Tom Wigley tog över efter Hubert Lamb på Climate Research Unit (CRU) tillhörande East Anglia University. Lamb drev en klart klimathotsskeptisk linje genom att han betonade nödvändigheten av att klargöra de historiska klimatförändringarna innan man kan uttala sig om huruvida CO2 har påverkat vårt klimat idag. Vi har behandlat Hubert Lamb här och här.
Tom Wigley inriktade sig, till skillnad från Lamb, på en forsknings som var mer lagd på klimatfysiken och klimatmodellerna. Vetenskapshistorikern Bernie Lewin har en lång artikel om hans betydelse för klimatforskningens utveckling i Storbritannien.
Lewin vill försvara Tom Wigleys roll i klimatdiskussionen och bygger försvaret på att han förhöll sig ganska skeptisk till den överdrivna klimatalarmismen även som ledare för CRU och som medförfattare till IPCCs rapporter. Lewin grundar sitt försvar på tre saker som Wigley var skeptisk till:
1) Wigley menade att IPCC och klimatvetenskapen egentligen inte kunde visa på att de antropogena utsläppen av koldioxid var orsaken till den globala uppvärmning som kunde iakttas under slutet på 1900-talet. Det skulle, menade han, krävas större temperaturhöjningar och mycket längre tid för att på ett trovärdigt sätt skilja dessa temperaturhöjningar från naturlig variabilitet. (Här höll han alltså i princip med Hubert Lamb.)
2) Wigley var skeptisk mot klimatmodellernas förmåga att göra trovärdiga prognoser. Dessa var, och är, alltför förenklade och missade en hel rad av viktiga påverkansfaktorer såsom molnbildning och aerosoler (typ sot).
3) Wigley var slutligen skeptisk mot alarmisternas rop på en omedelbar avveckling av all fossilbaserad energi och menade att detta både var orealistiskt och att det saknade vetenskaplig grund.
Lewins försvarslinje för Tom Wigley är alltså att denne höll en försiktigt skeptisk linje rakt igenom. Levin säger att Wigley var lojal mot vetenskapen. Men problemet med Tom Wigley i mina ögon är inte hans förmenta lojalitet mot vetenskapen. Jag skulle tro att de flesta klimatforskare, även de flesta hängivna alarmister, ser sig som försvarare av vetenskapen. Och att deras politiska engagemang uppfattas av dem själva som enbart en följd av denna lojalitet.
Nej, problemet för Wigley, som jag ser det, är att han har varit alltför lojal mot kollegor och klimatforskningsinstitutioner. Detta framkommer ganska tydligt av att han slutade att publicera sina kritiska synpunkter offentligt i och med att klimatforskningen blev en politisk rörelse (se mer här och här) i mitten av 1990-talet. Det vetenskapliga diskussionsklimatet förändrades och blev mycket mer polariserat i ”vi” och ”dom”.
Climategatebreven avslöjar att Wigley hade sina dubier kring IPCCs övergripande budskap. Och han hudflänger t.ex. en av sina kollegor, Mike Hulme, när denne vill att han skall skriva under ett politiskt upprop i vetenskapens namn. Och inte verkar han ha särskilt stort förtroende för Michael Mann heller. Men han yttrar sin skepticism internt, via mail, snarare än att gå ut med vetenskapliga publikationer eller tidningsartiklar om IPCCs arbete.
Varför, kan man undra? – jag förstår naturligtvis att det skall mycket till för att såga av den gren man sitter på inom den akademiska världen. Först var Wigley som sagt chef för CRU som enbart levde på att dra in externa anslag. Och sedan när miljonerna rullade in till klimatforskningen via EU och USA så kunde han alltid motivera sin offentliga tystnad med att man trots allt kan forska på klimatet med alla dessa miljoner. Min gissning är att han helt enkelt var rädd för att klimatforskningen skulle dö ut, eller åtminstone krympa abrupt, om det politiska intresset försvann. Samtidigt ville han måna om den vetenskapliga standarden på forskningen och fortsatte således att komma med kritiska synpunkter internt. Utåt höll han dock fronten och fördömde i hårda ordalag skeptiker. Inåt kunde han själv agera skeptiker så länge han var solidarisk med rörelsen i stort.
