Rockefeller och klimathotet – Del 7 – Global Warning

Jorden har feber

“Earth is running a fever. We have measured it. We know the cause: the carbon dioxide and other heat-trapping gases that we are pumping into the atmosphere. We also know if nothing changes, Earth’s fever will continue to rise and things will get much worse. And yet there is a cure; in fact, there is an array of real and executable remedies, and there are many physicians poised to tackle this most consequential challenge of our time. (Annual Report 2005, Rockefeller Brothers Fund)”^[1]

Från 2005 handlade allt om klimatet. Klimathotet fick bibliska proportioner i och med den domedagsdemagogi som nu började användas.

I februari 2005 utkom EU-kommissionens meddelande Seger i kampen mot den globala klimatförändringen. Detta dokument släpptes samtidigt som Kyotoprotokollet trädde i kraft. Om inget skulle göras varnades det för att detta kunde resultera i höjda havsnivåer och extrema väderhändelser och att utsläppen i förlängningen skulle kunna orsaka ”katastrofala händelser” som en avbruten golfström.[2]

Rockefeller Brothers Fund bestämde sig för att lägga större delen av resurserna i programmet för hållbar utveckling på ett bekämpande av klimatförändringarna.^[3] Samma år bestämde sig David Rockefeller för att ge en donation till RBF som ökade fondens resurser med 30%. RBF och styrelseordföranden Steven Rockefeller ansåg inte längre att det fanns någon tvekan om den globala uppvärmningen och att debatten var över.

”From our vantage point as a philanthropy that has been supporting work on climate change for more than 20 years, it is clear to us that the scientific certainty of global warming is no longer worth debating. The naysayers have been revealed to be few, well paid, and partisan—self-serving ideologues on a premeditated mission to distract us from properly tending to the burning issue of our time. From now on let’s just supply them with a toga and a fiddle and pack them off to Rome. We have no time to waste in shouldering the burden of responsibility that falls on our shoulders.” (Annual Report 2005, Rockefeller Brothers Fund)

I årsrapporten citerades även James Hansens påstående om att jorden skulle vara en helt annan planet om koldioxidnivåerna inte stabiliserades inom tio år.  Klimatet sågs som en global fråga som sammanföll med alla aspekter av den mänskliga existensen:

“The warming of the climate is no longer merely, or primarily, an environmental issue. It is an energy issue; a business issue; an investor issue; a moral issue; a security issue; an agricultural issue; a coastal issue; a religious issue; an urban issue; in short, a global issue that touches every conceivable facet of human existence.”(Annual Report 2005, Rockefeller Brothers Fund)^[4]

Rockefellerfamiljens stiftelser var grundligt förberedda och hade samlat en armada av förändringsagenter. En total förändring av den globala energiekonomin med en utfasning av den fossila energin föreslogs av RBF. Koldioxidutsläppen behövde sänkas med 60-80% till 2050. Rockefellers bestämde sig nu för att göra den globala uppvärmingen till huvudprioritet under det kritiska decenniet som skulle följa. 60% av fondens resurser gick till klimatet 2005.

Klimathotet började framställas som ett globalt problem som behövde mötas med ett effektivt multilateralt samarbete under amerikansk ledning.^[5] Initiativet på den globala politiska arenan kom dock inledningsvis från brittiskt håll, såsom under 1980-talet (Margret Thatcher och Crispin Tickell),.

Global Warning

Under G8-mötet i Gleneagles 6-8 juli 2005 gjordes klimatet (tillsammans med terrorhotet) till en topprioritet på den globala politiska agendan. Samtidigt utökades samarbetet med fem länder (G8+5). Till mötet, som leddes av den brittiska premiärministern Tony Blair, förberedde psykoanalytikern David Wasdell dokumentet ”Global Warning”. Wasdell inledde därefter ett samarbete med nyckelaktörer som Romklubben och Potsdaminstitutet (PIK). Syftet var att ge klimatfrågan en större sprängkraft politiskt och medialt. FN:s klimatpanel (IPCC), FN:s klimatkonvention (UNFCCC) och FNs miljöprogram (UNEP) hade enligt Wasdell inte levererat önskat resultat. Olika länders intressen och fossilindustrin hade blockerat effektiviteten, och det fanns ett politiskt motstånd.[6]

Dokumentet ”Global Warning” presenterades under världsmiljödagen 5 juni, vid ett symposium lett av Crispin Tickell, innan det spreds till deltagarna vid G8 för att få upp klimatfrågan högre på dagordningen, skrämma upp världens medborgare och deklarera en planetär nödsituation. Tony Blair hade samtidigt tillkännagivit sitt ledarskap i frågan.

