Morten Jødal och Miljømytene

Biologen Morten Jødal (1953 – 9/9 2021) är inte särskilt känd här i Sverige trots att han har betytt oerhört mycket för att sprida verklighetsbaserad information i miljö- och klimatfrågor både i Norge och här i landet. Han har arbetat brett och djupt i ett flertal organisationer, inte minst i KLIMAREALISTENE och med sin egen blogg MILJØMYTENE.

På väg hem efter en lyckad svampplockardag torsdagen den 9 september avled han plötsligt.

¤¤¤

För fyra år sedan gav Morten Jødal ut den blivande klassikern Miljømytene – står vi framfor verdens undergang?.  

Boken inleds med orden:

Miljø– og klimatdebatten har tvunget meg å stille spørsmålet:

er det autoriteten som er sannhet,

eller sannheten autoritet?

och boken avslutas med ett citat av Michael Crichton i State of fear från 2004. Det beskriver det stora dilemmat i miljödebatten och Crichton ställer frågan:

Hva er de ekte, og hva er de falske problemstillinger?

Og hvem er de ekte, og hvem er de falske profeter?

Mellan dessa tänkvärda citat kan man njuta av 404 sidor i en beundransvärd bok med ett djup och ett enastående brett perspektiv på miljö- och klimatdebatten.

Efter att under en sommar ha smält Miljømytene var jag till slut redo att ge en liten beskrivning av boken med rubriken:

Miljömyter i allsidig belysning

Ann L-H 2017-08-31 

Våren 2017 gav klimarealistene ut Morten Jødals ”Miljømytene – står vi framfor verdens undergang?”. Han bjuder på sina rika erfarenheter, djupa kunskaper och insikter på ett mycket läsvärt och sympatiskt sätt. Otaliga gamla katastrofkändisar väcks till liv, men nu får vi inte bara medias upphetsade hotbild serverad utan historierna vederhäftigt belysta .

Ett urval av rubriker får karakterisera boken: Det var en gång en döende skog; Det normala är svängningar; Föroreningar – det blir stadigt bättre; De förlorade möjligheterna (GMO); Klimatet – alla problems moder; De då(r)liga miljölösningarna; Medierna – bedriver de klimatpornografisk kampanj? Aktörerna i miljö och klimatdebatten – har de en agenda?

Miljömyterna bleknar kapitel för kapitel samtidigt som världens undergång försvinner in i en alltmer avlägsen framtid.

Jødal hjälper även till med att avliva ett par gamla sanningar bl.a. Thor Heyerdahls uppfattning om varför skogen på Påskön försvann och LNT-hypotesen.

Vi, som växte upp med Heyerdahls berättelser om den exotiska Påskön, fick tidigt kontakt med ekopessimismen, berättelsen om befolkningens ekologiska självmord genom att de utrotade skogen på ön. Men, på senare år har forskningen gått vidare i nya spår. Arkeologerna Hunt & Lipo reste till ön med Heyerdahls och hans efterföljares hypoteser i bagaget och återvände med en helt ny berättelse.

De tidiga bosättarna förde med sig den polynesiska råttan och råttorna gjorde vad råttor normalt gör, de förökar sig ihärdigt och med stor avkomma i varje kull. Alla dessa råttor åt frön, bland annat frön till påsköpalmen. Palmbeståndet tynade med tiden bort och dog till slut ut.

Varför missade Heyerdahl de otaliga och tydliga spåren av råttorna på ön? Förklaringen kan enligt Jødal vara att han stod nära ekosofin, som lär att de flesta förändringar i naturen beror på oss, är skadliga och ger obalans i ”ekosystemen”. Att framställa råttorna som avskogningens syndabockar var kanske väl magstarkt för en ekofilosof.

Under kapitlet ”Tsjernobyl – litt under 50 døde” lyfter Jødal upp debatten kring LNT- hypotesen (Linear No Threshold). Den lanserades av genetikern och nobelpristagaren Hermann Muller (1946) och innebär att all joniserande strålning kan vara skadlig oavsett hur låg dosen än är. Mullers hypotes har sedan legat bakom beräkningar kring faran med joniserande strålning.

Toxikologen Calabrese har nu på senare tid fått tillgång till och analyserat hemligstämplade brev och dokument, som visar att Muller höll tillbaka data för att underbygga sin hypotes. Muller påstod att han hade data med låga stråldoser vilket han inte hade. Andra forskare hävdade vid tiden för Mullers nobelpris att de hade resultat från ett stort projekt, vilket visade att LNT hypotesen inte höll. Trots detta påstod Muller, till och med i sin nobelföreläsning, att det inte finns någon trygg nivå för joniserande strålning.

https://www.cato.org/people/edward-calabrese

Mullers LNT-hypotes fick som sagt genomslag och ligger nu till viss del bakom allmänhetens skräck för joniserande strålning, radiofobi. Den myten har dock i våra dagar alltmer fått ge vika för den mer och mer vetenskapligt övertygande hypotesen om radiation hormesis d.v.s. att lågdosstrålning inte bara är ofarlig utan till och med kan ge positiva hälsoeffekter genom att trigga cellernas system för reparation av skadad DNA.

¤¤¤

Bokens sista avsnitt handlar om aktörerna bakom miljömyterna:

Miljörörelsen, ”den grønne bevegelsen”. Gemensamt för den omfattande och spretiga rörelsen är att den anser att jordens resurser är begränsade, att människan inte hör hemma i naturen och att den arbetar för nolltillväxt, kort och gott – ekologism. Aktörerna önskar kontrollera och reglera både våra liv och samhället i stort och anser att demokratiska samhällen inte kan lösa miljöproblem. Ofta, som t.ex. när det gäller GMO produkter, är ideologin viktigare än människors liv och hälsa.