Så här har vi ett klart dilemma: Som alla forskare vill man att det egna området skall utvecklas och blomstra. Å andra sidan blir forskningen alltmer styrd av starka politiska och ideologiska krafter som vill ha vissa förutbestämda svar på vissa frågor.
Det är lätt för mig som inte är involverad som forskare på klimatfältet att säga att det är viktigare att vara trogen det vetenskapliga framför att vara lojal mot kollegor och institutioner som lever på externa pengar. Men vem vill bli personlig ovän med en kollega genom att offentligt avfärda hans/hennes forskning? Vem vill göra skit för den egna institutionen, doktoranderna eller universitetet, genom att säga att det inte finns något överhängande klimathot?
Det finns emellertid en ytterligare aspekt att ta med i detta dilemma. Och det är att klimatfrågan, och den vidhängande energipolitiken, berör långt fler än klimatforskarna själva, eller CRU, eller IPCC. Frågan berör faktiskt mer eller mindre jordens hela befolkning. Att på politisk väg dra ned och på ganska kort tid helt stoppa hela den fossila användningen vore förödande för världsekonomin och skulle kräva en slags centralstyrd ekonomi för allt som görs och tillverkas med hjälp av fossil energi. Därmed framstår klimatalarmismen som ett långt större hot än själva klimatet.
Det verkar som om Tom Wigley dragit sina egna slutsatser och helt enkelt lämnat klimatforskningen bakom sig. Bernie Lewin avslutar sitt blogginlägg med:
Tom Wigley left CRU to take up a position at US NCAR. He left NCAR in 2006 and now lives in South Australia where his interest has moved away from climatological research and towards the promotion of nuclear power. He argues that if we need to reduce GHG emissions then a move toward nuclear generation is more realistic than placing all hope in a shift to renewable energy.
Frågan om huruvida Tom Wigley handlat hedervärt eller inte kan diskuteras (läs även kommentarerna efter Levins inlägg). Att han var en god forskare betvivlar jag inte. Men har han gjort rätt?
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Så om en forskare intar en mer vetenskapstillvänd hållning, så är det för att vederbörande inte vill ”såga av den gren man sitter på”? Kan det inte helt enkelt vara så att personen i fråga blivit mer övertygad om att den stora majoriteten av forskarna som står bakom slutsatserna i IPCC:s rapporter på senare tid, faktiskt har mer rätt än han trodde tidigare?
Detta inlägg tycker jag mest känns som ett försök att svartmåla en avfälling för att han svikit rörelsen.
Gunnar Kj #1,
Som framgår av inlägget så svek Wigley aldrig rörelsen, fast han var delvis kritisk till dess budskap. Han har mig veterligt aldrig heller råkat ut för den förföljelse som andra kritiker råkat ut för.
Tack, Ingemar. Det är sådana här slemmiga, dubbellojaliteter som gjort det möjligt för klimathotsfrågan att fortleva, växa och bli den politiska hydra som nu hotar allas vår frihet och framtid här i väst. Förlåt honom icke, han visste vad han gjorde! Kommentar två efter BernieL’s blogginlägg är värd att belysas ytterligare, inte minst med tanke på försöken från Obamaadministrationen nyligen att slutgiltigt tysta de rakryggade vetenskaparna som ännu kämpar.
#2 Gunnar K
Om du orkar läsa en text färdigt innan du reflexmässigt försvarar ”the cause”, så hade du sett att det framgår att Wigley i intern kommunikation har helt andra åsikter än de han torgförde offentligt. Läs speciellt länken med e-postsvaret till Mike Hulme, så lär du sätta i halsen med din faiblesse för politiskt färgad klimat-”vetenskap”.
Sedan är det kanske lite magstarkt av dig att tala om ”vetenskapstillvänd”, med dina upprepade politiskt färgade insändare med lögner och överdrifter om accelerande havsnivåer och allt möjligt. Hur går med Deliang Chens 4,1 mm/år de senaste 20 åren vid svenska kuster, som du basunerade ut i svavelosande insändare och här? Tiden går, ingen publikation i sikte och mareografer fortsätter envist att mäta runt 1,5 mm/år istället. Vi väntar andlöst på din dementi, du vetenskapstillvände.
Vad gäller IPCC:s slutsatser, så har deras prognoser misslyckats kapitalt.