Budskapet i rapporten var alarmerande och gav malthusianska ekon från RBFs och Rockefellerkommissionens rapporter från 70-talet  (om befolkningen och den amerikanska framtiden) samt den amerikanska presidentrapporten Global 2000. Jordens resurser ansågs inte kunna föda en ökande befolkning. Brundtlandrapporten, Our Common Future, hade rekommenderat en konsumtion på 88% av hållbart producerade resurser varje år. Denna siffra angavs nu till 120% och stigande.[7]

”We have a narrow remaining window to engage global strategic planning and mobilisation, followed by a maximum of fifty years to achieve the transition, to scale down resource usage, to terminate inequetable capital accumalation and begin the long time reduction of global population.” [fetstil tillagd]

Det var tydligt att storleken på världsbefolkningen ansågs som det stora problemet. Wasdell spelade också en stor roll i att få upp idéer om en högre känslighet för klimatsystemet och kritiska tröskelvärden som inte fick överskridas. I annat fall väntade massdöd i global skala. Lösningen var global miljöförvaltning, reducering av de ekologiska fotavtrycken samt att förhindra en global psykos under transformationen till det hållbara paradiset.[8] Dokumentet fick önskat resultat och världens ledare meddelade under mötet sitt gemensamma stöd för frågan.

”What I wanted to do therefore at this summit was establish the following, and I believe we have done this. I wanted an agreement that this was indeed a problem, that climate change is a problem, that human activity is contributing to it, and that we have to tackle it; secondly, that we have to tackle it with urgency; thirdly, that in order to do that we have to slow down, stop and then in time reverse the rising greenhouse gas emissions; and finally, we have to put in place a pathway to a new dialogue when Kyoto expires in 2012.”[9] (Tony Blair)

Wasdells ”Meridian Programme” startade under slutfasen av det kalla kriget. Ursprunget var diskussioner på en båt i Moskva 1985 där 24 beteendevetare samlades för att utveckla ”teknologier” som kunde bidra till att skapa världsfred. Under mötet efterlystes ”ett andra Manhattanprojekt” i syfte att genomföra detta.[10] I denna teknologiska plan kom senare klimathotet att bli en synnerligen viktig kugge. Som förberedelse inför en kommande fredskonferens, med deltagande från amerikanska och sovjetiska beteendevetare, utvärderade Wasdell den då aktuella Brundtlandrapporten. Frågan var hur miljöagendan mest effektivt kunde implementeras i global skala. Han ansåg att rapporten inte svarade på frågan om hur den önskvärda förändringen skulle göras. Det krävdes enligt Wasdell en psykodynamisk analys av hur stora social system fungerar under stress samt en operativ förmåga att kunna föra in insikterna på alla nivåer i alla institutioner som arbetade med mänsklighetens framtida välmående. För att utföra detta behövde det etableras ett transnationellt nätverk av samhällsvetare, analytiker, forskare och ”förändringsagenter”. Hans eget bidrag blev ett institut kallat URCHIN (the Unit for Research Into Changing Institutions) och ”Meridian Programme” (vilket ursprungligen hette ”Manhattan Project of Behavioural Science”) som drog igång samma år.

Rapporten Global Warning kom att utgöra startskottet på en intensifierad kampanj. Det påbörjades samarbete med viktiga aktörer som Potsdaminstitutet (PIK) och Romklubben. Några månader efter G8-mötet inbjöds Wasdell till Romklubbens årliga konferens av den dåvarande ordföranden Prins El Hassan bin Talal av Jordanien. Romklubben hade enligt Wasdell den största kompetensen att föra ut budskapet till världssamfundet. Dess nätverk var vittomfattande och Global Warning hade spridits som e-bok till alla medlemmar. Prinsen var även medlem i viktiga organisationer som Trilaterala Kommissionen och elittankesmedjan Council on Foreign Relations. I dess led fanns många prominenta medlemmar som stödde den bakomliggande agendan. Wasdell uppmanades att ansluta sig till Romlubben och leda den brittiska avdelningen men avböjde för att inte skapa en obalans i förhållande till andra institutioner. Ett tätt samarbete kvarstod dock.[11]

