Henrik Svensmark är den främste företrädaren för teorin att solen påverkar, och kanske helt styr, klimatet här på jorden. Trots allt så har ju temperaturen och klimatet förändrats historiskt på ett sätt som inte har med koldioxid att göra. En bättre teori är av nöden.
Vi har i flera inlägg beskrivit denna teori (använd vår sökmotor!). Men här är en kort sammanfattning: Högenergetiska partiklar skapas från supernovor i vår vintergata. När en supernova i vår närhet sprängs i bitar så avger den protoner med enormt hög energi. Dessa partiklar – ofta kallad för galaktisk strålning – påverkas inte särskilt mycket av jordens svaga magnetfält utan dundrar ned i vår atmosfär relativt obehindrat. De kan åstadkomma skador på satelliter och de utgör även en fara för högtflygande flygplan och deras passagerare.
Det enda som verkligen rår på inflödet av denna strålning är solens magnetfält och solvinden. När solen är aktiv så blåser mycket av denna farliga rymdstrålning bort från Jorden. När solen är inne i en passiv period (som nu) så utsätts vi för en ökad galaktisk strålning.
Dessa högenergetiska partiklar kolliderar med partiklarna i atmosfären och skapar ett regn av laddade joner. Dessa, i sin tur, stimulerar bildandet av molnbildande kluster av molekyler, s.k. aerosoler, av en viss storlek. Dessa stora aerosoler utgör, i sin tur, kärnan för vattendroppar som, i sin tur skapar fler moln över jordytan. En ökande mängd låga moln, särskilt över tropikerna, förhindrar en direkt instrålning till haven. Det behöver inte röra sig om stora förändringar, kanske ett par procents ökning, så medför detta på sikt en sjunkande temperatur. Och omvänt; då solen är mycket aktiv – som under 1900-talet – så kan solen komma åt att värma upp haven och vi får ett varmare klimat.
Svensmark presenterar i videon sin forskningsgrupps senaste resultat. Frågan handlar bl.a. om en kritisk invändning som tycktes följa av modellberäkningar på den kemisk-fysiska processen i atmosfären angående hur stora aerosoler kan bildas av små joner. Modellberäkningarna gav nämligen vid handen att uppbyggnaden av tillräckligt stora molnkärnor skulle innebära att det blev färre sådana kärnor än vad som motsvarades av mängden joner. Det tycktes alltså som att en ökad mängd joner p.g.a. av den galaktiska strålningen inte nämnvärt skulle öka mängden tillräckligt stora molnkärnor. Men empirin tycks ju peka åt motsatt håll. Hur går det ihop?
Enligt Svensmarks et.als. senaste studie så är detta modellresultat fel, både empiriskt och teoretiskt. Skälet är att sannolikheten för att fler molnkärnor ökar i och med att man i modellerna inte räknat med att jonerna själva tillför massa till de aerosoler som de stöter på.
Här måste jag erkänna att jag inte riktigt hängde med. Varför i hela friden skulle sannolikheten, och därmed frekvensen, av molnbildande aerosoler öka om man räknar med jonernas massa? Lyssna gärna på föredraget ovan där Svensmark beskriver detta. Jag läste också originalartikeln rätt så noggrant, men fattade fortfarande inte vad han avsåg. Visst, matematiken finns där. Men hur exakt skall man förstå mekanismen rent kvalitativt? Jag laborerade med förklaringar som: Kan det vara att mer massiva partiklar har större gravitationskraft? Eller kan det vara för att större partiklar har en större diameter?
Så jag skrev till Henrik Svensmark och frågade, och han svarade promt. Jag hade helt fel i mina gissningar. Förklaringen är tiden. När man räknar med jonernas massa så går tillväxten snabbare än vad modellkörningarna säger. Och då blir det fler aerosoler som överlever till ”mogen” storlek istället för att bara smälta samman med redan existerande aerosoler. Här är Svensmarks egna ord:
”Tak for sidst.
Ideen er at ionerne sætter sig på aerosolerne på samme måde som en neutral gas af f.eks. H2SO4 molekyler gør det, og hver gang de gør det tilføres en lille masse til aerosolen og den bliver lidt større. Aerosolen vokser.