#1 Var har du fått ifrån att ”de flesta” klimatforskare står bakom IPCCs slutsatser? Vilka av dessa menar du SPM? WG1? WG2/3? Vilken enkät stödjer det du säger? Framför allt: har du läst WG1 i IPCC-rapporten än?
Gunnar Kjelldahl # 1
Det som du ger uttryck för här betyder att du tror att en katastrofal global uppvärmning fortsätter, och att jordens medeltemperatur ökar år efter år?
Så 18 års paus betyder inte att en sann vetenskapsman bör ta sin tidigare ståndpunkt under omprövning?
Kan du ge mig en temperatursiffra på denna ökade globala uppvärmningen sedan 1998.
Om inte du kan det, så bör väl du ta din ståndpunkt om global uppvärmning under omprövning.
Jag tycker det var mysko att han fick chefstjänsten efter Lamb överhuvudtaget – Wigley var ju matematisk fysiker (liksom Schellnhuber). Det finns annars en uppsjö av fysiker och kemister som funnit försörjning i klimatsvängen. Några andra kända namn är Rahmstorf, Steffen och Schmidt
GunnarK, här kommer ett par saxningar ur Wigleys e-mail som lika gärna skulle kunna vara författat av vem som helst de sekulära som bevistar den här bloggen:
”Not only do I disagree with the content of
this letter, but I also believe that you have severely distorted the
IPCC “view” when you say that “the latest IPCC assessment makes a
convincing economic case for immediate control of emissions.”’
Och detta kunde var riktat till dig personligen Gunnar:
”This is a complex issue, and your misrepresentation of it does you a
dis-service. To someone like me, who knows the science, it is
apparent that you are presenting a personal view, not an informed,
balanced scientific assessment. What is unfortunate is that this will not
be apparent to the vast majority of scientists you have contacted.”
Ta er nu en funderare på hur ni upplevt det där ”hudflängande” brevet om det istället riktat sig till Lennart Bentgsson och anklagat honom för ”prostitution” för att han skulle gå med i GWPF och skrev debattartiklar…
Ann L-H #3,
Detta är McIntyres kommentar:
”Interesting take. However, one of the single most offensive emails in the entire Climategate dossier surely has to be the following from Wigley to Mann:
Mike, Well put! By chance SB03 may have got some of these precip things right, but we don’t want to give them any way to claim credit.
A comment that is both morally and scientifically despicable.
Some later articles by the “right” people e.g. Seager et al 2007 discussed precipitation proxies in a very similar way and using very similar networks to Soon et al 2003. However, the EOS hatchet job in 2003 by Mann, Wigley and others made Soon toxic..”
Alltså, ”Soon et al. må ha fått vissa saker rätt, men vi skall inte ge dem någon credit för det.” Och när sedan ”rätt” sorts människor kommer fram till liknande resultat som Soon et. al. så är det plötsligt OK. – Inte så vackert gjort av Wigley.
Thomas P #9,
Utmärkt jämförelse! Att bli vetenskaplig rådgivare till GWPF är en offentlig handling som tydligen i rörelsens ögon är en hädelse eftersom GWPF enligt dem tillhör ”fienden”. LB hängs ut och kritiseras som person, inte för sina vetenskapliga argument i klimatfrågan. Aktivister som OH glömmer aldrig denna oförrätt mot The Cause utan fortsätter enträget sin personförföljelse.
Att internt kritisera delar av IPCCs budskap skulle däremot vara OK. Eller att, som i Wigleys fall, internt kritisera rörelsen för att bedriva politiska kampanjer går också an utan att någon bannstråle drabbar honom.
Jag vill göra det fullständigt klart att mitt intresse av GWPF var endast vetenskapligt med tanke på de seniora och framstående forskare som finns i dess vetenskapliga råd. Flera av dessa känner jag personligen, jag delar inte alla deras uppfattningar men respekterar deras kunskap och integritet. Detta är inte ovanligt i ett vetenskapligt råd utan en fördel. Till skillnad från många andra dylika råd saknas inte sällan dessa egenskaper inte minst i det officiella Sverige där alla kommit fram till samma uppfattning. När jag insåg hur förgiftat debattklimatet var insåg jag att det var utsiktslöst att fortsätta eftersom jag helst inte vill utsättas för påhittade personangrepp som tycks fortsätta i evighet och även riskera drabba min familj.