Några av Wasdells råd till Romklubben var att deklarera en global nödsituation, att fastslå att för mycket CO2 var ett ekologiskt gift som kunde få ödesdigra konsekvenser för den globala biosfären, att så snabbt som möjligt utveckla en strategi som kunde föra världen till nollutsläpp av CO2 samt att utveckla institutionella instrument för att hantera omställningen. Överlevnaden av planeten krävde en ”psykodynamisk renässans”. Wasdell avslutade med att säga: ”Nu är det dags för alla människor att komma till planetens räddning. Världens framtid ligger i våra händer.”

Redan innan hade Wasdell inlett ett samarbete med Potsdaminstitutet (PIK) i Berlin[A] och dess chef, Romklubbsmedlemmen och världsregeringsivraren, Hans Joachim Schellnhuber. Psykoanalytikern Wasdell arbetade med en konceptuell bakgrundsanalys kallad The Feedback Crisis in Climate Change. I rapporten framgick att,

”The analysis indicates that there is a critical threshold beyond which the process becomes self-sustaining and can no longer be brought back under control by any reduction in GHG emissions. Should that threshold be crossed, the resultant “extreme event” in the climate system could lead to the extinction of life as we know it within the global biosphere.”

Hans tankar om detta gick i linje med Schellnhubers teori om ”Tipping Points” (kritiska trösklar) och de kom efter en tid att sammanföra sina idéer till ett projekt kallat ”The Apollo-Gaia Project”. Ett sådant projekt hade också föreslagits av Gaiahypotesens fader James Lovelock och Martin Lees från brittiska Royal Society/Romklubben. Wasdell förde också samtal med Lovelock om strategier och blev nu inbjuden till en mängd viktiga sammanhang. Resultatet av diskussionerna/samarbetena blev rapporten Beyond the Tipping Point.[12]

Wasdell presenterade rapporten vid Climate Institute i Washington och möttes (lite överraskande) nu av motattack från dess ”Chief Scientific Officer”. Denne menade att både temperaturer och CO2-nivåer hade varit betydligt högre historiskt och att det egentligen inte förelåg något problem. Detta spelade dock mindre roll. Rapporten efterfrågades av den politiska eliten och FN-diplomater som Climate Institutes ordförande och grundare sir Crispin Tickell (pionjär i klimatfrågan och medlem av Romklubben). Nu öppnades snabbt dörrarna till Europeiska miljömyndigheten och EU-kommissionen. Schellnhuber hade utsetts som vetenskaplig rådgivare åt EU-kommissionens president Barroso samt den tyska regeringen och kunde utveckla både EU:s och G8s klimatagenda.

”Tipping Points” som begrepp spreds nu snabbt till viktiga aktörer som den nytillträdda chefen vid Stockholm Environmental Institute, Johan Rockström, samt Al Gore och det team som var ansvariga för filmen En obekväm sanning. Wasdell blev, på inrådan från Europeiska miljömyndighetens chef Dr. Jacquie McGlade, rådgivare till Al Gore.[13]

I augusti samma år slog orkanen Katrina till med stor kraft och förödelse samtidigt som Centraleuropa drabbades av översvämningar och Portugal av intensiva skogsbränder. Detta sammankopplades medialt och politiskt med klimatförändringarna och klimatfrågan började bli mainstream på allvar. Rockefellerstiftelserna började samtidigt finansiera ett stort antal miljöorganisationer som drev klimatfrågan och relaterade områden. Kampanjerna blev allt mer intensiva och aggressiva. Klimathotet blev efter några år rent religiös och tog formen av en väckelserörelse. Nu skulle världen frälsas. För somliga blev det en kassako. De superrika filantrokapitalisterna gick nu med i kampen och oheliga allianser formades.

Klimatfrälsaren Gore

Året efter hamnade klimathotet på allas synfält genom dokumentären En Obekväm Sanning, om och med f.d. vicepresidenten Al Gore (1948-). Han var en del av den inre kretsen genom medlemskap i både Trilaterala Kommissionen och Council on Foreign Relations och blev det självklara affischnamnet för klimatagendan. Han var redan gammal i gemet och hade ägnat sig åt att ge föredrag om människans påverkan på klimatet sedan 1989 och hade så tidigt som 1981, tillsammans med demokraten och tidigare medlemmen av Rockefellerkommissionen om befolkningen och den amerikanska framtiden, James H. Scheuer, arrangerat en utfrågning om den globala uppvärmningen i amerikanska kongressen.[14] Bland de utfrågade fanns veteranen Roger Revelle och Stephen Schneider.

