieinspektionen anser ska stoppas.
#45 Hans H
Som icke sakkunnig är det inte lätt att bedöma och dra egna objektiva slutsatser ur innehåll i icke vetenskapliga tekniska rapporter, som publicerats av olika intressegrupper och/eller branschorganisationer med egna intressen. Det är därför viktigt att även relevanta synpunkter kommer fram t.ex. genom kommentarer på ett forum som denna.
Då den norska gruppens ”The Turbine Group´s” (TTG´s) rapport, från 2021, säkert haft stor påverkan på många är jag tacksam om du, Hans H med din sakkunskap, han kommentera relevansen i ACP´s kritik mot TTG-gruppens rapport.
Microplastics and BPA in Wind Turbine Blades
March 2023
https://cleanpower.org/wp-content/uploads/2023/03/ACP_MicroplasticsFactSheet_March-2023.pdf
American Clean Power (ACP)
”ACP was founded with a simple yet ambitious mission – to unite the entire clean power industry. We are stronger together by using our collective voice, resources, and influence to drive our industry forward.”
https://cleanpower.org/
Mvh,
#46 Munin
Ge en RELEVANT referent till att PFAS ANVÄNDS ihop med vindkraftsvingar.
Jag har också läst om de danska korna
#47 C-E S
Jag har inte tid just nu att kolla länken.
Har tidigare läst en norsk rapport från ett universitet som verkade vederhäftig vad gällde erosionen men som framförde påståenden om Bisfenol A utan stöd av kemiskt kunnande. Kanske är det samma rapport
#48
ECHA,
https://echa.europa.eu/documents/10162/d2f7fce1-b089-c4fd-1101-2601f53a07d1
Finns på sidan 128 att det används som Surface-protective films/coatings for wind turbine blades.
Toxic Blade Time Bomb: New Study Exposes Scale of Wind Industry’s Poisonous Plastics Legacy
”Will Bisphenol A be the PFOS of Wind Energy?”
”Since it is now undeniably established that windmills also cause chemical pollution with hazardous substances such as Bisphenol A (BPA), a substance that the WHO calls a worldwide threat, 1 gram of which makes 10 million liters of water toxic and that is harmful to humans, animals and the environment, it is essential that this matter is included in the EIA.”
”Wind turbine blades release from 0.5 to 2.5 grams of pure Bisphenol (BPA) per year. Perhaps a much too low figure compared to the FactCheck Flanders figure. Calculated over a lifespan of 20 years, this equates to the destruction of 100 million to 500 million liters of water per turbine. Not exactly negligible as this ends up in the diet and even in the bloodstream. But even that figure is probably an underestimate, given the reputation of the wind industry.”
Mvh,
Om turbinblad till vindkraftverk: Hur skulle det vara att kräva att dom görs av aluminum?
Jag är bekant med hur man bygger segelbåtar med glasfiberarmerad plast i liten skala. Glasfiberduk och roller i en form av plywood. I vindkraftens begynnelse naturligtvis en förträfflig teknik med låga investeringskostnader.
I dag, med produktion av tiotusentals turbinblad borde man kunna sätta upp en fabrik där man rationellt tillverkar ett mycket stort antal olikformade aluminiumplåtar som sedan kan nitas ihop till önskad form med lämpligt förstyvande bikakestruktur invändigt. Jag tror att vikten per blad skulle bli mycket mindre. Man skulle kunna transportera bladen i lagom långa sektioner. Jag har noterat att roddbåt i aluminium väger mycket mindre än dito i glasfiberarmerad plast.
Flygplansvingar i aluminium är ju beprövad teknik. Jag antar att det skulle vara rätt enkelt att räkna ut hur kostnaden skulle bli för att ersätta glasfiberepoxi med aluminium. Om man sedan räknar in kostnaden när turbinbladet tjänat ut och epoxiplast är (eller borde vara) en betydande kostnad medan aluminiumåtervinning borde ge ett icke försumbart överskott kanske det inte skulle vara orimligt?
Man kan åberopa försiktighetsprincipen. Att sprida 400 kg mikroplast per år från 50000 vindkraftverk inom EU (20000 ton/år) utan att beakta eventuella långsiktiga risker verkar oförenligt med försiktighetsprincipen.