Det viser sig at massen fra ionerne får aerosolerne til at vokse lidt hurtigere og dermed tager det lidt kortere tid at vokse fra en lille aerosol 3nm til 50 nm (som så kan fungere som en sky kondensations kerne). Det betyder at der er en lidt mindre chance for at aerosolen går tabt (ved at sætte sig på en stor aerosol). Dermed vil flere små aerosoler overleve til sky kondensations kerner, od de kan dermed påvirke skyerne.
I den hidtidige modellering har ionerne ingen betydning for væksten. Derfor hvis der dannes flere små aerosoler betyder det at der er flere om at vokse fra den samme gas. Det vil sige at der er lidt mindre gas at vokse af til hver partikel og de vokser langsommere. Dermed er der større chance for at de små aerosoler går tabt inden de når at bliver sky kondensations kerner.
Dette er årsagen til at modeller får at selvom at man putter flere små aerosoler ind i modellen (f.eks. 5 %) så kommer der ikke rigtigt flere sky kondensations kerner ud i den anden ende, og de konkluderer at mekanismen ikke virker. Men det skyldes at de ikke har den rigtige fysik med i modellerne.”
”sky” betyder moln på svenska.
I föredraget visar han också de empiriska experiment som hans forskningsgrupp har gjort för att pröva deras teori. De stämmer väl med teorin.
Så, nu är den sista pusselbiten på plats vad gäller den här delen av teorin: En ökad mängd galaktiska strålar (då solen är passiv) orsakar verkligen molnbildande partiklar och därmed också mängden moln. Teorin stämmer som sagt väl med historiska fakta där global temperatur följer solens aktivitet.
Sedan är det en annan fråga om det kvantitativa: Hur mycket mer moln, i procent, orsakar det nuvarande minimat? S.k. Forbush-händelser visar på en omedelbar, 2-3 dagars, påverkan på molntäcket. Men hur lång tid, hur många solcykler, tar det innan vi märker något i bruset av andra faktorer, som t.ex. en ökad halt koldioxid? Om jag förstått Svensmark rätt så menar han att den lägre solaktiviteten sedan början på 2000-talet fått den globala temperaturen att plana ut. Men detta beror förstås på hur stor klimatkänsligheten är.
Det är hursomhelst uppmuntrande att se hur klimatvetenskapen framskrider och att det finns fler, och bättre, teorier än koldioxidteorin som utvecklas.
Ingemar Nordin
Uppdatering: Den Israelske astronomen Nir Shaviv har ett föredrag som också handlar om galaktiska strålar här: https://www.thegwpf.com/prof-nir-shaviv-the-cosmic-ray-climate-link/
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Mange tak!
Svensmark var på LU i slutet på 90-talet och höll ett föredrag i ämnet.
Bra artikel i LUM som jag tyvärr slarvat bort.
Det finns också en dokumentär från den tiden där Bert Bolin på en konferens får spatt av ett inlägg av Svenskmark. Har förmodligen inte visats på svensk tossekasse.
Ett debattinlägg i Dagens Industri visar hur företrädare för Svenskt Näringsliv agerar.
Ett motinlägg av Stilbs, Bern o P-O Eriksson behövs.
https://www.di.se/debatt/volvo-scania-mfl-sverige-ska-bli-en-fossilfri-varldsutstallning/
Det är så här klimatdebatten skall föras. Sakligt, tydligt och vetenskapligt.
Tyvärr är det få svenskar som hänger med i resonemanget. För många av dessa, bl a MSM, är det lättare att hänga på vad 97 % av ”forskningen” har sagt, opreciserat vilken.
Om någon kan kommentera på DI kan denne skriva att Kina ska bygga 1.600 kolkraftverk.
Vore det inte bättre om Volvo lekte i Kina än i Sverige?
Nu vet vi att planerna för Sverige är att förvandla landet till ett stort museum. Jag tror dock att planerna kommer att mynna ut i ett stort avskräckande exempel. Vanligaste yrkestitel i Sverige i framtiden: försökskanin.
Har läst lite Svensmark och måste erkänna jag förstår mycket lite. Men mycket i debatten handlar om vad som är naturlig eller vad som är onaturlig klimatförändring.
