Ovärdigt brunsmetande

Svenska Dagbladet är sedan länge svenska politikers, företagsledares och andra beslutsfattares nyhetstidning. Den positionen är resultatet av årtiondens kunniga och ansvarsfulla journalistik. Läsarna måste för sin verksamhet kunna lita på SvD.

Frånsett coronakrisen kan klimatfrågan med kopplingar till energi och försörjning anses som nyhetsmedias för närvarande viktigaste område. Men frågan är komplex, och redaktionerna saknar i regel tillräckliga egna kunskaper för att behandla den.

I stället tycks svenska och nordiska redaktioner ha enats om att ha FN och dess klimatpanel IPCC som gällande faktakälla. Inget formellt sådant beslut eller avtal finns, och redaktionerna förnekar även informellt samråd.

Det hindrar inte att de alla – även SvD ­-  samfällt hänvisar till IPCC, som anses stå för den samlade vetenskapen på området. I kontakter med olika redaktioner möts jag alltid av beskedet att de ”inte kan gå emot den samlade forskningen”. 

Men IPCC bedriver enligt sin hemsida ingen egen forskning. Medlemsländerna utser panelens delegater utifrån rättvise- och jämlikhetskriterier efter geografiska, politiska, etniska, kulturella, könsmässiga, ekonomiska och liknande hänsyn snarare än efter sakkunskap i ämnet. Få FN-länder har egen klimatforskning och egna experter. 

Det ger klar majoritet för icke demokratiska stater. Tidningen Economists demokratiindex omfattar 167 av FN:s 193 medlemsstater. Av de 167 var år 2023 bara 24 rena demokratier. Demokratier med brister var ytterligare 50 stater. 34 var blandregimer och 59 auktoritära eller rena diktaturer . 

Inklusive 26 småstater stod 119 auktoritära stater mot 74 demokratier. Alla har en röst var. När IPCC utlovar 100 miljarder USD per år till u-länder för att få dem att avstå från kol, olja och gas ur marken, passar de förstås på att förse sig.

Klimatfrågan är därför politisk. Den gäller finansiering och fördelning av utlovade 100 miljarder US-dollar. Inget annat. Föreslagna åtgärder för att minska världens beroende av kolbaserad energi är planekonomiska och återinför bakvägen socialistisk politik, som liberala och marknadsvänliga ledarsidor annars kritiserar. 

Utöver krönikören Björn Lomborg tycks få ifrågasätta detta hos SvD. Än mindre IPCC:s grundtes att mer koldioxid från mänsklig verksamhet skulle hota Jordens klimat. Likartat är det på nästan alla svenska nyhetsmedia – tryckta eller i etern. 

Mest utpräglad är Dagens Nyheter, som har minst sju alarmistiska reportrar inklusive vetenskapliga redaktören Maria Gunther. Hon har faktiskt doktorerat i partikelfysik och forskat på CERN utanför Genève. Vad lärde hon sig där? 

Mot henne står SvD:s motsvarighet, filosofen (!) Mikael Törnwall. Båda tror att människan hotar att farligt värma Jordens marknära atmosfär genom att förbränna bränslen från olja och gas ur marken. Utifrån datormodeller skrämmer de sina läsare med kommande ”klimatkatastrof”. Dessa modeller matas med osäkra antaganden, inte på observerad verklighet.

Media driver utifrån IPCC:s klimatlarm en medveten kampanj mot mänsklighetens beroende av kolbaserade ämnen för sin försörjning med energi och förnödenheter. Sådana svarar för 80-85 procent av behoven och kan bara ersättas av energiformer som oavbrutet kan leverera motsvarande energimängder. Det kan varken vind-, sol- eller bioenergi.

Endast vissa nätmedia ifrågasätter klimatlarmen. KU och KS sänder information till alla media, men bara nätmedia tar in den. Sedan avfärdas vi med att bara skriva för nätmedia. Flera av dessa kritiserar även svensk invandrar- och migrationspolitik. Men den har inget med klimatet att göra.

Ändå kallas vi ”klimatförnekare” i medvetet syfte att stämpla oss som resister och nazister. Det är ohederligt och djupt kränkande men tycks prägla mångas uppfattning. ”Vi släpper inte in dig på våra sidor”, säger min lokaltidnings ledning. Det är ett ovärdigt brunsmetande!

+15