I en ny artikel av Armour med flera (2012) rapporterar man om en klimatmodelleringsstudie som kommer fram till ett helt nytt synsätt på klimatkänslighetens variation med tiden i klimatmodeller. Deras nya tänkesätt är omvälvande om det håller genom att det innebär att många tidigare arbeten som bestämt klimatkänsligheten blir ogiltiga. Artikeln är också av stort intresse för min klimatvetenskapliga hobbyforskning enligt min artikel Björnbom (2013a) eftersom tillämpning av deras nya teori ger en förklaring till mina resultat, både varför jag får ett högt värde på jordens kylande effekt (klimatåterkopplingsparametern) och varför kyleffekten släpar efter temperaturändringarna.
Som jag diskuterat i en tidigare bloggartikel, Vetenskaplig diskussionsartikel av TCS-skribent: Jorden har visat stor förmåga att kyla sig vid ökad temperatur, så hänger jordens avkylningsförmåga och klimatkänsligheten starkt ihop. Ett högt värde på jordens kyleffekt vid en ökning av temperaturen, klimatåterkopplingsparametern, motsvarar en låg klimatkänslighet. I mina resultat i artikeln Björnbom (2013a) är motsvarande klimatkänslighet så låg, 0,6 C per koldioxidfördubbling (motsvararar att klimatåterkopplingsparametern är lika med 6 W/(m2 C)), att de flesta klimatforskare instinktivt anser att detta är fel. Det är bara några få klimatforskare, såsom Christy, Spencer och Lindzen, som kan acceptera en så låg klimatkänslighet.
Men den nya artikeln av Armour med flera (2012) presenterar en ny teori som kan förklara varför mina observationer ger ett så stort värde på klimatåterkopplingsparametern. Den nya teorin förklarar också observationen att ändringen i strålningen ut från jorden släpar efter temperaturändringen.
Artikeln är dessutom av stort allmänt intresse då författarna med tillämpning av sin nya teori genomför rena rama masslakten av ett stort antal tidigare klimatvetenskapliga artiklar, varav fler i nuläget anses som banbrytande. Så om Armours med fleras artikel blir väl mottagen och accepterad som korrekt av det klimatvetenskapliga samhället så kommer dessa hittills ansedda som banbrytande artiklar att förvisas till glömska i de vetenskapliga arkiven.
Denna masslakt gäller alla de studier där man använt sig av med satelliter observerad strålning för att bestämma klimatkänsligheten och det gäller också ett antal arbeten som bygger på att använda från klimatmodeller beräknad utgående strålning från jorden för att bestämma klimatkänsligheten. Likaså menar Armour och medförfattare att de studier där man bestämt klimatkänsligheten genom att titta på hur klimatet ändrats vid övergången från istiden förmodligen är ogiltiga eftersom man haft stora ändringar i fördelningen av de lokala temperaturändringarna vid denna övergång så att klimatkänsligheten har ändrats.
Centralt i Armours och medförfattares teori är att olika områden på jorden har olika stor förmåga att ändra strålningen ut i rymden från atmosfärens topp när den lokala temperaturen ändras. De lokala områdena har alltså olika stor återkoppling i utgående strålning vid ökad temperatur, olika stor lokal klimatåterkopplingsparameter med andra ord. Men parametern antas vara konstant i varje område och ändras alltså inte med tiden.
Figur 1 visar den bild av den lokala klimatåterkopplingsparametern som Andrews med flera räknat fram med sin avancerade klimatmodell.
Färgerna anger hur stor jordens förmåga att kyla sig vid en grads temperaturökning är. Författarna använder alltså negativt värde på klimatåterkopplingsparametern, ju mer negativt värde desto bättre kyls jorden, motsvarande en lägre klimatkänslighet. Ju mer negativt värde klimatåterkopplingsparametern har desto bättre kyls jorden på denna plats. På till exempel platser där färgen är som mörkblåast så är värdet på klimatåterkopplingsparametern (som betecknas med λ) -4 W m-2 /K, dvs. för en grads temperaturökning ökar strålningen ut i rymden från denna plats med 4 W/m2.