Vulkanutbrott solförändringar osv är naturliga klimatförändringar. Medans CO2 är helt onaturligt i den mån det nu påverkar. Min tro är att många saknar mening med livet kanske i brist på religion.
Då blir en tro på att man kan styra klimatet och kanske rädda jorden en sak som får ge mening med livet. En tanke inte mer.
https://www.cec.lu.se/sv/article/solens-aktivitet-paverkar-naturlig-klimatforandring
#3,
Håll dig till ämnet för tråden!
En mycket intressant forskning!
Det gäller att lägga bevisbördan i rätt knä. När det nu är empiriskt bevisat att det finns en klimateffekt pga av kosmisk strålning så är det främst klimatmodellerarna som skall förklara varför den inte finns med i modellerna.1 W/m2 är liksom inte en skitsak i sammanhanget.
Jag blev överraskad av satellitbilden som så tydligt visar fartygens skapande av moln. Det skulle vara jätteintressant att veta hur fotograferingen gått till och med vilken metod. Det ser ut att vara lite för ”vindstilla”.
Meteorologerna lever i sin slutna värld, växthuset. Men denna värld är omgiven av rymd med avlägsna stjärnor, asteroider, sten och grus, laddade partiklar som protoner, elektromagnetisk strålning, magnetiska fällt etc, men ändå räcker inte detta för att meteororologerna skall förstå hur svag deras kunskap är om det yttre som påverkar deras slutna växthus. Svensmark är en av dessa som försöker förstå inträngning av laddade partiklars påverkan på meteorologernas slutna växthus. Solforskarna är andra forskare som försöker förstå solens förändringar i det elektromagnetiska fältets intensitet och spektrala innehåll och dess påverkan på väder och vind och över tid, klimatförändringar. När skall meteorologerna och dessas klimatforskning om det slutna växthuset, förstå att de inte ensamt behärskar det som berör oss alla, väder och vind och över tid, klimatförändringar?
Det som gör Svensmarks teorier intressanta att det ser ut som vi kommer gå in i en period som kommer att fungera som ett fullskaligt experiment för dess giltighet. Om några decennier kommer vi stå med facit i hand. Koldioxidhypotesen har ju pga att den ”lanserades” mitt under den moderna uppvärmningen inte kunnat falsifieras då den förutspår precis vad som redan sker.
Jo, onekligen finns det mycket mer än vad våra meterorologer vill se. Kanske någon har missat den artikel som nyligen publicerats av Essex och Tsonis
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0378437118301766
Authors Prof. Christopher Essex (Applied Mathematics, University of Western Ontario) and Prof. Anastasios Tsonis (Mathematical Sciences, University of Wisconsin-Milwaukee) explain that even without external influences (e.g. man-made carbon dioxide) the weather patterns change over very long timescales, locally and globally.
If some elderly person claims to recall summers, say, that were different when that person was a child, that may not be faulty memory. Just because summers seemed warmer or colder; spring or winter seemed sooner; more or less snow was recalled, it doesn’t follow that the climate system has changed in any meaningful way.
Prof. Essex explains,
“Unlike the stable virtual ‘climates’ seen in computer simulations, corresponding real-world conditions aren’t stable at all. There are perpetual, natural, internal changes in play that take longer than human lifetimes to play out.”
No human will ever fully perceive this change. No one lives long enough. But some astute people, in their later years, might just be able to make a little of it out.
Prof. Essex adds,
“There is an ultraslow, mysterious, unseen world out there, under our very noses, that we cannot perceive. It’s beyond our measurement capabilities, and beyond the capabilities of our best computers using our very best physical theories. It belongs to a class of problems that we cannot overwhelm with data, or crush with our biggest computers.”
Nevertheless, there is hope. As Professor Tsonis explains, our growing understanding of the nature of natural ocean modes and how they are linked may open up a whole new field of research into ultra-long timescales taking us beyond the virtual stability of modified meteorological models:
“Ocean modes like the North Atlantic Oscillation and the Pacific Decadal Oscillation, known natural internal dynamical features, affect weather patterns globally over years, decades and longer. They are deep structures that are coming to be understood on their own terms. We understand better than ever how they are linked, and we understand the mathematical structures in play in ways that we could not have only a few decades ago. We are on the verge of being able to predict what they will do next. If we succeed, a hitherto invisible world will open to us. We will see new wonders through new eyes.”