Är tanken helt galen? Investeringen i fabrik skulle bli betydande – men det blir många turbinblad att slå ut den på…
Leif Åsbrink #52
Låter vettigt och aluminium behöver aldrig ytbehandlas, aluminium sköter om det helt självt och bildar ett skyddande skikt av aluminiumoxid och det räcker för att skydda aluminiumet från vidare angrepp. Upptäcktes av amerikanska flygindustrin under andra världskriget som skippade lackning av planen, ökade genomströmningen på produktionslinjerna och sparade t.o.m. jättemycket vikt på B29:or.
#50 Munin
Tack. Det är första gången jag från en vederhäftig källa fått i skrift att PFAS faktiskt i någon form påföres – eller åtminstone tidigare har påförts – på ytan av vindkraftsvingar. Fast historian med de danska korna är ju inte så gammal!
Det har låtit så dumt att jag haft svårt att tro det. Iofs ger PFAS ytan egenskaper som smuts och vattenavvisning. Men hur länge?
Här handlar tråden mycket om vattendroppars eroderande egenskaper på glasfiberarmerad epoxy, ett STARKT och hårt konstruktionsmaterial. I min värld kunde man mycket lätt inse att PFAS-kemikalien man använt skulle hamna på marken under vingarna efter relativt kort tid! Närmast brottsligt dumt!
PF står för polyfluorerade ämnen och det som kännetecknar sådana är att nästan inget fastnar på dom. De finns i tusentals varianter och former.
I pressen har de senaste åren vallor varit på tapeten. Vaxformiga beredningar eller som spray. Efter en mil har de nötts av helt och hamnat i skidspåret eller i slalombacken. Allt för att bli segrare … Ett förbud har varit på gång i flera år men kräver en snabb och tillförlitlig metod att avslöja fuskare så pausats tills vidare. Analysapparaten för fältanvändning var inte bra nog.
Polyfluorering ger svårnedbrytbarhet i yttre miljön – bindningen kol/fluor är stark. Den allmänt spridda användningen till mängder av produkter inger oro då många direkt hamnar i avlopp eller som avfall på land. Även t ex möbeltyger blir avfall med tiden. Textilbehandling är en stor användning!
Högtemperatur-förbränning bryter bindningen, och fluorväte skrubbas ut som fluorider. Men MP vill ju att allt möjligt recirkuleras…
Påminner mig om när jag i jobbet omkring år 2000 på tekniska avdelningen – vi tillverkade kemikalier för massa och pappersindustrin världen över – fick in en förfrågan från vår asiatiska avdelning om vi skulle kunna tänkas återförsälja en viss typ av fluoriderad kemikalie för pizzakartonger. Vatten, fett och smutsavstötande…. Jag lyckades avstyra detta.
Redan då för över tjugo år sedan var en annan typ av PFAS i rejält blåsväder, en löslig typ med egenskaper som YES diskmedel ungefär. Användes som skumbildare vid släckning av oljebränder. Fluoreringen gjorde att skummet bättre stod emot branden och dessutom utrunnen olja eller bensin.
Användningen är OK tycker jag, handlar ju om att vid enstaka olyckor rädda människoliv och stora världen. Nödlandat flygplan t ex. Så alla flygplatsbrandkårer övar regelbundet mot övningsbränder med realistiska mycket höga lågor.
Inte så kul ens i ett avlägset hörn av Arlanda med tanke på ”publiken” – utan militära flygflottiljers övningsfält användes. Militären borde då ha kanaliserar plattorna omkring och samlat upp släckvattnet… Som istället i Ronneby och Uppsala förorenat grundvattnet och skadat folk och deras brunnsvatten!
Does Nickel Cobalt Leading Edge Protection for Wind Turbine Blades Work?
https://www.youtube.com/watch?v=67m7YPJRU_E
Mvh,
#52 Leif Å & #53 Håkan B
Aluminum Alloy Reinforced with Agro-Waste, and Eggshell as Viable Material for Wind Turbine Blade to Annex Potential Wind Energy: A Review
Published: 12 April 2023
https://www.mdpi.com/2504-477X/7/4/161
Mvh,
#52
Varför inte titan grad 11 med en gång?
Aluminium blir dyrt, det går ju åt mer till en snurra än till en jumbojet.
Dessutom används dural, med koppar och denna legering har låg korrosionsmotstånd.