Tyvärr har politiseringen av klimatfrågan allvarligt skadat klimatforskningen vilket kan komma att spridas till andra områden också. Det är inte längre möjligt för aktiva klimatforskare att delta i debatten då det går ut över deras vetenskapliga arbete och som Ni väl vet har jag varit den ende aktive klimatforskare i Sverige som tagit del i den allmänna debatten. För detta har jag fått betala ett högt pris men samtidigt har det givit mig värdefull insyn i dagens debattstandard som jag ej var förtrogen med efter 40 år utanför landet. Slaget är ännu inte över och jag kommer inte att försvinna och en blogg som denna, trots sina svagheter, behövs i ett öppet samhälle där medborgarna har rätt att yttra sig utan att tystas med olika slag av våld eller hotelser.
Lennart Bengtsson.
Gunnar K är en av de som skiter å sig av rädsla att de gigantiska lögnerna skall avslöjas!
De stora lögnerna som sprids av klimatprofitörerna är flera.
1. Att det skulle råda något konsensus om ett stort klimathot
2. Att det föreligger bevis för den första lögnen.
3. Att IPCC skulle företräda det samlade ”forskningsläget” och den samlade ”klimatforskningen”
Vi kan numer kalla det ”Lambertzeffekten” när de rabiat tunnelseende av egenintressets blockering inte förmår inse, att de har har en totalt galen verklighetsuppfattning och inga bevis i världen får dem att förstå att deras egna cirkelbevis i sina cirkelresonemang inte håller. Med Lambertz i högsta domstolen och Johan Rockström som ordförande i regeringens ”innovationsråd” så förstår vi att fabricerade bevis skapas på högsta nivå. Vad gäller ”innovationsförmågan” gäller så är den inriktad mot falska påståenden, fabricerade bevis och hur de flyr undan kritisk granskning!.
Ingemar, det var just det jag menade.
Soon hade rätt och måste till varje pris tystas, intill tidens ände.
Lennart B #12,
” Slaget är ännu inte över och jag kommer inte att försvinna och en blogg som denna, trots sina svagheter, behövs i ett öppet samhälle där medborgarna har rätt att yttra sig utan att tystas med olika slag av våld eller hotelser”
Jag är glad för detta. Och barnbarnen får helt enkelt vänja sig vid att de har en farfar/morfar som säger saker som fröken/magistern i skolan kanske inte alltid gillar. 🙂
#12 Lennart B
Vi som inte drabbas av denna infekterade debatt roas lite av den uppskruvade tonen.
När vi i stället borde oroas av allt som inte sägs!
Den ”goda” sidan i olika frågor får fritt fram tills nackdelarna blir så uppenbara att alla ser vad som blir fel.
Man kan hoppas att det inte är försent då!
As Steve would say, ’interesting take.’ However, there might be a subtly lost in translation. Wigley’s corruption was where his Us-versus-Them attitude overwhelmed his behaviour, if not his scientific judgement. ’Us’ for Wigley is what he sees as ’science’, but this is what we might see as ’the team’, or institutional science, or those loyally aligned in serving the warming dogma. Wigley knows all about this—he kept CRU alive serving the dogma. Wigley sees sceptics working to bring down science in this sense, and these include academics like Soon, but especially outsiders like Steve McIntyre.
In Hockey Stick controversy Wigley finds himself supporting a degenerate idea of science that none of your readers are likely to support. It is like those that remained with the Rome Church in the Reformation seeing themselves as ‘Us’ (Christians) and the reformers as gone to the devil. (An attitude rejected by Erasmus at his peril.) And, just like in those times, where there were those that did not go over to Luther, but still they shared the reformist critic, so too with Wigley. Actually, he is clever, inquisitive, combative…sceptical. And he could still be that in the 1980s while at CRU. But, after the Chapter 8 controversy, despite himself, he found it necessary to keep his scepticism secret; while defending against, and then persecuting, the evil reformers.
The email Steve points to in the comment (where Wigley supports Mann against Soon) caputures a powerful moment where loyalty to ’science’ (as an institution and dogma) overwhelmed his commitment to science (its principles, processes and gentlemanly protocols). It is very hard to respect Wigley as a scientist after reading that, especially knowning (from elsewhere in the emails) his views of Mann’s science.