Al Gore, som var djupt förankrad i Rockefellers malthusianska världssyn, hade influerats av Our Plundered Planet av Fairfield Osborn och William Vogts Road to Survival och den skräck för överbefolkning som uttrycktes av herrarna i Laurance Rockefellers Conservation Foundation. Under slutet av 60-talet hade han dessutom fått skolning och visats diagram över stigande koldioxidnivåer av Revelle vid Harvard Centre for Population and Development Studies. I början av 70-talet blev han antagen till Vanderbilt Divinity School i Nashville genom ett Rockefeller Foundation program som ville locka unga lovande studenter till teologistudier. Där blev han, i en kurs som intressant nog kombinerade teologi och naturkunskap, drillad med Romklubbens dystra framtidsscenarier.[15] Religionen och miljöoron sammanfördes med den futuristiska idévärld som Gore hämtat från bland annat World Future Society och Pierre Teilhard de Chardin.[16] Drömmen om det transhumanistiska och hållbara paradiset. Tillsammans med sin fru Tipper, som ledde det berömda korståget mot ”omoralisk” rockmusik under 80-talet, var Al som klippt och skuren för rollen som klimatmessias.

GLOBE International

GLOBE International (Global Legislators for a Balanced Environment) grundades 1989 av demokraten Al Gore, republikanen John Heinz III (1938-1991) och demokraten James H. Scheuer (1920-1925), tillsammans med nederländska socialdemokraten Hemmo Muntingh (1938-) och japanska liberaldemokraten Takashi Kosugi (1935-). (Att initiativet startades med representanter för just dessa tre regioner kan sättas i relation till några av upphovsmännens engagemang i den av David Rockefeller och Zbigniew Brzezinski grundade Trilaterala Kommissionen, vilken var uppbyggd kring en tanke om ett tätare samarbete mellan Nordamerika, Europa och Japan/Ostasien.) Under de första åren skapades underavdelningar i USA, EU, Japan och Sovjetunionen (Ryssland).

James Scheuer blev GLOBEs första ordförande medan Al Gore ledde organisationen mellan 1990-1992. Här ingick även senatorn John Chafee (som hade haft en utfrågning om klimatet med James Hansen 1986). En central roll i det uppbyggande skedet kom dock från brittiskt håll genom Edward Seymour-Rouse (1920-1999) från International Fund for Animal Welfare (IFAW) som blev organisationens första direktör. De inledande åren fick GLOBE finansiellt stöd från IFAW, German Marshall Fund och W. Alton Jones Foundation.

GLOBE kan sägas ha skapats som ett komplement till Romklubben för att ge denna en politisk gren och utgöra en internationell grogrund för informationsutbyte och lagstiftning för miljöexperiment som simultant kunde genomföras i flera länder och regioner. Syftet var att genomföra målen i Brundtlandkommissionens Our Common Future, d v s att lagstifta om miljöproblem som ansågs kräva globala lösningar, såsom klimatförändringar, ozonhålet, surt regn och avfallshantering. Det propagerades även för befolkningskontroll.[17] En del av uppdraget var att söka marknadslösningar på de miljöproblem som identifierades och en målsättning att nå global konsensus inom fyra områden. Bland annat föreslogs tidigt internationell handel med växthusgaser.[18] Dessa moderna avlatsbrev – utsläppsrätterna – var något som Al Gore kunde slå mynt av.[19] Han kom att både varna för problemet och leverera lösningen. Till detta inbjöds storföretagen. GLOBEs underavdelning GLOBE EU fick bland annat stöd från Unilever, Dow Chemicals, Proctor & Gamble och Toyota.

Grundfilosofin handlade inte om att GLOBE skulle blir ännu en tankesmedja, utan om att skapa ett konkret handlingsinstrument där aktionsplanen verkligen genomfördes.[20] Här samlas fortfarande parlamentariker från i stort sett hela det politiska spektrat under ett paraply och med gemensam agenda. Det hela kringgår demokratiska spelregler och representerar snarare en totalitär och centralstyrd ordning.