An Overview Of Aluminium-Scandium (AlSc)
Utdrag översatt till svenska:
De fördelaktiga egenskaperna hos skandium i aluminiumlegeringar användes först i Ryssland under det kalla kriget. Legeringar innehållande scandium användes för missiler och MIG-stridsflygplan.
Vilka är de viktiga fysikaliska egenskaperna hos aluminium-skandium?
Aluminiumskandiuminnehållande legeringar kombinerar hög hållfasthet, duktilitet, svetsförmåga, förbättrad korrosionsbeständighet och en lägre densitet (som ett resultat av magnesiumet i legeringen). Kombinationen av alla dessa egenskaper gör aluminium-skandium-haltiga legeringar extremt lämpliga för flygindustrin.
Andra applikationer för aluminiumskandiumlegeringar inkluderar blad för vindkraftverk
https://www.azom.com/article.aspx?ArticleID=10670
Mvh,
johannes #57
Skit samma, det är ändå bara temporärt tills idioterna fattat att vindkraft inte fungerar på systemnivå.
# 54
Lägg till i sammanhanget att de eroderade turbinbladen också repareras. Vad är det för ämnen som då påförs bladens ytor? Dessa behandlade bladytor släpper sedan i sin tur ut nya ämnen i miljön när de också eroderas bort. Dessutom ingår slipning av de gamla ytorna och det ger också ytterligare spridning av ämnen i miljön. Tvivlar på att det finns total kontroll av slipdammet förutom möjligen krav på masker hos personal ur arbetsskyddsynpunkt.
Det bör skyndsamt klarläggas vad det är som vindkraftbladen släpper ut i vår miljö (både på land och i hav) i alla steg. Det får inte hemlighållas då det gäller så giftiga ämnen som bisfenol A, PFAS och mikro- och nanopartiklar, som i sig är farliga att få ut i miljön.
#51 Claes-Eric Simonsbacka
Bland artiklarna du visar finns partsartiklar och också alarmistiska artiklar. Med helt motsatta budskap.
Låt mig börja med att diskutera lite om FRI Bisfenol A och hur man bedömer dennas toxicitet för människor. Det är ett område man studerat i decennier och jag har inte sett något revolutionerande nytt, men det är inget jag följer.
Vi har två expertorgan, FDA och EFSA som står för bedömningarna på ömse sidor om Atlanten som i sin tur leder till lagstiftning. Oftast med identiska slutsatser.
Anledningen till exponering gentemot människa är definitivt främst plasten polykarbonat som används i plastkärl och där man förbjudit användningen av denna plast med råvaran Bisfenol A i nappflaskor. Polykarbonater kan baseras på annat än Bisfenol A.
Restmonomer (alltså ej fullständigt reagerad Bisfenol A samt möjligen återbildningsbar Bisfenol A ur polykarbonatplasten vid t ex diskmaskinbetingelser har visats migrera till födan i mängder som just för spädbarn var oroväckande höga – särskilt som också toxikologiska studier visat klart större skadliga biologiska effekter av kemikalien som en potentiell riskfaktor för spädbarn.
Senare ska jag enbart beröra epoxyharts, men polykarbonater är alltså den stora grunden för det toxikologiska intresset. Det finns också andra vägar än via beläggning av konsevburkars insidor med epoxyharts som människan kan exponeras för Bisfenol A.
För människa har man studerat – med radioaktivt märkt Bisfenol A – hur denna kemikalie tas upp och inaktiveras i människokroppen genom att mata frivilliga VUXNA försökspersoner med kapslar med Bisfenol A. Baserat på också massor av andra studier på främst djur och konferenser mellan experter har man för denna kemikalie liksom för alla andra kommit fram till ett värde på TDI, i milligram per kg kroppsvikt och dag. Detta är alltfort 0,05 mg/kg kroppsvikt/dag såvitt jag vet.
TDI står för Tolerable Daily Intake.
——————–
En av dina artiklar (#51) skriver att 1 gram Bisfenol A per 10 miljoner liter vatten (0,1 mikrogram/kg eller 0,1 ppb) skulle vara en gräns för att betrakta vattnet som giftigt. Om en människa dricker 1,4 liter/dag av nämnda vatten och väger 70 kg får hen i sig 0,14 mikrogram eller 0.002 mg/kg kroppsvikt per dag.