Alla är inte lika stridbara och därför väljer kanske Tom Wigley en mindre politiskt utsatt position. Det är trist att mindre begåvade forskare använder sitt underläge till att aktivt försöka förminska sina mer begåvade kollegor. Vi blir alla förlorare om inte våra begåvningar förs fram och försvaras i en institutionell kultur.
Forts på #3. Möjligen lite OT, men ändå.
Den Gröna hydran. Vad som avhandlats och överenskommits under alla COP-möten, det hålls mer eller mindre hemligt för oss alla antingen vi lever i sk demokratier eller ej. Klart är i varje fall att västs förhandlare har grävt vår egen grav. Annex I ländernas ”klimatfond” ur vilken de lovat överföra 100 miljarder USAdollar årligen till Annex II länderna, inklusive BASIC, verkar mer eller mindre tom och har naturligtvis ännu inte hållit vad den lovat. Med ett väst i förfall innebär det att de/vi måste låna av Kina för att betala för våra hittills obevisade klimatsynder till bland annat Kina. Samtidigt är det endast Annex I länderna som lovat de-development.
Om man fortfarande vägrar tro på en FN-styrd (dvs Annex II länderna) Global Governance för att sänka de tidiga i-länderna, Annex I och ”utjämna” så kan man läsa och begrunda länken med kommentarer:
http://wattsupwiththat.com/2015/05/16/china-india-wheres-that-100-billion-you-promised/
Studera gärna Josh´s bild i inlägget ”De som gapat efter mycket … ” än en gång. Visst har vi mist hela stycket och lite till.
Som sagts så många gånger DAGS ATT AGERA NU – om det inte redan är för sent.
Ingemar #11 Om du tycker det är en utmärkt jämförelse blir alltså Lennart Bengtsson och Mike Hulme i dina ögon ekvivalenta och Wigley blir ekvivalent med de kollegor som Lennart Bengtsson påstått skrev kränkande brev till honom. Var det verkligen det du menade?
Thomas P #20,
Nej, men jag hyser inga tvivel om att det var det som DU menade skulle vara syftet med jämförelsen. Jag gjorde min egen, betydligt mer rättvisande jämförelse.
BernieL #17,
”In Hockey Stick controversy Wigley finds himself supporting a degenerate idea of science”
No doubt Wigley had fallen for the simplistic and propagandistic view of science = IPCC. And he happened to be on the ”right” side. But he should have noticed that the whole thing had been hijacked by the not-so-scientificly minded. Statements by people like Al Gore and Pachauri went far beyond the IPCC reports.
Vad menar du då Thomas P, du är bra på att tala om för andra vad dom egentligen menar. Vilken ansvarsfull uppgift du har gett dig själv.
Ingemar #21 Din dubbelmoral är med andra ord precis som jag anade lika stark som vanligt. Personangrepp och hårda ord är utmärkt så länge det drabbar de som inte håller med dig.
Du Thomas P om nån känner väl igen när det kommer till hårda ord och angrepp. Sånt håller ju du inte på med minsann, i varje fall om du får säga det själv.
Mycket bra inlägg Ingemar!
Det belyser i ett fortsättningssteg hur svår diskussionen blir när man tillvitar sin motpart att vara ”vetenskapsmotståndare” som ett enda avgörande argument. Du dissekerar skilladen mellan att vara lojal mot vetenskapens principer och dess försörjda personer.
Vi på KU har många gånger blivit påklistrade denna etikett av hängivna AGWare: Från Thomas P till Gunnar Kjelldahl. Subjektivt har jag dock intrycket att användningen minskat på senare tid.
Ett annat exempel är dagens debatt i DN och P1 om antroposofiska läkemedel. Apotekarsocieteten säger att dessa är ovetenskapligt ”härledda”, men motsidan anser endast att deras ”vetenskap” är annorlunda. Sedan kommer en punkt när politiker skall välja, och tydligen finns EU med också på ett hörn.
Det är min bestämda övertygelse att eländet med klimatfrågan är att politiker – mediafolk – forskare bildat ett triumvirat som är nära nog oåtkomligt i offentlig diskussion.
/C-G
Är klimatforskar ett svagt och klent virke?