2005 var GLOBE den enda ickestatliga organisation som bjöds in till ”G20 Ministerial Gleneagles Dialogue” i samband med G8-mötet där 6-8 juli.[21] Dåvarande ordföranden för G8, Storbritanniens premiärminister Tony Blair, gav GLOBE i uppdrag att samla lagstiftare från alla ledande politiska partier i G8, EU-parlamentet, Brasilien, Kina, Indien, Mexiko och Sydafrika.

Efter G8-mötet i Gleneagles fick GLOBE en allt viktigare roll i att förankra klimatagendan i världens parlament och fick direkt tillgång till de viktiga riktlinjer som drogs upp av detta alltmer inflytelserika forum. I EU-parlamentet illustrerades det genom att GLOBE EUs ordförande Anders Wijkman i November  2005 fick sin rapport Seger i kampen mot den globala klimatförändringen antagen. Wijkman var även medlem av (och senare ordförande för) Romklubben.

Genom “GLOBE G8+5 Climate Change Dialogue”, som initierades 2006 av Tony Blair, gavs råd och information till lagstiftarna av företagsledare för att se till att besluten inte bara var politiskt grundade utan också “praktiskt genomförbara”. GLOBE kom sedan att fungera som en direktlänk till EU-parlamentet och andra politiska beslutsarenor världen över och bli en viktig aktör i det globala politiska maskineriet med stöd från regeringarna i Storbritannien, Tyskland, Norge, Danmark och EU-kommissionen; FN-systemet genom Världsbanken, GEF, UNEP, UNDP och UN-REDD; stiftelser såsom Zennström Philantropies (Skype), Global Challenges Foundation, MAVA, Com+ Alliance of Communicators for Sustainable Development, Zoological Society of London och Grantham Institute (London School of Economics).

Idag finns 27 GLOBE-avdelningar över hela världen, vilka samordnas från huvudkontoret i Bryssel. Under en tid var huvudkontoret beläget i Fabian Societys högkvarter i London (vars målsättning var att på sikt åstadkomma radikala samhällsförändringar och upphävande av den privata äganderätten genom lagstiftning i små omärkbara steg).

Medan G20 fick rollen som en proto-världsregering formade GLOBE embryot till ett kompletterande världsparlament. 2012 samlades 300 parlamentariker från 86 länder i GLOBEs World Summit for Legislators. Dessa möten sker numera på kontinuerlig basis.

 Congressional Institute for the Future

Grunden till GLOBE kom från samma futurologiska och systemteoretiska håll som hade skapat Romklubben och Trilaterala Kommissionen. Det hela började som ett projekt underställt det amerikanska forskningsinstitutet Congressional Institute for the Future och den futuristiska tankesmedjan Congressional Clearinghouse on the Future som sedan 1976 opererade i den amerikanska kongressen. Det sistnämnda bjöd under 70-talet in ”förändringsagenter” som Alvin Toffler, Jay Forrester och Barbara Marx Hubbard till middagssamtal.

Congressional Institute for the Future grundades 1978 av Al Gore, Newt Gingrich och John Heinz.[22] Finansiellt stöd hämtades från bland annat Siemens, W. Alton Jones Foundation (oljebolaget Cities Service Company), C.S. Mott Foundation (General Motors), Merck & Co, IBM och Carnegie Corporation.[23]

I organisationen ingick också James H. Scheuer och Timothy Wirth. Det var personer från denna krets som var centrala med att förankra klimatfrågan politiskt i USA. I GLOBE samlades och samordnades dessa ansträngningar.

Tankegodset vilade på att kunna förutsäga i framtiden och utifrån detta kunna erbjuda åtgärdsprogram och policylösningar. Målet var sedan att kunna skapa den utveckling och framtid som önskades. Idéerna hämtades från tänkarna i World Future Society och futurologer som Alvin Toffler. Det hela syftade till att genomföra ett globalt skifte från ett industriellt till ett post-industriellt samhälle sammanlänkat till ett globalt medvetande genom informationsteknologi (Internet).