Sakuppgiften verkar felaktig med en faktor 25. Och tar ingen hänsyn till vad som sker i naturen med den potentiellt tillförda kvantiteten Bisfenol A. Djurstudier på råttor har visat att de inaktiverar Bisfenol A genom samma metaboliska mekanismer som människan. Sakuppgiften kommer tydligen från någon på WHO. Det är inte organet som handhar toxiska bedömningar för kemikalier!
Sen har vi frågan om hur mycket fri Bisfenol A som kan komma från mikroplastfragment från en vindkraftvinge. Här bollar man med gramsiffror utan att redovisa några mätdata. Undersökningar av uthärdad epoxy från insidan på konservburkar visade i 25% av fallen DETEKTERBARA mängder av Bisfemol A. Jag vet inte analysnoggrannheten, men sådan är numera regelmässigt mycket hög. Ppb räknat på vikten epoxy kan jag anta som storleksordning.
Jag kan tänka mig att man med tanke på att konservburkar blir allt ovanligare inte funnit det värt gå på djupet med denna exponeringsväg för människan. I ärlighetens namn ska man säga att konservburkar nog har en mer kontrollerad uthärdning än vindkraftsvingar.
I den alarmistiska #51 anges att 0,5 till 2,5 gram fri Bisfenol A skulle komma från erosionen av varje vindkraftsanläggning per år. Man anger inte hur man kommit fram till siffran. Jag misstänker att det är en ren omräkning av hur mycket av RÅVARAN Bisfenol A som har åtgått för att tillveka viss vikt glasfiberarmerad epoxy och att man sedan applicerat denna siffra på erosionen enligt någon studie.
Där den skotska studien tydligen själva säger att den norska översikten är felaktig i de avsnitt där de tar med data från den skotska studien. Bland annat ska man inte ha särskiljt erosion av ett tunt skyddande ytskikt som inte innehåller epoxyharts och glasfiber från den strukturella delen.
Tydligen förekommer olika skyddsbeläggningar med helt annan sammansättning som jag antar rör sig om starkt vidhäftande och ytutjämnande plastbeläggningar. Vad vet jag ej. Att använda PFAS i sammanhanget verkar på mig som ett tvivelaktigt experiment och – hoppas jag – som inte en allmän behandlingsmetod. Verkar finnas mycket oklart här.
Under uthärdningen av ett härdande harts som epoxy tilltar styrkan under härdningen. För att alltmer klinga av. Det går givetvis att förvara vindkraftsvingar i ett värmetält en tid innan leverans till montageplatsen även om jag kan anta att man har bättre kontroll på konservburkars uthärdning.
I vilket fall är det man ska fråga sig: hur mycket fri Bisfenol A kan detekteras i en färsk vinge? Efter säg två år? I en utbytt vinge efter x år? Det finns ju ett berg av de senare att ta testmaterial från, det skulle även undersökande journalister eller examensarbetande universitetsstuderande göra.
Jag är dock benägen att tro att den partiska texten i #47 är korrekt vad gäller potentiell förekomst av fri Bisfenol A nedanför ett vindkraftverk. Men, data från studier redovisas INTE. Och att jag har känslan av att de har rätt vad gäller den toxiska risken med Bisfenol A försörs av att de i samma andetag förringar risken med mikroplastfragment! Och deras kritik mot norrmännens studie förringas också av att de inte närmare går in på vad ”skyddsbeläggningen” som nöts bort först består av.
Mycket är oklart, men jag håller fast vid min första bedömning att man inte ska använda Bisfenol A som murbräcka mot vindkraften innan man har data som visar att kemikalien i fri form finns i mikrofragmenten. Ut och analysera på ”sopberget” Och avkräv leverantörerna besked om fria halten Bisfenol A i färska vingar! Gärna via myndigheterna i t ex Danmark, det biter bättre på leverantörerna. Det kostar ju en slant göra försöken och analyserna.
PFAS som skyddande beläggning tror jag fortfarande inte är något normalt förekommande.
#60 Munin
I grunden häller jag givetvis med dig helt.
Jag försöker bara i #61 ge lite proportioner på vilka hälsoriskerna kan vara med fri Bisfenol A och undrar OM den nu hamnar i miljön under ett vindkraftverk vad vet man om nedbrytbarhet, bioackumulerbart eller ej, djurtoxicitet etc?