Det finns som synes även positiva värden på denna parameter, främst i polartrakterna. Där sker det märkliga att när temperaturen ökar så minskar den utgående strålningen till rymden. Detta är ett instabilt förhållande om det skulle ske över hela jorden. Då skulle den globala temperaturen skena och gå mot oändligheten. Men lokalt tillkommer in- och utgående värme genom luft- och havsströmmar så därför får vi inte någon sådan instabilitet. Orsaken till att vi får en minskad utgående strålning vid ökad temperatur i polartrakterna är enligt klimatmodellen att snö och is smälter vid ökad temperatur och att mer solstrålning därför absorberas på grund av minskad albedo.
Den totala strålningen ut i rymden beror därför, enligt författarnas nya teori, på hur temperaturändringen fördelas över hela jorden. För samma globala medeltemperaturändring kan man få olika stor ändring i utgående strålning beroende på hur temperaturändringen fördelas. Jordens förmåga att kyla sig vid en viss ändring i den globala medeltemperaturen kan därför bli helt olika beroende på hur de lokala temperaturändringarna som bygger upp den globala temperaturändringen fördelar sig.
Om exempelvis de lokala temperaturändringarna mest sker i områden med stor förmåga att öka strålningen så kommer vi att få en motsvarande större kylning av jorden globalt sett än om de lokala temperaturändringarna i stället mest skulle ske i områden med liten förmåga att öka strålningen.
För resultaten i min vetenskapliga diskussionsartikel (Björnbom, 2013a) kan Armours med fleras nya teori tillämpas på resultaten enligt Fig. 1 i diskussionsartikeln, se följande figur 2.
Det gäller observationerna för tiden mitten av 2006 till mitten av 2011. Där svänger temperaturen upp och ner, nästan som en sinuskurva och strålningen ut från jorden svänger på samma sätt men med en eftersläpning på sju månader ungefär. Eftersom ändringarna i strålningen är proportionella mot ändringarna i temperaturen så finner vi att klimatåterkopplingsparametern har ett högt värde omkring 6 W/(m2 C) (värdet skall vara negativt enligt Armour med fleras teckenkonvention men positivt enligt min).
Det visar sig nu att man med Armours med fleras nya teori kan förklara både det höga värdet på klimatåterkopplingsparametern (som jämfört med resultaten från klimatmodellen enligt figur 1 har ett värde som är större än varje lokalt värde för denna parameter) och eftersläpningen. Det hänger ihop med hur de lokala temperaturändringarna fördelas. Det höga värdet på klimatåterkopplingsparametern beror på att lokala temperaturändirngar motverkar varandra så att den globala temperaturändringen inte blir så stor samtidigt som fördelningen av temperatändringarna gynnar mycket strålning ut. Eftersläpningen förklaras på liknande sätt.
En mer utförlig förklaring med ekvationer och numeriskt exempel finns i Björnbom (2013b) som är en kommentar där jag diskuterar Armour med flera (2012) och tillämpar deras nya teori på mina resultat.
Det är naturligtvis kul för mig att Armours och medförfattares teori kan tillämpas på och förklara mina resultat som nog är rätt kontroversiella får man förmoda genom sambandet med låg klimatkänslighet. Kanske kan denna teoretiska förklaring göra det lite lättare att få något slags erkännande för det jag kommit fram till.
Men rent allmänt sett så är naturligtvis det som är verkligt tungt med Armour med flera (2012) deras nya teori och masslakten på alla gamla studier om klimatkänslighet. Om deras artikel blir väl mottagen och deras teori allmänt accepterad som korrrekt av klimatforskarsamhället så lär den förändra det klimatvetenskapliga landskapet på ett omvälvande sätt.
Referenser
Kyle C. Armour, Cecilia M. Bitz, Gerard H. Roe. Time-varying climate sensitivity from regional feedbacks. Journal of Climate, in press, 2012, doi: http://dx.doi.org/10.1175/JCLI-D-12-00544.1.
Pehr Björnbom. Estimation of the climate feedback parameter by using radiative fluxes from CERES EBAF. Earth Syst. Dynam. Discuss., 4, 25–47, 2013a. www.earth-syst-dynam-discuss.net/4/25/2013/. doi:10.5194/esdd-4-25-2013
Pehr Björnbom. Comparison of my paper with Armour et al. (2012) gives a possible explanation to the observed time lag in global radiative thermal response. Earth Syst. Dynam. Discuss., 4, C137–C143, 2013b. www.earth-syst-dynam-discuss.net/4/C137/2013/
PS om status för min artikel i ESDD (Earth Syst. Dynam. Discuss.