Jag har alltid misstänkt att klimatforskare är av ett sällsynt svagt och klent virke, vid minst lilla vindpust från miljörörelsen så viker de ner sig. Det är den stora tysta massans fel att Michael M och andra aktivister har fått breda ut sig. Efter denna artikel så kan man fundera på om inte klimatforskare dessutom är ohederliga, att inte påtala när något är fel för att fortsätta att få bidrag ligger på gränsen till bedrägeri kan jag tycka.
Tänk om hela mänskligheten hade bestått av sådana veklingar? Vad hade hänt då?
Angående Wigleys vurm för kärnkraft så bör ni läsa detta brev till världens beslutsfattare, författat av Wigley, J. Hansen, Kerry Emanuel och Ken Caldeira:
http://edition.cnn.com/2013/11/03/world/nuclear-energy-climate-change-scientists-letter/index.html
Tråkigt förstås att de inte nämner de fossila bränslenas stora fördelar och skiffergasens stora resurser för världens energiförsörjning. Men i princip håller jag med om att det på lång sikt endast är kärnkraften som kan leverera tillräckliga mängder med säker energi. Den moderna kärnteknologin kan också minska, och göra hanterbart, ett stort miljöproblem, nämligen det radioaktiva avfallet.
Tråkigt också att de slår på skrämseltrumman. Det är ett dåligt argument för kärnkraft. Det är, som jag ser det, utan vetenskaplig grund.
I en uppföljande artikel på CNN från 2013 skrivs: ”By releasing the letter, the scientists are ”putting their reputations on the line to do something that the ultra-greens regard as treason,” said Stanford University Nobel-winning physicist Burton Richter.”
http://edition.cnn.com/2013/11/03/world/nuclear-energy-climate-change-scientists/index.html
Forskarnas hela rykte kan alltså ifrågasättas därför att några gröna extremistgrupper ogillar kärnkraft?
– Ja, ja.. Wigley et.al. hamnar således i onåd hos de gröna grupperna. Kommer de att överleva detta? Vem styr egentligen CNN?
I find the following ballpark view useful, looking into its fledgling literature, keen on comments and additions too. It’s bits and pieces as part of a background for journalistic projects in climate, under Construction:
Unchecked science communication facing investigative science journalism
Since the 1980s, and lately increasingly so, science journalism has embraced more investigative techniques for the sake of its audiences, the public. The methodology of investigative science journalism, ISJ, is now closer to that of general investigative journalism, implying e.g. entertainment of own hypotheses and interviews with multiple sources as needed (still aware of risks related to e.g. possibly false balance and pressure for consensus).
Thus with academia, its institutional science communication, ISC, towards audiences now faces more clearly an opposing side and counterpart on its communications’ downward paths, a side shaped partly in response to instances of use of assertive and stretched language, with an eye for funding, on the part of communication.
ISC has indeed shown tendencies to assume and depend on a knowledge-production system working flawlessly, in need only of mere downstream knowledge translation and distribution, describing flaws as originating externally. Also in the 1980s, to ameliorate an impression of naivety in this respect, ISC welcomed bottom-up engagement and dialogue to supplement top-down mere translation and distribution, however mainly on knowledge-related policy and application.
Thus with time two entities in science communication, ISC (often financing-related but not necessarily scientist-run) and ISJ, increasingly more clearly face each other as counterparts in a new science-communication standoff. Here a more qualified journalist side will be able to liaise with the highest-upstream scientists, relatively little involved in the standoff, and in dialogue with these craft a more informed, low-voice and non-institutional address of downstream audiences. The development means unchecked ISC is being furnished with its due check, what seems logical given how scientists themselves generally show relatively little interest in science communication beyond scientific publishing.
The climate area is an example of a tendency of ISC, as a field, to assume an external origin of sub-standard work. Here, the climate area’s unique, governmental IPCC-construct’s account, the Summary for Policymakers (SPM), has strived at conveying an impression of actual, broad consensus, a view which has been widely accepted downstream, by science journalism, governments and industry. Where the fairly well-known ‘climate war’ is located to within climate science itself, this is denied and such impression ascribed to external influence from financial interests, to an amateurish blogosphere, and to journalism underestimating the risk of false balance.
oops: the second paragraph, the one-line heading, should instead read: Unchecked institutional science communication facing investigative science journalism
Thomas P:
Var brevet till Hulme internt? Var OHs angrepp på LB offentligt?