Framtiden ansågs av tänkare som Toffler kräva nya politiska lösningar och ett avskaffande av nationalstaterna. Dessa skulle sönderdelas och istället skulle internationella organisationer som EU och FN börja ta över. Toffler benämnde detta ”The third wave”. Hans idéer hade beröringar till science fictionförfattaren H.G. Wells (Fabian Society), jesuitprästen Pierre Teilhard de Chardin, ekonomen Kenneth Boulding samt filosofiprofessorn Oliver Reiser. Det var en dröm om det globalt utopiskt samhälle som enligt Teilhard de Chardin var en del av den gudomliga planen och som omhuldades av maktspelare som Rockefellers genom sina bidrag till New Age-rörelsen, futurologer som Barbara Marx Hubbard och framtidsforskarna i Tellus Institute.

Al Gore var själv involverad i samarbeten tillsammans med bland annat Marx Hubbard, Ervin Laszlo och Steven Rockefeller, som The World Commission on Global Consciousness & Spirituality, där dessa idéer gavs näring.[24] Han predikade även hur miljökriser kunde möjliggöra en global andlig väckelse.[25] Gore utgjorde en självskriven profet i denna teknospirituella rörelse. 1992 hade han lanserat idén om en ”global Marshallplan” för att rädda världen i sin bok Earth in Balance.

“The new plan will require the wealthy nations to allocate money for transferring environmentally helpful technologies to the Third World and to help impoverished nations achieve a stable population and a new pattern of sustainable economic progress. To work, however, any such effort will also require wealthy nations to make a transition themselves that will be in some ways more wrenching than that of the Third World.” [fetstil tillagd]

Transformationen till en balanserad planet kunde kräva kännbara åtgärder.

Drygt tio år senare (2003) samlades Romklubben och Ervin Laszlos Club of Budapest (tillsammans med bland annat ATTAC och Eco-Social Forum Europé) i Frankfurt för att starta Global Marshall Plan Initiative.

En Obekväm Sanning

Filmen En Obekväm Sanning hade premiär 24 maj 2006 och visades på tv och i skolor över hela världen. Idén till filmen kom från producenten och miljöaktivisten Laurie David (1958-) efter en presentation som Gore hade hållit i samband med klimatkatastroffilmen The Day after Tomorrow (2004). Laurie David började 2005 arbeta med att placera klimatfrågan i populärkulturen. Hon hade rötter i underhållningsbranschen och var nu, tillsammans med bl a Laurance Rockefeller Jr, George Woodwell och Leonardo di Caprio, styrelsemedlem för Natural Resources Defence Council (NRDC). NRDC var frikostigt finansierade av Rockefellers stiftelser och hade grundats 1967 av James Gustave Speth (som även grundat World Resources Institute och satt i styrelsen för RBF).

Filmens exekutiva produktionsbolag och medfinansiär var Participant Media som grundades av Jeffrey Skoll (tidigare chef för Ebay) 2004. Efter att ha tjänat ihop en förmögenhet som gjorde honom till Kanadas sjunde rikaste blev han ”filantrokapitalist” och startade Skoll Foundation, Skoll Global Threats Fund (2009) och Participant Media i syfte att ”rädda världen”. Under en resa till Indien med IPCCs dåvarande chef Rajendra Pachauri blev han övertygad om att klimathotet var ett mycket större hot än han hade trott. Han såg det som ett problem om de två miljarderna på botten av pyramiden skulle börja använda fossil energi. Då skulle världen förlora kriget mot klimatförändringarna.^[26]

Skoll började 2011 finansiera Al Gores ”gräsrotsnätverk” Climate Reality Project som utbildade ledare och aktivister inom klimatområdet.^[27] Även för Climate Reality Project satt James Gustave Speth i styrelsen. Skolls partner i Ebay, filantrokapitalisten Pierre Omidyar, var exekutiv producent för filmen Merchants of Doubt (byggd på Naomi Oreskes bok) där man försöker sammankoppla klimatskepticsm med tobakslobbyism.

Filantrokapitalism

”As we prioritized the initiatives, we were guided by philanthropy’s comparative advantages. Politicians are fixated on the next election; CEOs are focused on next quarter’s numbers. Philanthropists, by contrast, have longer time horizons and can tolerate more risk. Besides being more patient investors, philanthropists have a strong tradition of filling gaps, spurring step-changes in technology and pursuing programming that transcends both national boundaries and economic sectors. Such capacities are exactly what are needed to tackle global warming.”