Det verkar ha varit svårt att få tag i referees, se bilden nedan. Av elva som tillfrågats har till slut två accepterat och en har gett sin rapport som jag också svarat på. Den andra refereen som accepterat har ännu inte kommit med sin rapport. Det finns nu 9 kommentarer, en från referee 1, en från Troy Masters och de övriga är mina svar till referee 1 och Troy Masters. Jag har dessutom jämfört min artikel med ett par nya artiklar som kom efter att jag skickade in min för bedömning, en artikel av Dessler (2013) samt artikeln av Armour med flera (2012) enligt ovan.
Uppdatering:
Glad Påsk! Lena har gett oss en vacker påsklilja i sitt blogginlägg från igår.
Tack Pehr B för detta hyperintressanta inlägg! Man kan ju undra vilken den bakomliggande mekanismen kan vara. Variation i molnnbildning till följd av variation av jordmagnetismen? Örstedsatellitens mätningar i kombination med Svensmarks teorier?
Högintressant, jag skall titta närmare på detta i helgen.
Min prediktion av reaktionerna från klimatetablissemanget på detta kan nog bäst sammanfattas så här:
”The Nile is not a river”
Tack igen, Pehr. Jag har inte hunnit läsa mer, men det syns mig som om man mycket bättre tar hänsyn till att man har en dag och natt på en snurrande Jord, och de uttalade olineariteterna ( absoluta temperaturen i K upphöjt till 4:e potens ) som verkar i sammanhanget.
Trots ex Thomas P’s ständiga protester mot ifrågasättande kan ju inte ex ”Trenberth’s strålningsbalansbudget” – som är linjär – ha mycket med verkligheten att göra.
En klimatkänsligheten om 0,6 grader skulle naturligtvis vara en välkommen nyhet. Det utrymme i tid som skulle uppstå kan behövas.
OT: I vårt Danska grannland börjar det tydligen att röra på sig, från Jyllandsposten:
http://notrickszone.com/2013/03/27/the-climate-science-caricatures-jylland-posten-features-massive-4-full-pages-of-climate-science-skepticism/
…….när kommere vi att få se nåt’ liknande i MSM här?
OT: Från dagens DN:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/stigande-hav-hotar-bebyggelse
#3 Peter Stilbs
Du nämnde Thomas Palm! Har inte TP varit frånvarande okarakteristiskt länge nu? Har han rent av äntligen avfärdat alarmismen och blivit riktigt skeptisk? LBt och Gunbo hänger i som vanligt och där har ingen gryning skådats ännu. 🙂
Intressant Pehr!
Det har sagts ibland att klimatkänsligheten inte borde behandlas som en konstant – och här alltså några som gör den till en variabel både i tid och rum. Starkt! Det är inte helt klart för mig varför/hur de lokala värdena ”motarbetar” varandra och att därför blir så skilt slutresultat från det konstanta globala medelvärde som modellerna hittills resulterat i.
Jag önskar ”Trevlig påsk” åt både skribenter och läsare
bom # 7
Jag tror att TP har fått ett riktigt jobb eller semesterdagarna har tagit slut. 🙂
#9 Bertel
Brukar ”DOM” inte skicka på oss en stand-in när TP är indisponerad? 🙂
Björnte eller Tovatt eller någon ur det tunga artilleriet.
Jag vill också önska alla Glad Påsk och berömma Pehr för intressanta nyheter. Idèn om en global enhetsmedeltemperatur(som inte skall få öka!) och en globalt konstant hög klimatkänslighet för den hemska koldioxiden slår tillbaka på originatorerna.
Den som har en riktigt glad påsk är nog Rockijkman som vältrar sig i halvmiljarden a le Joakim von Anka. Om 35 mille räckte till ca 800 Separettmuggar(på ett fält i norra Kina) så ger 500 mille 11428 stycken. Kör man porslinet direkt till den tippen så sparar man pengar och kan köpa ännu fler! Tanken svindlar och det är den ju inte ensam om tydligen!
🙂 Nu tar jag mig en toddy till!