Jag ser inte just detta idag som ett stort hot, men det är brist på vederhäftiga data om fri Bisfenol A och vindkraftsvingar, det verkar klart.
PFAS ska man bara inte använda på vindkraftsvingar, det är så dumt att klockorna stannar. Man skulle faktiskt önska att de som gjort detta åtalas. Men vi har dålig koll på omfattningen både i tid och rum. Låt oss hoppas myndigheterna klämmer fram svaren här.
Och när man reparerar bladen, gör man det ”i det fria” så har man dålig kontroll. Och vad används? både för skador som eventuellt nått det strukturella epoxy/glasfiberskikten och för att ersätta ytbehandlingsskiktet. Vad används?
Att låta erosionen gå så långt att man måste slipa och reparera i det strukturella sägs vara mycket dålig ekonomi…
Hur ska man få ihop detta med havsbaserade verk i bottenviken där snö adderar till erosionsmiljön och där reparationer på plats av det skyddande ytskiktet kan vara svåra. Och stopptiderna….hur långa?
Vindkraftverk är ett jävla skit och ska inte tillåtas till havs.
#61 Hans H, tack för ditt utförliga svar!
Även om de flesta turbinkomponenter återvinnas, har hanteringen och återvinningen av vindkraftverkens rotorblad ofta framställts i media som omöjligt och anklagats för att ha resulterat i enorm miljöpåverkan. Men frågan är som framgick av ditt svar, mycket komplex.
Ansträngningarna är fortfarande till stor del inriktade på utveckling av tekniska processer för att separera de sammansatta beståndsdelarna och återvinna glasfibrerna och/eller plymermatrisen eller för att omvandla kompositer t.ex till strimlade material. För att förstå orsakerna till denna situation behövs ett brett perspektiv med hänsyn till hela drifts- och återvinningsvärdekedjan samt aspekter som ekonomi, regelverk, miljöpåverkan och social uppfattning Dessa aspekter tas dock ytterst sällan upp tillsammans i medier och litteraturen.
Europeisk avfallslagstiftning
Hörnstenen i EU:s avfallspolitik är ramdirektivet om avfall (2008/98/EG). Den anger mål som EU:s medlemsländer ska uppnå när det gäller avfallshantering, men lämnar varje medlemsstat att utforma sina egna lagar och förordningar för att följa direktivet. Avfallsdirektivet inför en hierarki i avfallshanteringslösningarna som gynnar först förebyggande av avfall, sedan återanvändning, återvinning, återvinning och slutligen bortskaffande. Ytterligare rättsakt som ramar in avfall i EU och som är relevant för avfall från vindkraftverk är kommissionens beslut 2000/532/EG om upprättande av den europeiska listan över avfall, direktivet om avfallsförbränning (2000/ 76 /EG) och direktivet om deponi (1999/31). /EC). Avfallslistan är ett nyckeldokument för klassificering av avfall, den innehåller tre huvudkategorier: Absoluta farliga poster, Absoluta icke-farliga poster och Spegelposter. Noterar att vndkraftverksblad är märkta som icke-farligt avfall.
Mvh,
#63 Claes-Eric S.
Som nog framgått av mitt svar delar jag uppfattningen att en vindkraftsvingar är ett icke farligt avfall. Mycket ”stabilt” i en deponi. Och att ursprungskemikalien Bisfenol A skulle utgöra något problem i sammanhanget tycker jag inte heller.
Det betyder inte att inte mikroplastfragment därav är ofarligt, långt därifrån! Storleken spelar roll…. Ta en åder med kvarts i graniten du vandrar på. Den gnistrar vackert och utgör ingen fara för dig. Dammet den allstrar vid bergborrning i kvartsen är däremot MYCKET skadligt…
Clintel: The many health hazards of wind turbines
Utdrag överstt till svenska:
I februari 2022 kom en rapport från ett antal sjukvårdspersonal och en professor i hälso- och sjukvård om en ny aspekt när det gäller hälsoskador orsakade av vindkraftverk.
Ämnet är erosion. Erosion orsakas av vind, regn, hagel och snö, vilket kan orsaka krossning till fint damm av stenar. Denna process sker även under slitaget av vindkraftverkens blad. Om cirka 15 till 20 år är polyester- och polyuretanbladen utslitna och behöver bytas ut.