Forskningen/forskarna. Forskningen ska tillhandahålla god forskning, men stämmer detta när det gäller miljö- och klimatfrågorna? Jødals frågor är många och allvarliga och svaren oroväckande. Ett intressant och tyvärr talande exempel. Norges tidigare statsminister akademikern Gro Harlem Brundtland är en av de centrala aktörerna i klimatfrågan. Hon har uttalat sig för ”at forskningen må arbeide på et annet vis, og legge den grunnleggende vitenskapelige metode til side”. Hur trovärdig är den forskning som lagt den vetenskapliga metoden åt sidan? Brundtland menar även att det är omoraliskt att tvivla. Den vedertagna uppfattningen är annars just att Forskare Ska Tvivla!

När professor Lennart Bengtsson blev invald i den klimathotsskeptiska tankesmedjans (GWPF) styrelse möttes han av en storm av protester. Den press han upplevde var så stark att han blev rädd för sin egen hälsa och till och med säkerhet. Efter tre veckor avgick han. Klimatforskaren Roy Spencer skrev då att ”Trakasserierna av Lennart Bengtsson är det senaste exemplet på dåligt uppförande av klimatforskare, som har gjort ett avtal med djävulen. De har bytt ut sin vetenskapliga själ mot forskningsanslag, prestige och tillgång till vetenskapliga journaler för att publicera sina artiklar”.

Exemplen får tala för sig själva.

Media, fjärde statsmakten behandlas särskilt i kapitlet ”Medierna – bedriver de klimatpornografisk kampanj?” men svaret genomsyrar hela boken och vi kan även från vår sida om Kölen hålla med om att media överdriver, selekterar, utestänger och framhåller ”allt som kan gå gal(e)t”.

Morten Jødal trycker på att media har ansvar för att objektivt förmedla fakta, men genom sin propagandaliknande hållning hålls allmänheten okunnig i miljö- och klimatfrågorna. Det är framför allt ett demokratiskt problem, en okunnig opinion driver lätt politikerna att fatta just galna beslut.

Medan de grönas centrala ideologiska och politiska mål är ett samhälle utan fossila bränslen är vi i dagsläget helt beroende av dem. Om vi överger dessa naturliga, bränslen innebär det en omläggning av hela det moderna industrisamhället samtidigt som de fattiga länderna och dess människor får svårt att ta sig ur sin fattigdom. När såg vi i media en trovärdig analys av konsekvenserna av miljörörelsens fossilfria drömsamhälle?

Med media som en del av miljörörelsen närmar vi oss alltmer ett ekokratiskt samhälle.

Politiken och politikerna har godtagit de flesta av miljörörelsens hot om pågående och kommande miljökatastrofer, men framför allt har de mer eller mindre samstämmigt tagit till sig det s.k. klimathotet och arbetar nu på alla nivåer för ett ”grønt skifte”.

Politiken bidrar dessutom på egen hand till och förstärker denna katastrofuppfattning genom dess politiska styrning av forskning och forskningsmedel. Morten Jødal påpekar även att det är politikerna som skriver IPCCs SPM, sammanfattningen av och för politiker. När forskarna har sagt sitt får politikerna sista ordet. Ett exempel från arbetet med den senaste rapporten, forskarna skrev: ”många av de mest bekymmersamma effekterna av konsekvenserna av klimatförändringar är i själva verket exempel på dålig förvaltning och underutveckling”, vilket ströks av politikerna.

Politikerna arbetar som sagt för ett ”grønt skifte” och är för en snabb övergång till alternativa energikällor. Jødal skriver ”att möta ett matematiskt modellerat problem i en fjärran framtid utan att ta hänsyn nutiden är inget annat än omoraliskt”.

Dessutom trycker Jødal gång efter annan på att politikerna har fel fokus. I dag är dess stora hotbild som sagt, eventuellt kommande katastrofala klimatförändringar någon gång i framtiden. MEN! Vårt allra största verkliga miljöproblem idag är de allvarliga luftföroreningarna inomhus i fattiga länder. Detta problem berör 3 miljarder och dödar årligen uppskattningsvis 4 miljoner människor och ingen politiker snackar om det!

Ingen talar heller om lantbrukets stora miljöpåverkan genom att lägga beslag på naturen, snarare har de målsättningen att gynna ett mer ”grönt” lantbruk, ekojordbruket, som kräver dubbelt så stor odlingsareal som det traditionella jordbruket.

¤¤¤

Morten Jødal beskriver klimat- och miljöpolitiken som en ny form av kolonialism, vilken i grunden är misantropisk – människofientlig.

”Miljømytene – står vi framför verdens undergang?” är mycket, mycket välkommen och oerhört viktig, den kan rentav bidra till möjligheten att rädda vår hotade demokrati från undergång.

Ann Löfving-Henriksson

¤¤¤

Klimatsans Sture Åström konstaterade i sin recension att ”boken borde vara en självklar läsning för varje seriös debattör av klimat och miljö”. Detta gäller än i dag, inte minst alla dem som blivit ”medvetna” på senare tid och missat det viktiga tidsperspektivet och den djupa bredden, som var självklara i Morten Jødals värld.

Klimatrealisterna och miljö- och klimatdebatten i Norden har mycket att tacka Morten Jødal för.

Ann Löfving -Henriksson 2021-09-12

0