Intressant Pehr, och bra om beskrivningen stämmer
(Jag har inte läst själva Armour et al. artikeln ännu, bara din postning här, men skall så fort tillfälle ges)
Jag har under åratal argumenterat att förståelsen av både ’klimatkänslighet’ och ’forcing’ som beskrivande relevanta storheter för hur klimatet fungerar och beter sig i bästa fall(!) är mycket förgrovade efterhandsbeskrivningar av vad som hänt. Förenklade siffervärden att (i bästa fall igen!) användas för grova jämförelser, ja. Men aldrig som de verkliga och relevanta parametrarna som förklarar hur klimatet regleras.
Som Peter S påpekar har Thomas P ägnat sin ’karriär’ åt att försvara dessa skalära och linjära beksrivningar. Men mitt intryck är att även ’klimatvetenskapen’ i stort har förlitat sig för mycket på föreställningen om ’forcings’ är den centrala parametern, och att det handlar om att beräkna alla dessa korrekt, addera dem, samt därefter göra samma sak med en lika universell skalär ’feedback-parameter’.
Jag har hela tiden varit extremt skeptisk till föreställningen att hela globen (och vad som sker där dag/natt, sommar/vinter, sol/moln etc) skall beskrivas med sina medelvärden bara, att temporala och geografiska variationer inte skulle vara extremt viktiga i hur det hela hänger ihop.
Både Thomas P men även Lennart B mfl verkar inte ens ha förstått vad det är jag försöker belysa och i varje fall varit väldigt obenägna att släppa dessa extremt förenklade beskrivande talen som de primära.
Och ja, det vore väldigt befriande om detta arbete vore en början på ett slut för denna (felaktiga) ’förståelse’ av hur klimatet styrs, även om jag inte tror att ’masslakt’ någonsin kommer att vara rätt beskivning. Och jag förmodar att lägret som försvarar ortodoxin inte stillatigande lägger ner … för att prompt anamma nya vunna insikter.
Vid oförändrad CO2-koncentration i atmosfären kan vi förvänta oss en temperaturstegring om 0,3 grader +- 0,2 fram till 2100. Även med en låg klimatkänslighet fördubblar vi kanske detta. En rimlig och kanske önskvärd påverkan är i storleksordningen 0,005-0,01 grader som räcker för att signifikant förkorta eller helt eliminera kommande istidsperiod. Möjligen får redan detta okontrollerbara effekter på havsnivåer, havstemperaturer och permafrostområden eftersom avkylande förstärkningseffekter som albedo och minskad koldioxidhalt uteblir.
LBt, hur mycket av det du skriver är fakta och hur mycket är svammel?
C-G #8, Jonas N #11,
Intressanta och tänkvärda synpunkter!
Här kommer ett exempel på hur lokala temperaturer kan motverka varandra och samtidigt genom sin inverkan på utgående strålning leda till märkliga resultat i fråga om klimatåterkopplingsparametern och motsvaraande tillfälliga klimatkänslighet.
Antag att vi har en period när temperaturen är konstant över hela jorden utom i Europa och ett lika stort område i Atlanten runtomkring ekvatorn och att extern påverkan kan försummas under perioden. Antag att temperaturen stiger i Atlanten och sjunker i samma takt i Europa. Då tar temperaturändringarna ut varandra och den globala medeltemperaturen förblir alltså konstant.
Men eftersom klimatåterkopplingsparametern enligt figur 1 ovan är omkring noll i Europa påverkar temperaturminskningen i Europa inte strålningen ut från jorden. I området i Atlanten är däremot klimatåterkopplingsparametern hög omkring 4 W/(m2 K) så att strålningen därifrån ökar betydligt. Detta blir enda ställe enligt antagandena där jordens strålning ändras på grund av temperaturändring, vilket innebär att strålningen ut från jorden ökar globalt sett.
Alltså, den globala temperaturen är konstant men den globala strålningen ut från jorden ökar. Kvoten mellan dessa två ändringar ger att den globala klimatåterkopplingsparametern blir oändlig och den motsvarande temporära klimatkänsligheten blir lika med noll.
Vi ser alltså att enligt denna nya teori kan jorden teoretiskt sett öka sin utgående strålning utan att medeltemperaturen ökar. Jorden kan liksom pysa ut värme lite hur som helst verkar det som. Vad innebär detta för resonemangen om den globala uppvärmningen? Kan de avancerade klimatmodellerna på ett riktigt sätt beskriva denna typ av som det verkar mycket oregelbundna processer som jorden teoretiskt sett kan avge värme på?