Professors Essex and Tsonis are both members of the GWPF’s Academic Advisory Council
Christopher Essex and Anastasios A.Tsonis (2018) Model falsifiability and climate slow modes, Physica A, Volume 502, July 2018, Pages 554-562
https://doi.org/10.1016/j.physa.2018.02.090
Highlights
• Climate models do not and cannot employ known physics fully. Thus, they are falsified, a priori.
• Incomplete physics and the finite representation of computers can induce false instabilities.
• Eliminating instability can lead to computational overstabilization or false stability.
• Models on ultra-long timescales are dubiously stable. This is referred to as the “climate state.” Is it real?
• Decadal variability is understandable in terms of a specific class of nonlinear dynamical systems.
Abstract
The most advanced climate models are actually modified meteorological models attempting to capture climate in meteorological terms. This seems a straightforward matter of raw computing power applied to large enough sources of current data. Some believe that models have succeeded in capturing climate in this manner. But have they? This paper outlines difficulties with this picture that derive from the finite representation of our computers, and the fundamental unavailability of future data instead. It suggests that alternative windows onto the multi-decadal timescales are necessary in order to overcome the issues raised for practical problems of prediction.
PDF copies of the paper are available on request from the authors
Jag vill nog anse att koldioxidhypotesen är falsifierad.
– I princip två decennier utan uppvärmning, trots ökande CO2-utsläpp
– Värmeperioden under 30-talet, dvs innan CO2-utsläppen tagit fart
– Det faktum att analys av iskärnor påvisat att ökande atmosfärisk CO2 är en följd av en värmeperiod och inte det omvända.
När de sk ”klimatexperterna” säger att ”vi har tittat på allt och det finns ingen annan förklaring till uppvärmningen från sent 1900-tal än CO2-utsläppen.
Med det sagt så har man även implicit sagt att man har fullständig kontroll på alla parametrar som kan ha betydelse för klimatutvecklingen, och följaktligen varit kapabla att utveckla modeller med hög träffsäkerhet med avseende på framtida klimat.
Och hur deras modeller presterat känner vi ju alla till. Stoppar man in skit i en modell så kommer det som bekant även ut skit.
Det forskas rätt intensivt kring rekonstruktioner av solens aktivitet under historien. Här är en ny artikel av Chi Ju Wu et al. (2018) Astronomy & Astrophysics 5 April 2018:
https://www.thegwpf.com/solar-activity-over-last-9000-years-sheds-new-light-on-climate-variability/
Studien bekräftar bl.a. den svaga aktiviteten under Lilla Istiden och den höga aktiviteten under 1900-talet.
Meteorologer och f.a. klimat-modellerare tycks inte förstå karaktärerna och skillnaden betr. komplexa resp. komplicerade system.
När skall de acceptera verkligheten?
Jo, när verkligheten blir bedövande verklig.
Komplexa system kännetecknas av att de består av många delar,där kännedom om deras egenskaper INTE
räcker tillför att förklara det hela systemets egenskaper.
De kan modelleras till viss del, men inte fullt ut förutsägas. De är alltså inte deterministiska. De är i regeladaptiva och förändrar sig när omgivningen förändras. Kan innehålla feed-back mekanismer så att de förändras av sig själva.
Komplicerade system är lösbara om man har samtliga kunskaper om de ingående komponenterna och variablerna. Detta är i princip omöjligt med ett komplext system, speciellt som det gränsar till kaos.
Hej, jag är övertygad om att solaktiviteten på något eller flera sätt påverkar klimatet, men jag har en del problem med molnbildningen.
Vattenånga kondenserar respektive dunstar huvudsakligen på grund av lokala ändringar i tryck och temperatur. En kall vinterdag när man andas ut skapar man snabbt sitt eget moln förmodligen utan några kondensationskärnor. Att molnet snabbt upplöses igen beror det på avsaknaden av kondensationskärnor? Om man tittar på vanliga sommarmoln kan man konstatera att det sker en kontinuerlig upplösning och nybildning hela tiden. Älvorna dansar gärna över våta ängar.
