Resan till Paris – COP 21

Igår åkte jag och min assistent Inger ut till Le Bourget. Det var en enorm skillnad jämfört med Heartlandskonferensen dagen innan. När vi närmade oss konferensområdet dök den första polispatrullen upp. Därefter fanns det tungt beväpnade poliser utplacerade överallt. Vi parkerade bilen i ett villaområde i flygplatsens närhet och gick därefter ut mot mässområdet. Regnet hängde hotfullt i luften. Det blev en evighetslång promenad längs de stora hangarliknande mässbyggnaderna innan vi nådde en ingång där vi var legitimerade att gå in. Vi fick sätta oss och vila vid flera tillfällen. Därefter följde ännu en lång promenad tills vi nådde den del av konferensen som var öppen för civilsamhället. Överallt övervakades vi av polis. Utanför den tillfälligt uppförda byggnaden stod papperscylindrar med alla deltagande nationers flaggor på.

Det första vi mötte när vi kom in var en säkerhetskontroll likt den som görs på flygplatser. Det kändes inte direkt välkomnande. I den gigantiska utställningshallen fanns utställningar av företag och NGOs med olika lösningar på klimatproblemet. Det föregick även ett antal föredrag och diskussioner kring olika ämnen. Det kändes dock inte så inbjudande även om hundratals miljoner har plöjts ned i det hela. I det här fallet var vi också hänvisade till en liten del av klimatmötet och fick inte tillträde till de områden där förhandlingarna pågick. Kontrasten var slående till mötet dagen innan.

Vi gick några varv i byggnaden och kände av stämningen. Allt var målat med en osmaklig, troligen oljebaserad, grön färg för att ge intryck av ”eko” vilket gav uttrycket greenwashing en ny innebörd. Råa spånskivor skulle ge den rätta klimatsmarta looken. Tyvärr… totalt fail!

Här mötte vi bland annat ett antal buddhistmunkar som gick i en procession för klimatet samt ett antal representanter från minoritetsgrupper i traditionella kläder (några samer syntes till). Ett annat sällskap gick omkring och mässade något obegripligt, ledd av någon som tutade i en lur. Det hela kändes surrealistiskt. All den energi som lagts på detta ickehot och att i stort sett alla församlade blint köpt hela konceptet. VM i dårskap.

Vi blev efter en stund hungriga och letade upp en restaurang för att äta. Maten fick mig att minnas skolmatsbespisningen och den fadda och smaklösa sörja som man brukade serveras. Men i det här fallet var den till på råga ganska dyr. Nåväl vi var hungriga och var nöjda med att slippa Professor Schellnhubers klimatsmarta insektsdiet.

När vi hade suttit ned ett tag frågade en yngre kvinna om hon och hennes sällskap (en medelålders man) fick sätta sig jämte oss. Två amerikaner. Vi tyckte det var okej och inledde efter en stund en konversation. De frågade vad vi gjorde på mötet. Inger svarade att jag skrev för en klimat- och vetenskapsblogg och att hon medföljde som assistent till mig. Därefter frågade Inger om hur de såg på klimatfrågan. Var de rädda för hotet? Det var en överraskande fråga för dem. Där fanns ingen tvekan. Inger påpekade att det känns som osannolikt att vår gigantiska sol skulle påverka klimatet mindre än vi människor. Jag frågade om vad de visste om klimathotets historia och vilka som hade drivit det. Den medelålders mannen trodde det var James Hansen som var först ute. Jag sa att det var mycket äldre än så. Jag berättade därefter om min forskning och de aktörer som legat bakom uppbyggnaden av hotet. Att Rockefellers och deras allierade Robert O Anderson tidigt finansierade det. Att det pågått sedan 60-talet. De blev helt ställda. Mannen sa därefter att han kände till Robert O Anderson väl eftersom hans föräldrar varit vänner med honom. Det hela kändes helt osannolikt. Vad var sannolikheten att jag skulle träffa någon med en koppling till Anderson? Mannen visste dock inget om hans förehavanden inom miljöområdet.

Vi fortsatte att berätta om de lösningar som vi ansåg som dåliga ur vår synpunkt. Global Governance och mer centraliserad kontroll. De ville höra våra alternativ och vi berättade vad som hade hänt efter EU-inträdet och det stora demokratiska underskott som blev konsekvensen. Varför skulle det bli skillnad med ett FN med muskler?

De båda frågade sig därefter vad vi gjorde där eftersom vi inte trodde på hotet. Jag svarade att mötet var viktigt för oss alla och att det därför var angeläget att vara på plats. Jag frågade därefter vad de själva gjorde på mötet. Det visade sig att de kom från MIT och arbetade med ett projekt (Climate Colab) om att samla den kollektiva intelligensen från tusentals människor i syfte att främja klimatåtgärder. Mannen i sällskapet Professor Thomas Malone (har inget släktskap med den kända klimatforskaren med samma namn) var en gigant inom området. Jag tog då upp att MIT var synnerligen viktiga för klimatagendan genom professor Carrol Wilson och Study of Man’s impact on the Climate som gjordes 1971 och att det använts som underlag under Stockholmskonferensen. Han hade ingen aning om vem Wilson var men sa att de litade på det underlag som deras klimatforskare kom fram till. Han sysslade med sin nisch och kollade inte upp bakgrunden. Jag gav honom min bok och bad honom läsa min historia. De hade dock svårt att hantera situationen med den märkliga doktorn och hans assistent och efter en stund lämnade de försiktigt bordet för att förbereda det arbete de höll på med på plats.

Jag och Inger gick därefter och planterade några flygblad och en av mina böcker i den stora samling av propaganda som fanns utlagd i mässhallen. Vi blev också uppmuntrade att sätta upp lappar i ett träd gjort av hopspikade trälappar där vi skulle skriva ned våra förhoppningar om klimatmötet. Detta skulle senare samlas i en bok. Vi skrev vår önskan om att världen skulle vakna upp från all dårskap i klimatets namn och infogade även ett flygblad från ”Den galna doktorn”.

Dagens uppdrag var slutfört och återfärden till hotellet i Montmartre påbörjades. Nya äventyr väntar…

Alert! Våra kostnader i Paris har blivit högre än vad vi hade kunnat ana och vi behöver assistans för att kunna hantera situationen. Inga pengar från Koch här inte! Vi jobbar dock ihärdigt på för att sprida kunskap i klimatmörkret här i Paris och hoppas att ni är beredda att bidra till ett varmare mänskligt klimat. Ger ni hjälp så får vi större muskler. Bjud på en middag i Paris. Vi kommer snart med nya rapporter om läget. Sanningen är på vår sida. Nätverket med vakna kritiskt tänkande individer växer och vi har knutit nya bra kontakter. Vi är inte så få som det förespeglas av Rockström och hans gelikar!

Föreningen Wardenclyffe: Plusgiro: 74 40 98-5. Eller swisha till 0705930936.

0