#12 LBt
Jamen visst sörru! Så blir det nog säkert. Andas nu bara djupt i påsen och spänn av och så tänk på något roligt och positivt i stället! Tillsammans skall vi nog greja det här fint!
#14
Ett bra exempel på vad jag menade, och ett lika bra exempel på att beskrivningen med den enkla skalära ’styrande parametrarna’ blir (bevisas vara!) orimlig om den ställs på sin spets. Eller bara testas i hur känslig den är:
Du tänker dig först ett välkontrollerat, konstant tillstånd, och tillför sedan en pertubation vars effekt inte alls påverkar genomsnittsbeksrivningen av tillståndet i stort. Men visar att det då räcker med en minimal skillnad i utstrålningsrepsons mellan dessa två (inbördes utsläckande) pertubationerna, för att få orimliga värden på (skalära) ’återkopplingsparametern’ … Att denna då ’måste’ gå mot oändligheten!
Snyggt!
(Eller med referens till en 90-talsreklam om just Bayeanska sannolikheter: Starkt jobbat, PB! 😉 )
Pehr B #14,
ett enkelt och mycket intressant resonemang.
På ekot kl 16.45 berättades det att den stränga kylan beror på den oerhörda avsmältningen i Arktis. Nu roar ju jag mig med att uppdatera istäcket dagligen. Det gäller både Arktis och Antarktis. Och istäcket i Arktis är för närvarande det näst största de senaste 10 åren. Det är bara fjolårets som är större. Och till tredjestörsta är det en rejäl bit. Hur kan det komma sig att man ljuger så in i helvete (förlåt franskan). Finns det ingen som helst begränsnig när det gäler att komma med bortförklaringar?
Lasse Forss #18,
möjligen beror det på att man talar om isvolym och inte om isutbredning. Volymen tycks minska hela tiden oberoende av vilken årstid du jämför. Dock handlar det om uppskattningar.
Tack LBt! Minskningar av isvolymerna uppskattas storligen av mig, tycker inte ens om is i drinken, oavsett årstid.
LBt #19
Och hur menar du att luftcirkulationen över Arktis ska veta skillnaden i isvolym (dvs istjocklek)?
Självklart är det bara svammel att den kalla våren har med isminskning i Arktis att göra. De är bara irriterade för att uppvärmningen vägrar visa sig och letar bortförklaringar.
Christopher E #21,
jag var otydlig, Min kommentar avsåg bara påstådd lögn avseende avsmältningens omfattning. Det kalla vårvädret tror jag inte kan vara en följd av detta. Snarare av en regional uppvärmning som både påverkar luftcikulationen och förorsakar avsmältningen. Men det är spekulationer.
Det slår mig när jag läser Pehrs artikel, att den avkylning som förekommer kring ekvatorn, beror på de många åskväder som företrädesvis uppstår vid dessa breddgrader. Det finns ju många rapporter som visar att åskmolnen suger upp den varma luften som ersätts med kall luft från troposfären. Dessa fenomen upprepas varje dag året runt.
LBt #22
Skönt att du inte tror på det. Men om nu 80% syftar på volymen (om vi utgår från att siffran är sann, dock tveksamt) och nämns i samband med luftcirkulationsförändringar på grund av mindre isyta, är det ju fortfarande en lögn, eller åtminstone missvisande på gränsen till lögn.
Sedan tror jag inte på att det kalla vårvädret beror på att det blivit varmare heller, men det är en annan historia.
Armour artikeln är intressant, men att det skulle vara en masslakt på andra studier kan jag inte förstå. Den föreslår en enkel modell som kan förklara den tidsberoende globala klimatkänslighet som komplexa klimatmodeller uppvisar. Man kan ju hoppas att den osäkerhet som finns i klimatkänsligheten kan minskas och då kanske detta kan vara en pusselbit. Följande citat från artikeln varnar för att resultatet kan bli av det orevliga slaget, alltså en högre klimatkänslighet: “Our results, and most others we are aware of show Tef f < T2x,which raises the possibility that observed estimates of Tef f from the modern climate state might also represent an underestimate of the true equilibrium climate sensitivity”
Visst är det lite kul att du höjer denna studie till skyarna, studien är ju ett försök att förklara det komplexa beteendet hos de annars (i dina krestar) så förhatliga klimatmodellerna!