#12 Jensen
Problemet är att de är bra på att skruva lite på verkligheten.
Ragnar S 13,
Jag tror inte att man kan skapa dimma eller moln utan kondenskärnor. Överland finns alltid gott om kondenskärnor (från vegetation, blåst som virvlar upp dam etc) Mitt över oceanerna är det betydligt färre. Så en ökning av kondenskärnor där får en effekt på molnbildningen.
Det kan tyckas självklart att solaktivitet på något sätt måste påverka klimatet åtminstone lite. Ändå har Willis Eschenbach på WattsUpWithThat misslyckats att hitta någon påverkan efter att ha tittat på många olika dataserier. Kanske har han letat på fel platser och/eller på fel sätt?
Hypotesen att en ökande koldioxidhalt leder till katastrofal, global uppvärmning är vid det här laget motbevisad. Hur skulle det kunna bli en snabb och farlig uppvärmning inom en snar framtid, när ingenting av den har setts till hittills sedan 1800-talet? Hypotesen att det ska bli någon form av klimatpåverkan från koldioxidutsläpp är däremot helt rimligt. Men kanske påverkan är för liten för att någonsin kunna skiljas från naturliga variationer?
Klimataktivister särar dock inte på de två hypoteserna. Att kanske 97 % av klimatforskarna tror på den sistnämnda hypotesen, tar aktivisterna till intäkt för att 97 % tror på den förstnämnda. Vilket inte alls är sant.
Vidare insisterar klimataktivisterna på att bara för att den sistnämnda hypotesen sannolikt är sann, ska vi agera som om den förstnämnda sannolikt är sann och genast börja med dyra och omfattande klimatåtgärder för att undvika den annalkande katastrofen. Ofta hänvisar de till försiktighetsprincipen, men då är det inte någon rimlig definition på den, utan deras egna perversa variant. Konsekvenserna av snabba, dyra och drastiska klimatåtgärder verkar de heller inte fundera över. Eller så finner de global, ekonomisk katastrof och massvält vara önskvärda.
#13 o #15
Att mycket små (och snabba) partiklar påverkar vattens fasförändringar visas ganska klart i dimkammare.
Lars Kamél #16
Men den katastrofala uppvärmningen bygger på förstärkning från vattenånga. Nu är man från alarmisthåll noga med att bara tala om just vattenånga, vatten i flytande eller fast form påverkar inte strålningsbalansen, sällan eller aldrig att man resonerar om den hydrologiska cykeln i atmosfären. En cykel som i det tropiska bältet transporterar enorma energimängder upp i troposfären där den lättare kan stråla ut. Skulle den hydrologiska cykeln bara fungera som en positiv feedback på ökad temperatur hade klotet kokat torrt innan vi ens kom till.
Om vattenångan förstärker koldioxidens växthuseffekt, d.v.s uppvärmning, så borde den förstärka all uppvärmning oberoende av orsak till uppvärmning. Uppvärmningen från vattenångan borde i så fall förstärka sig själv och leda till en skenande uppvärmning. Eftersom det inte ha skett så är hypotesen med förstärkt växthuseffekt fel.
Benämningen växthuseffekt är f.ö. missvisande. Folk tänker på ett växthus där en luftvolym är instängd av genomskinliga tak och väggar. När luften värms så hindras den från att stiga, vilket den annars gör och ersätts av kallare luft. Koldioxiden är inget tak som stänger in luften som i ett växthus.
Lars K #16,
”Ändå har Willis Eschenbach på WattsUpWithThat misslyckats att hitta någon påverkan efter att ha tittat på många olika dataserier. Kanske har han letat på fel platser och/eller på fel sätt?”
Du får förlåta. Men jag har lågt förtroende för Willis Es körningar. Han väljer irrelevanta geografiska områden (över land) och vanligtvis väldigt korta tidsserier. Om nu, exempelvis, solens påverkan bidragit till utplaningen under 2000-talet, hur skiljer han ut den galaktiska strålningens inverkan från övriga faktorer? Willis är alldeles för imponerad av vissa IPCC- solforskare som envist hävdar en försumbar inverkan. Men empiriskt-historiskt så är det tvärt om. Räknar man på den adderade ökningen av solens aktivitet under 1900-talet så förklarar faktiskt denna period av solmaximum det mesta av temperaturtillväxten.