Ett nätverk av filantrokapitalister hade släppts lösa för att rädda världen från undergången. Till sin hjälp hade de bland annat Rockefeller Philantropy Advisors som bildades 2002 för att erbjuda rådgivning till nyblivna filantroper. Deras Philantropy roadmap skapades som en ”mångfacetterad internationell kampanj för att engagera och utbilda donatorer i planering, genomförande och upprätthålla ett effekt filantropiprogram med ett långsiktigt mål om att skapa en ny kultur av givande”. Det var en fortsättning på ett arbete som gjorts sedan 1891 genom Rockefeller Family Office.[28]

Rockefeller Foundation och Ford Foundation var också medgrundare och finansiärer till Council on Foundations som samlar filantropin i USA och det globalt inriktade Global Philantropy Forum. Familjen var även inblandade i Environmental Grants Association som grundades av Rockefeller Family Fund 1987 med en rad stora företag och 180 stiftelser som medlemmar. Genom dessa kanaler influerades inriktningen på filantropin i USA och i världen.[29]

2007 gavs rapporten Design to Win – Philantropys Role in the fight against Global Warming ut av California Environmental Associates med stöd från ett antal amerikanska stiftelser som ingick i Environmental Grants Association.[30]  Uppdraget var att rädda världen från klimathotet. Ett resultat från rapporten var att två stiftelser helt inriktade på kampen mot klimatförändringarna sjösattes. Amerikanska Climateworks och europeiska European Climate Foundation. Dessa växte snabbt till att bli ledande finansiärer inom klimatområdet bland stiftelser i USA och Europa och gav bland annat bidrag till GLOBE och Romklubben. Numera finns avdelningar även i Kina och Indien. Strategiska partnerskap ingicks också mellan Rockefeller Foundation och andra stora stiftelser som Bill and Melinda Gates Foundation. Med partnerskapet befästes också oron för befolkningstillväxten på agendan. Nu allt tydligare sammanlänkat med klimathotet.

Bulletin of the Atomic Scientists inkluderar klimathotet

I början av 2007 flyttade Bulletin of the Atomic Scientists fram visarna på Domedagsklockan till fem i tolv och meddelade att klimathotet tillsammans med atomvapnen var det största hotet mot mänskligheten. Det var 50 år efter att tidningens styrelsemedlem och vätebombens upphovsman Edward Teller hade varnat för smältande isar och översvämningar. Klimatet blev även ett viktigt tema under G8-mötet som hölls 2007 under ledning av den tyska förbundskanslern Angela Merkel i tyska Heiligendamm. Hans Joachim Schellnhuber hade verkat i bakgrunden och hållit i klimatdirigentpinnen.

Samma år lanserade även Rockefeller Foundation sitt Smart Globalization-program. De gick nu in med full kraft i arbetet med att transformera världen. De slog fast att klimatförändringar och miljöförstöring var de största hoten mot världens fattiga länder. Rockefellerfamiljen fanns dock beredda att rusta dem mot farorna.^[32] Familjens stiftelser hade byggt upp en imponerande armada av organisationer som var redo att skrida till verket.^[33] De fick nu liv i radikalerna och gräsrötterna på allvar. Mängder med miljöorganisationer och vänsterorganisationer hoppade på tåget med hjälp av filantropernas assistans. Alliance for Climate Protection (nu Climate Reality Project), 1Sky, Energy Action Coalition (nu Power Shift Network, Friends of the Earth och Greenpeace var alla med.

Nobels fredspris

I December samma år mottog Al Gore och IPCC, genom Rajendra Pajauri, Nobels fredspris i Oslo. Detta motiverades med ”deras insats för att skapa och sprida större kunskap om de av människan skapade klimatförändringarna och för att lägga grunden för de åtgärder som krävs för att motverka dessa förändringar”. Gore skrädde inte med orden i sitt tal:

”We, the human species, are confronting a planetary emergency – a threat to the survival of our civilization that is gathering ominous and destructive potential even as we gather here. But there is hopeful news as well: we have the ability to solve this crisis and avoid the worst – though not all – of its consequences, if we act boldly, decisively and quickly.” (Al Gore)

Krisen öppnade för ”hoppfulla” lösningar. Nu började mattan rullas ut till USAs blivande president Barack Obama. Han hade förberetts för sitt uppdrag och skulle även han belönas med ett fredspris. Samtidigt började det blåsa upp till ett slag mellan Rockefellerfamiljens gamla företag Exxon och den av Rockefeller Brothers Fund och Family Fund understödda klimatväckelserörelsen.  Snart skulle även massorna börja marschera i takt för klimatet…

Om du gillar det du läser och vill veta mer så får du gärna visa din uppskattning. Små som stora donationer är välkomna. För dem som blir månadsdonatorer (100:-) eller ger en engångsdonation över 300:- ingår ett exemplar av den färdiga boken som denna artikelserie ska resultera i.