Ett blad på ett 4MW vindturbin väger 15 700 kg. Per blad sker en viktminskning på 60 kg per år. Per vindkraftverk är det 180 kg partiklar per år. I Nederländerna finns det nu cirka 3000 väderkvarnar och om man pratar om Västeuropa så finns det tiotusentals väderkvarnar.
Det resulterande partikelmaterialet är ett hälsoproblem i sig, men partiklarna innehåller även bisfenol A. Bisfenol tillhör gruppen aromatiska, cancerframkallande föreningar, såsom bensen och toluen. Bisfenol A är ett mycket skadligt hormonstörande ämne med effekter på reproduktion, ämnesomsättning, immunförsvar och barns utveckling. Enligt RIVM kan dessa effekter uppstå även vid små mängder.
En annan punkt är bearbetningen eller lagringen av de slitna bladen. Dessa kan ännu inte återvinnas och grävs därför ner under jord. Det åtta sidor långa ”Säkerhetsdatabladet Bisfenol A” säger uttryckligen att bisfenol A absolut inte får hamna i jorden. Ingen vet vilken nedbrytningsprocess som kommer att ske i marken och det kan därför hända att bisfenol A förorenar grundvattnet
https://clintel.org/the-many-health-hazards-of-wind-turbines/
https://www.windwiki.nl/wp-content/uploads/2022/02/Windwiki-overzicht-gezondheidsonderzoek.pdf
https://www.rivm.nl/nieuws/rivm-maakt-overzicht-mogelijke-risicos-bisphenol-a
Mvh,
Den här tråden tycker jag tydligt visar på ett av problemen i hela klimatkrisdebatten:
Tron att korrekta fakta ska kunna nå ut till allmänheten.
På ena sidan i debatten har vi känslostyrda alarmister som springer runt och skriker ”-Världen brinner! Vi dör! Tänk på barnen!”
På andra sidan har vi sansade, kompetenta människor som civiliserat diskuterar fakta, metodik, osäkerheter mm.
Vilken grupp är lättast för en ”journalist” med kanske två år medieutbildning på folkhögskola och noll naturvetenskaplig bakgrund att lyfta i konkurrens med dokusåpor, Kardashians och söta kattungar? Vilken grupp lyssnar en politiker på som har som huvudmål att bli omvald vid nästa val?
I den här tråden finns otroligt mycket fakta och en konstruktiv debatt. Men det blir tyvärr alldeles för komplicerat för att ”vanligt folk” ska orka ta till sig det.
Dra lärdom av hur det gick för Elsa Widding som grovt överskattade sina kollegor i Sveriges Riksdag vad gällde deras intresse att faktiskt diskutera fakta. Och som lika grovt underskattade deras kapacitet att skamlöst plocka poäng på osakliga personangrepp. Knappt någon av de som fördömde henne orkade ens lyssna på vad hon faktiskt sa de där minuterna hon stod i talarstolen!
Vi måste tyvärr sänka oss till samma nivå för att tränga igenom och få uppmärksamhet. Först när vi har uppmärksamheten kan gradvis fakta läggas fram och nyansera budskapet så att även den andra sidan tvingas komma med riktig fakta.
Kompl. till inlägg #65
Bisphenol A : Part 1. Facts and figures on human and environmental health issues and regulatory perspectives
https://www.rivm.nl/publicaties/bisphenol-a-part-1-facts-and-figures-on-human-and-environmental-health-issues-and
Mvh,
67 forts.
Bisphenol A Part 2.
Recommendations for risk management
RIVM Report 2015-0192
https://www.rivm.nl/bibliotheek/rapporten/2015-0192.pdf
Claes-Eric S
Läs igenom vad jag skrivit och försök smälta det. Då inser du att väldigt många av de referenser du ger är artiklar som blandar fakta med grundlösa påståenden. T ex #65 där man tar upp erosionen (fakta) med påstårnden.
”Det resulterande partikelmaterialet är ett hälsoproblem i sig, men partiklarna innehåller även Bisfenol A.”
Jaså, hur mycket då om man får fråga ? Inget som helst sifferstöd lägga fram till basis för en bedömning!
Så länge inte det finns en sådan bas och om en bedömning då pekar på ett möjligt problem bör vi undvika dra fram Bisfenol A
Referenserna till rena ämnet Bisfenol A’s toxiska egenskaper tillför då ingenting i sammanhanget!