#16 SörenG
”När luften värms så hindras den från att stiga, vilket den annars gör och ersätts av kallare luft. Koldioxiden är inget tak som stänger in luften som i ett växthus.”
Även i ett växthus stiger luften uppåt vid värmesänkorna (heter det så eller är det tvärt om?).
I atmosfären begränsas den uppstigande luften av tropopausen.
Växthuset är begränsat till kanske 10 m. Atmosfären är begränsad till 40 000 km.
Liknelsen med växthus är inte fel om man beaktar storleksförhållanden.
”skenande uppvärmning”
Jag har också tänkt så många gånger. Men om det redan finns så mycket växthusgaser så det i princip blir ”svart”. Då saknar litet till betydelse. Förstärkningen av vattenånga är politisk, inte vetenskaplig.
Ragnar Ström #17
Tack för påminnelsen!
Wilsons dimkammare är från 1911, men borde inte glömmas bort i det här sammanhanget..
Jag har undrat över kunskapsdjupet hos vår mest kände klimatforskare Bert Bolin ända sedan jag läste hans kommentar om hypotesen som Svensmarks och hans kollega framförde:
”I find the move from this pair scientifically extremely naïve and irresponsible.”
Länk till kort föreläsning om Wilsons dimkammare:
https://www.youtube.com/watch?v=rQFra-zwM0g
Engelska Wikipedia:
https://en.wikipedia.org/wiki/Cloud_chamber
Källa till citatet:
https://www.forbes.com/sites/larrybell/2011/09/20/sorry-but-with-global-warming-its-the-sun-stupid/#24cdd51766c2
Svensmarks mätningar vore intressanta, om det antigen fanns en korrelation
antigen
mellan kosmisk strålning och molntäckning (se till exempel Figur 2c i Laut 2003 http://stephenschneider.stanford.edu/Publications/PDF_Papers/Laut2003.pdf ).
eller
mellan kosmisk strålning och temperatur, se Figur 8 i Krivova och Solanki 2003 (http://www2.mps.mpg.de/homes/natalie/PAPERS/2003ESASP_535__275K.pdf). Som framgår verkar det som om det fanns en koppling fram till 1970, men sedan dess har komisk strålning ökat, vilket skulle leda till fler moln och lägre temperaturer, medan temperaturen i verkligheten har ökat markant sedan 1970.
Erik L #23,
Om du ser på första diagrammet i det här inlägget (taget från vetenskapligt publicerade artiklar), så ser du en närmast perfekt matchning:
https://wattsupwiththat.com/2010/12/16/preliminary-results-for-the-cern-cloud-cosmic-ray-experiment/
Ingemar N!
Jag tycker det är jättebra att WUWT är kritiskt granskande och intellektuellt hederlig mot all klimatforskning. Jag ger dig dock fullständigt rätt i din kritik av Willis slutsatser. Alla långa dataserier om klimatet har mycket stora osäkerheter ju längre tid vi går tillbaka. Att dra slutsatser om solaktivitetens effekter från 1985 till nu, ligger på samma låga vetenskapliga nivå, som att förklara uppvärmningen under samma tid skulle bero på CO2.
Maunder minimum är knappast kontroversiellt och inte heller att solaktiviteten har ökat markant under 1900 talet till nu. Att nu kvantitativt utreda vad som orsakat vad 150 år tillbaka är ett mission impossible speciellt efter att gangstrarna på Giss och East Anglia korrumperat temphistoriken.
Så vi har ett sedan länge pågående solaktivitetskrig inbyggt i klimathoteriet
där analyserna går på total tvärs. Att Svensmarks effekt är empiriskt fastställd ställer återigen klimatmodellerna i skamvrån och ökar osäkerheterna med ytterligare en faktor X. Frågan är väl också vilken mätmetod som är mest relevant.