Ge ditt bidrag till stiftelsen Pharos. Plusgiro: 74 40 98-5 eller Swish: 0705930936

För mer information och för att skicka adressuppgifter: jacob@wardenclyffe.se eller inger@wardenclyffe.se

[A] Grundat 1992 av Hans Joachim Schellnhuber och finansierat av den tyska regeringen samt staten Brandenburg.

^[1] http://www.rbf.org/sites/default/files/2005_Annual_Review.pdf

[2] Europeiska Gemenskapernas Kommission (2005), Seger i kampen mot den globala klimatförändringen, Bryssel den 9.2.2005 KOM(2005) 35, slutlig

^[3] http://www.rbf.org/sites/default/files/sustainabledevelopmentprogramreview.pdf

^[4] http://www.rbf.org/news/solutions-global-warming-national-conversation-we-desperately-need-have

^[5] Ibid.

[6] http://www.apollo-gaia.org/A-GProjectDevelopment.pdf

[7] http://www.meridian.org.uk/_PDFs/GlobalWarning1.pdf

[8] http://www.meridian.org.uk/_PDFs/GlobalWarning1.pdf

[9] http://www.g8.utoronto.ca/summit/2005gleneagles/blair_050708.html

[10] http://www.meridian.org.uk/About/Origins/Pro-Origin-frameset.htm?p=1

[11] http://www.apollo-gaia.org/A-GProjectDevelopment.pdf

[12] http://www.meridian.org.uk/_PDFs/BeyondTippingPoint.pdf

[13] http://www.apollo-gaia.org/A-GProjectDevelopment.pdf

[14] https://www.scribd.com/document/259162016/Gore-Hearing-on-global-warming-July-31-1981

[15] Turque, Bill (2000), Inventing Al Gore: A Biography, Houghton Mifflin

[16] Cornish, Edward (2007), “The search for foresight – How the Futurist were born”, The Futurist November-December 2007; Livingstone, David (2015), Transhumanism: The History of a Dangerous Idea, Sabilillah Publications

[17] Congressional Institute for the Future (1989), GLOBE – Global Legislators for a Balanced Environment, A Project of the Congressional Institute for the Future; http://digitalcollections.library.cmu.edu/awweb/awarchive?type=file&item=638674

[18] http://globelegislators.org/about-globe/24-history

[19] http://www.forbes.com/sites/larrybell/2013/11/03/blood-and-gore-making-a-killing-on-anti-carbon-investment-hype/#7dfa550c3750

[20] http://globelegislators.org/about-globe/24-history

[21] Ibid.

[22] http://www.smith.edu/libraries/libs/ssc/activist/transcripts/Cheatham.pdf ; http://bartshomemade.com/n/10/Annie-Cheatham—Staying-true-to-her-roots ; http://www.intuition.org/txt/hubbard1.htm

[23] http://www.users.interport.net/f/u/future98/INST.html

[24] http://www.kosmosjournal.org/article/global-spirituality-and-global-consciousness/

[25] http://www.wired.com/1995/06/teilhard/

^[26] Bishop, Matthew; Green, Michael (2008), Philantrocapitalism, How the rich can save the world, Bloomsbury Press. s. 136

^[27] https://www.climaterealityproject.org/press/24-hours-of-reality-the-dirty-weather-report-to-spark-climate-change-call-to-action

[28] http://www.rockarch.org/philanthropy/pdf/RockefellerPhilanthropy.pdf

[29] https://www.cof.org/sites/default/files/documents/files/History-Council-on-Foundations.pdf

[30] http://www.climateworks.org/wp-content/uploads/2015/02/design_to_win_final_8_31_07.pdf

[31] http://thebulletin.org/timeline

^[32] https://assets.rockefellerfoundation.org/app/uploads/20150530121738/Annual-Report-2007.pdf

^[33] http://www.rbf.org/sites/default/files/2008AnnualReview.pdf

0