När det gäller din artikel, är ditt konstruerade exempel, där två lokala återkopplingsparametrar 0 resp 4.3 W/m^2/K ger en lutning på 6 W/m^2/K, tänkt att visa att den sanna klimatkänsligheten bör ligga mellan 0 och 4.3 (t.ex 1.1) ?
den sanna återkopplingsparametern menar jag
Kommer du dragandes med de där voodoovetenskapliga teorierna nu igen, Pehr.
Tror du inte att vi har tillräckligt med bekymmer med att få folk att inte överge tron på global uppvärmning, speciellt nu i vår när det varit så djäkla kallt?
Fattar du inte hur mycket pengar vi lagt ner på AGW?
Vad har du tänkt att vi ska göra med alla vindkraftverk och annat klimatsmart?
Vad ska alla klimatstrateger m.fl. göra i framtiden? O hur blir det med alla antagna klimatstrategier? CO2-skatten då, ska vi bara skippa den?
”Tänkte inte på det”, va?
0,6 graders temperaturhöjning vid en fördubbling av CO2-halten, det är för fjuttigt. Tacka vet jag Svante Axelsson som säger 9 graders temperaturhöjning fram till sekelskiftet. Den karln är det tag i!
Alarmisten
Stig #25,
Första meningarna den avslutande sektionen av artikeln lyder:
5. Summary and conclusions
All observation-based estimates and many model-based estimates of climate sensitivity rely on using the global-mean energy budget and global-mean temperature to calculate an effective climate sensitivity, Teff . Our central finnding is that Teff , and the closely associated effective global feedback, λeff , are not constants, and instead are fundamentally controlled by the geographic pattern of (approximately time-invariant) regional climate feedbacks and the evolving pattern of surface warming.
Detta innebär att den grundekvation man har använt i de tidigare studierna helt enkelt inte är giltig och den teoretiska grund som dessa studier byggde inte är robust. Det är naturligtvis tänkbart att omtolka dessa studier enligt den nya teorin så att deras data kanske ändå kan bli till nytta men det är en annan sak.
Jag tycker att det är en sund användning av klimatmodellerna som detta arbete ger prov på. Man använder modellen för att få en bättre förståelse av de komplexa samband som finns i klimatsystemet, att med hjälp av modellen testa en hypoteser om hur det fungerar. Jag är helt med på att man kan göra sådana studier och tycker att detta är den bästa användningen man kan har för modellerna.
Däremot anser jag inte att modellerna är pålitliga för att göra prognoser om hur klimatet kan utveckla sig.
Det exempel som du nämner från min kommentar på ESDD avser inte att säga någonting om den ”sanna” återkopplingsparametern eller motsvarande klimatkänslighet. Meningen med exemplet är att visa hur den samordnande svängningen från mitten av 2006 till mitten av 2011 i temperatur och utgående strålning med eftersläpning i strålningen som jag observerat enligt figur 2 ovan (Fig. 1 i min diskussionsartikel i ESDD) kan förklaras med hjälp av Armours et al. teori, både i fråga om eftersläpningen och i fråga om att proportionalitetsfaktorn mellan strålnings- och temperaturändringarna blir så hög som 6 W/(m2 K). Med denna förklaring blir ju min observation också ett stöd för Armours et al. nya teori.
Sedan kanske du undrar hur man relaterar allt detta till klimatkänsligheten. Som jag kan se i nuläget så väcker den nya teorin många frågor att fundera på. Det går väl fortfarande att definiera en teoretisk jämviktskänslighet men till vad nytta kan man också fråga sig, för när är jorden i jämvikt, är den det någonsin? Jag tycker inte det ser så jätteenkelt ut, man måste först fundera ut vilka frågor som är relevanta.
Nämen guuud så jobbigt!!
Nu får man rätt igen!! 🙂 Jag har vid upprepade tillfällen hävdat att det är nåt vaj med hela begreppet ”global klimatkänslighet” och ifrågasatt den som en konstant, något av en käpphäst faktiskt! 🙂
Äntligen har vi fått en ny modell att utgå ifrån som har en verklig chans att förklara hur strålningbalansen fungerar. Den inrymmer både ”den naturliga temostaten” samtidogt som den ger större utrymme för helt natulriga variationer där i princip alla ”återkoppplingar” och ”forcings” måste omprövas efter en ny karta.