Man blir lätt vindtyrig när man läser de nu över 400 publicerade artiklarna om solens klimatpåverkan (skeptiska).
http://notrickszone.com/2017/06/12/20-more-new-papers-link-solar-forcing-to-climate-change-now-80-sun-climate-papers-for-2017/
#24 Ingemar Nordin: ”Om du ser på första diagrammet i det här inlägget (taget från vetenskapligt publicerade artiklar), så ser du en närmast perfekt matchning:..”
Jag kan inte se någon referens till WUWTs figur, så det går inte att avgjöra om den är publicerad.
(Jag har emellertid sett liknande figurer publicerade av Svensmark et al., men jag ifrågasätter ändå WUWT som ofta är opålitliga.)
Oavsett: Svensmarks dokumentation av korrelation mellan nedgång komisk strålning och ökad molntäcke har tillbakavisats i flera analyser. En av de mest utförliga har gjorts av Lauten et al 2012. https://www.swsc-journal.org/articles/swsc/pdf/2012/01/swsc120049.pdf
men det finns flera andra:
https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/pdf/10.1002/2016JA022689
https://journals.ametsoc.org/doi/pdf/10.1175/JCLI-D-11-00169.1
http://www.atmos-chem-phys-discuss.net/12/C1000/2012/acpd-12-C1000-2012- supplement.pdf
#26
I sammandrag är det Svensmarks analys av molntäckningen som brister.
Erik L #26,
Svensmark visar detta diagram i sitt föredrag. Men jag gitter inte leta reda på i vilken artikel den finns publicerad. Du var intresserad av korrelationen mellan galaktisk strålning och molnbildning. Så jag gav dig en. Du får leta vidare själv.
Som Svensmark säger i föredraget så är det inte en helt enkel sak att mäta låga moln av rätt sort genom satellit. Mätningarna behöver kalibreras rätt och jag är inte insatt i tekniken eller detaljerna kring detta.
Erik L #26,
En av dina referenser ovan stärker ju, snarare än försvagar, tesen att solaktivitet påverkar molnbildningen. De andra uttalar tveksamhet och att mer forskning behövs.
Men titta närmare på dessa:
https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/pdf/10.1002/2016JA022689
https://www.sciencedaily.com/releases/2016/08/160825113235.htm
Det med s.k Forbush decreases, förstärker sambandet mellan solaktiviteten och dess modulering av inflödet av kosmisk strålning. Varför skulle inte en långsammare förändring i solaktiviteten kunna påverka inflödet i likhet med en Forbush decrease? Det är egentligen vad som händer. Svensmark försöker visa detta genom sin forskning.
CO2 är basen för den dominerande livsformen på jorden. För mycket CO2 inom en rimlig gräns lär knappast skada, men om mänskligheten lyckas trycka tillbaks CO2 till ca 0,02% av atmosfären dör livet obevekligen ut i sin nuvarande form. Möjligen tar de livsformer över, som ligger i energi-nivåerna under kolbaserade livet. Vem som helst kan ju göra ett enkelt labb och sätta CO2 till 0,01 % i en glaslåda och i en annan till ca 0,08% (en vanlig nivå under jordens livstid). I den ena tynar en växt bort och i den andra växer det så det knakar/syns för ögat.
Solenergi, vatten och klorofyll är de andra av livets baskomponenter. Självklart är det solen som har det dominerande inflytandet på jordens klimat, därav alla perioder som klimatet varierar med. Klimatmodellerna räknar f ö i 30-årsperioder (alltså en serie vanligt väder), vilket är som att skjuta gevär mot ett mål på 100-m sikte och korn finns 5 cm från varandra. Tala om att göra bort sig!
Ett förtydligande till min kommentar i [30]; Det intressanta med en Forbush decreases FD, är att en koronamassutkastning från solen medför en plötslig decrease eller en märkbar reducering av kosmisk strålning som tränger in i jordens atmosfär. Andra fenomen från nedanstående länk är följande:
Here we report clear signals of changes both in the liquid water content of the Earth’s
low clouds and the relative abundance of fine atmospheric aerosols, during the days that
follow the FDs.
https://wattsupwiththat.files.wordpress.com/2009/08/svensmark-forebush.pdf
#19 Sören G
Precis så har också tänkt, dvs att all uppvärmning borde skena om tesen stämmer. Är det någon som vet vad AGW-folket har för undanflykt gällande detta faktum?