Och när man i #65 läser om polyester och polyuretan bladen vilket har föga koppling till vingar med glasfiberarmerat epoxyharts och det sistnämnda råvaru komponent Bisfenol A undrar man över granskningsprocessrn inom Clintel.
Detta får avsluta denna tråd tycker jag, åtminstone från min sida.
#69 Hans H, ifrågasätter inte din stora erfarenhet och sakkunskap, men med beaktande av alla tidigare omskrivna miljöskandaler (giftskandaler), har jag inte nu egen kompetens att definitivt utesluta ev. framtida hälso- och miljörisker förorsakade av rotorbladens drift och/eller återvinning. Det får för min del framtiden utvisa, men hoppas att du, Hans H, får rätt!
Bilägger avslutningsvis följande utdrag ur ovanstående artikel:
”Förbränning medför föroreningar och medan vindkraftsföretag säger att det inte finns något problem med toxicitet med deponiblad, sa Claire Barlow att det ännu inte är helt klart. ”Det är inte så godartat som man kan tro.” sa hon.
Mvh
Hans H och Claes-Erik Simonsbacka.
Människors upptag av Bisfenol A (BPA) har studerats och publicerats. Jag har inte läst originalpeken, däremot medias refererat. Sådana studier ligger bakom förbuden mot BPA i nappflaskor och leksaker. Även andra produkter pekas på som olämpliga att innehålla BPA – ex.vis matlådor.
Andra studier visar på att även andra djur, ex. fisk, också upptar BPA om det finns i vattnet de simmar i, med risk för störning av olika fysiologiska funktioner hos dessa djur.
Följande slutsats kan dras – om BPA finns i en produkt och den läcker på så sätt att kemikalien kan tas upp av djur, så gör den det. BPA bioackumuleras upp i näringspyramider, vilket kan bli till ett problem för människor även om de inte utsätts för den primära utsläppskällan.
Med dessa fakta i hand är det ett rimligt förfarande, anser jag, att grundinställningen ska vara att BPA är förbjudet att inkludera i produkter som kan läcka till sin omgivning. Men, med möjlighet till dispens i de fall då man genom empiriska studier kan visa på att BPA inte läcker från den tänkta applikationen som det önskas undantag för. I det här fallet propellerblad. Många tusentals av dem.
Det borde vara en smal sak för vindkraftsindustrin att genomföra och sedan redovisa sådana studier. Då diskussionen redan finns, med negativ PR för vindkraftsindustrin så vore ett sådant ”håll käften”-pek mycket användbart för dem. Men, jag har inte lyckats hitta något sådant (visserligen endast genom några enklare googlingar). Jag tror inte den studien är genomförd. Man kan undra varför när så mycket skulle stå att vinna – om man kan visa på säkra nivåer av BPA-läckage.
#71 Foliehatt
Det är sant det du säger att Bisfenol A studerats mycket ur toxikologisk synpunkt mot både människa och djur. Detta beror på att kemikalien har en mängd användningar som inte har med epoxyharts att göra. Och att för att många av dessa innebär en DIREKT möjlighet för exponering mot människa.
Det TDI som finns är därför säkerligen rätt väl grundat. I sammanhanget ska man då alltid ha i minnet att det KAN dyka upp ny kunskap om något man missat toxikologiskt som får en att ompröva värdet ifråga
Jag säger än en gång: blanda inte in bedömningar som har med polykarbonat er och plast för matlådor och dylikt, i frågan om epoxyharts. Det är inte direkt överförbart!
Epoxyharts gjord med Bisfenol A som en ursprungsråvara har använts som beläggning på insidan av konservburkar. För matvaror således. I försök att finna ut risker förknippade därmed har man i 75% av testerna inte ens lyckats detektera Bisfenol A. I övriga 25% av fallen gav inte mängderna anledning till oro. Andra vägar för människor ponering torde ha bedömts som långt viktigare
Bisfenol A anses som moderat bioackumulerande. Det bryts ner om än långsamt. Fotooxidation är en mekanism att ta i beaktande speciellt vid mikroplastfragment på marken under vindkraftverk. Ämnet är inte starkt fettlösligt, fördelningskoeffecientstudier i sig ger inte grund för högsta varningsklass i miljön. Men eftersom det i låga halter visats vara hormonstörande har särskilt från Sverige höjts röster som kräver att det skall upp på listan i EU som gör det tillståndspliktigt. Saken utvärderas sedan flera år, vi får se hur det går.