Det ligger så mycket rungande klockren enkel logik bakom denna nya modell att den som verktyg hjälper oss att få något nytt att relatera till och jag ser redan många enskilda påståenden från klimathotarled faller som dominobrickor.
Med denna nya mycket bättre modell at utgå ifrån så tror jag i och för sig att påståendet om att global uppvärmning leder till håravfall är en av de första att omprövas. Det är snarare så att bristen på global uppvärmning leder till håravfall från alla de ”klimathotare” som nu sliter av sig det i förtvivlan över att hela religionen kollapsar framför deras ögon.
Varför ska man behöva få rätt precis heeeeeela tiden? Kan klimathotet vara det största intelligenstestet någonsin i världshistorien? En sån där vågdelare som gör att vi kan klassa in forskarna IQ- mässigt i två olika segment med en enkel ja/nej-fråga och även omfatta intresserade/insatta. Trodde du på en hög klimatkänslighet ? Speciellt intresant är gruppen ”miljö och vetenskapsjournlaister att utvärdera! 🙂 🙂
Det är samtidigt en ganska skön egotripp att få sin egen logiska tankeförmåga bekräftad, art man kan vara en självständigt kritiskt tänkande individ som inte går att lura så lätt. Ahhhh va det är skönt att riktigt kunna spruta in citronsaften i både trut och ögon på alla självgoda klimathotarprofter.
Stockholminitiativet är ett av de bästa initiativen någonsin!! Maggie skall ha en egen staty!!
”Centralt i Armours och medförfattares teori är att olika områden på jorden har olika stor förmåga att ändra strålningen ut i rymden från atmosfärens topp när den lokala temperaturen ändras”
Äntligen någon som bryter ”medelvärdets tyranni” som använts i de synnerliga förenklade energibalansmodeller som varit grundpelaren i hela CO2 teorin.
Att använda medelvärden för solinstrålning, forcing och feedback är rent ut sagt löjligt för att beskriva jordens energibalans.
Speciellt för att det är en strålningsbalans mot rymden som är en funktion av T^4
{ 29.03.13 at 21:57 }
AGW, det bästa är att Svante Axelsson tror att det fortfarande är 1998…Lite extrapolering av värsta El Niño-spiken gav 9 grader till 2000!! Spikat!
{ 30.03.13 at 11:54 }
Slabadang, ingen Freudiansk läsning där va??
{ 30.03.13 at 12:57 }
🙂 🙂 🙂
Jo Staffan …. typ climate …”Hardcore”!!! 🙂
Slabadang #29
Jag förstår lite din känsla av tillfredställelse när man varit på rätt spår. Jag argumenterade mot satellialtimetrins 3 mm/år havsytehöjning när denna siffra ansågs vara Guds ord och inte fick ifrågasättas. Men diskrepansen mellan tidvattenmätare och satelliter var orimlig. Utan att jag visste vad som var fel med satelliterna landade slutsatsen ändå i att problemet låg där. Inte av ”ideologiska” skäl som givetvis en del individer vill avfärda det hela med, utan för att om där var en skillnad, borde det vara tidvattenserien som visade för mycket (av skäl som ojämn sampling och subsidens), inte tvärtom.
När så JPL och NOAA lät meddela i slutet av förra året att hrmmm… det är nog bara ca hälften av dessa tre millimeter, då kändes det rätt bra onekligen.
Har inte Roy Spencer skrivit om att man med satellitmätning fått fram att utstrålningen från jorden är större än väntat? Själv har jag länge misstänkt att klimatkänsligheten skulle kunna variera lokalt men jag förstår inte så mycket av den nya teorin. Hoppas dock att den leder till mycket bättre förståelse av klimatets variationer. Att räkna ut varför jorden ändrar temperatur en halv grad på 100 år kan inte vara lätt.
{ 30.03.13 at 14:44 }
Inga problem Inge… vänta bara till Räkenskapens dag…!
Apropå Roy Spencer så kommer väl snart UAH marsvärden Norra halvklotet borde ligga ganska lågt….