Efter all turbulens kring släppandet av IPCCs rapport i fredags kan det passa bra med en lugnande dikt. Den är inte skriven av mig men väl av Lena Köster. Tack för bidraget!
När solens aktivitet var låg
blev det kallt utav fasen på jorden
Den som iakttog skeendet då, den såg:
det blev isvintrigt så in i norden
När kylan får grepp vill den hålla sig kvar
Det går inte att odla och njuta
När ständigt iskorn i luften far
och Nordan hörs vildsint tjuta
Man får lämna det land som man trivdes i
och bege sig till sydliga nejder
Är koldioxidvärmningen då förbi
saknas bränsle till medias fejder
När det blir som det blir, typ en istid igen
får vi hoppas på koldioxiden
Att vi skapar så mycket att isen sen
börjar smälta på åkern och liden
Kanske solen tar fart för att bränna till
och få fjutt på den kalla planeten
Så får vi klimatet precis som vi vill
Bra för djuren och mänskligheten
”Kanske solen tar fart för att bränna till
och få fjutt på den kalla planeten”
Jag vet inte om ”bränna till” och ”få fjutt på” är vad jag längtar efter heller. Om tre miljarder år så kommer solen att växa till en jätte och bränna bort de tre inre planeterna. 🙂
http://www.theguardian.com/science/2013/sep/18/forecast-life-on-earth
Stor applåd! Det blir nog minst karamellodiktpris för den…
1# IN
Oj va rädd jag blir !
Ingemar Nordin #1
Hur kan du påstå det så tvärsäkert?
Alltså att
”Om tre miljarder år så kommer solen att växa till en jätte och bränna bort de tre inre planeterna.”
Har du tittat för djupt i klimatmodellerna nu på söndagskvällen 😉