För att bli en smula kemisk: jag har försökt peka på att det finns skillnader i hur Bisfenol A är bundet i olika plaster. Etergruppen i dess inbyggnad i epoxyharts är mycket stabil medan estergrupper – som i polykarbonat er – påverkas av såväl sur som alkalisk hydrolys. Maskindiskmedel är högt alkaliska och verkar på plasten vid säg 60-70 grader. Det finns sura födoämnen och många ”steriliseringsvärmer” sin mat i plastlåda vid temperaturer ändå högre
I samband med toxicitetsstudier på människans intag av Bisfenol A har nämnts att ämnet vid passagen genom människokroppen transformeras till en ”icke toxiskt aktiv” form. Vad det egentligen innebär vet jag ej, är t ex även den formen hormonstörande i låg halt?
Jag har varit pensionär i 15 år nu och detta är inte ett specialområde för mig även om jag för trettio år sedan hade anledning sätta mig in i det. Jag följer inte vad som skrivs, har dålig syn.
Det jag påpekar är att det är FEL att bara hänvisa till att Bisfenol A används i epoxyhartser i viss mängd andel som råvara i detta och bedöma risken baserat därpå. Exemplet med konsrvburkslackering trodde jag klargjorde detta.
Samtidigt håller jag helt med dig foliehatt att det är en brist att inte relevanta studier presenterats på hur mycket fri Bisfenol A som egentligen finns och kan lakas ur med tiden.
Dels påverkas ju vindkraftsbolagens image så dessa borde ha anledning göra publika studier, dels har man alltid sagt att diverse analysinstitutioner vid t ex universiteten, ofta gör studier där resultaten kan ha intresse publikt för att ”motivera sin existens”…
Material kan enkelt samlas in från uttjänta blad direkt vid kassering eller från deponier. Lite gammalt visst, men ämnet bryts inte ner så snabbt vilket tidigare konstaterats. Man kan be vingtillverkare om färska provbitar eller tillverka dessa själva med rätt info om blandningar och härdningsförhållanden om man misstror bolagens provbitar.
Fram till den dag det finns ett bedömnings att faktaunderlag kring om Bisfenol A adderar till den risk som redan mikroplastfragment utgör tycker jag man gör klokt i att enbart attackera de senare. Jessica Stegrud har valt den linjen i ett nyligt publicerat angrepp på vindkraften.
Det stärker inte kritikens saklighet om det i en framtid publiceras resultat som säger att Bisfenol A är ett ”icke problem” i detta sammanhang. Skulle resultaten visa på motsatsen har man bra grund för en frontattack då!
Hans H.
Jag håller egentligen med dig i allt. Men, trycker än hårdate på att det är en stor svaghet att vindkraftsindustrin inte på eget initiativ har genomför de studier som skulle utgöra ett ”håll käften”-argument.
Att epoxihartser är kända för att släppa mycket lite BPA i andra sammanhang, duger inte. Det är ett starkt indicium, men inget ”bevis”. Det vore enkelt och billigt att ta fram riktiga data.
#73 foliehatt
Instämmer i din åsikt om att det ligger i bolagens intresse att ta fram FAKTA.
Och det gör det även ut allmänhetens och myndigheternas synpunkt!
Till myndigheternas försvar för att sådana studier inte sedan länge redan finansierats och genomförts eller har krävts av bolagen (branschgemensamt då) ligger bedömningar av den typ jag försökt förmedla! Det finns så oerhört många angelägna studier att man måste prioritera. Och även om konservburksdata inte är BEVIS så påverkar dessa prioriteringar!
Jag vet inte om du har hört förkortningen GRAS som FDA använder för en lista med en mycket lång rad kemikalier som tillåts komma i direkt eller indirekt kontakt med livsmedel.
Förkortningen betyder ”generally recognized as safe”. Dessa har alltså inte genomgått det batteri av djurstudier med mera och toxikologiska analyser som andra NYARE kemikalier har. Utan man går på att de använts länge och ingen har (hittills!) hittat något samband med någon negativ effekt. Vilket är att söka efter en nål i en höstack om inte starka effekter! Med tiden arbetar man för att minska listans storlek.