Blusen på bilden är gammal och börjar bli noppig och söndertvättat. Det är en favorit men det är bara att inse att den ska bort.
Aftonbladet hade härom dagen en mycket intressant artikel där de skriver om var kläderna egentligen tar vägen om du lämnar in dem till, i det här fallet, Hennes & Mauritz. Reportrarna lämnade in tio olika plagg som var utrustade med air tags så att de kunde spåra dem för att se vart de tog vägen sedan. Resultatet är minst sagt bedrövligt. Kläderna åkte sammantaget ett och ett halvt varv runt jorden och dumpades slutligen på diverse ställen eller försvann någonstans på vägen.
I artikeln kan man också läsa att de kläder som kommer till Afrikanska länder ofta gör att den egna textilindustrin har fått lägga ner verksamheten och människor blir arbetslösa. En del av kläderna hamnar på stora Second-hand marknader men det ger inte så mycket för försäljarna som står där. En del kläder är dessutom trasiga och de som jobbar på marknaden ber journalisterna att förmedla att dessa ska de inte skicka dit.
”Det vi vet är att den är en del av ett större problem. Ett system till synes lika orubbligt som amazonstatyn, där vi i väst skickar enorma mängder modeplagg vi tröttnat på till några av jordens fattiga länder – som saknar möjlighet att ta hand om avfallet.”
Läs gärna artikeln för det blir väldigt spännande när de försöker spåra de inlämnade kläderna.
Det är fler som har uppmärksammat problemet som Värmlands Folkblad och Dagens Industri.
En del vill ju mena att det är vår ohållbara konsumtion och modeindustrin som är problemet och att det är för klimatets skulle vi borde minska vår inköp av nya kläder men även för oss som verkligen inte köper mycket kläder finns ju miljöaspekten kvar.
När Hennes & Mauritz började dessa insamlingar hade de lådorna bakom disken så man fick lämna sina kläder till dem. När jag stod i kön kunde jag notera att personalen verkligen inte såg särskilt roade ut av att ta emot dessa kläder. Därför tänkte jag att hur ska de kunna återvinna dessa gamla kläder och kunna göra nya eller vad händer sen? Nu vet vi ju vad som händer och ska du kunna komma ner till fibernivå borde det vara ungefär lika svårt som att återvinna plast.
Så jag har aldrig lämnat in mina kläder i de där lådorna. Om jag inte har använt något på länge men det är ett fint plagg som kanske någon annan vill ha så har jag lämnat in det till Myrorna och annars åker de i soporna för energiåtervinning.
Som ni förstår kommer plagget på bilden att slängas i soporna där det hör hemma.
Trasmatta…?
Kläderna tillverkas av länder där arbetskraften är billig.
Kanske borde vi köpa mer kläder därifrån för att stärka deras ekonomier, eller också bör vi avstå från billiga kläder och köpa mindre?
Utvecklingen har i alla fall givit allt färre fattiga och kanske färre som vill ta på sig avlagda trasiga kläder.
Elda dem och ta tillvara på värmen!
”I artikeln kan man också läsa att de kläder som kommer till Afrikanska länder ofta gör att den egna textilindustrin har fått lägga ner verksamheten och människor blir arbetslösa.”
Det kan jag skriva under på! Våra kläder säljs på marknaderna, i vart fall i hela västafrika. På 90-talet verkade jag där under 4 år. En släkting som hälsade på köpte billiga skärp och jeans, som kom från Sverige, och sålde i Norge med bra förtjänst.
Naturligtvis kan inte dessa länder hålla med någon TEKO industri mer än den till traditionella kläder.
Vem kan konkurrera mot gratis?
Detta gäller för övrigt all ”stjälp” som vi dumpar i ”3dje världen”. M.a.o allt bistånd.
I stort är hela återvinningsindustrin en bluff. Vi lägger ner mer energi och resurser på att återvinna än vad som går åt att skapa nytt från grunden.
Vi har idag ingen effektiv teknik för att ta hand om återvinning. Lägg allt skräp på hög, till den dagen vi har en effektiv teknik.
Sådant som går att bränna, gör bäst nytta som bränsle.
Att HM och andra skickar kläderna till fattiga länder Afrika beror på att inte vill att de skall hamna i secondhand butiker i Europa. Då konkurrerar plaggen med deras egen försäljning.
Om plaggen lämnas till Röda Korset eller andra välgörenhetsorganisationer så kommer mindre än 10% att säljas vidare som second hand och mindre än 10% kommer att användas som klädhjälp vid naturkatastrofer.
Lite av tyget återanvänds som råvara till annat. Bla annat går en del tyg till trasmattor som Staffan Lindström påpekade ovan lite går till textilindustrin som tillverkar heltäckningsmattor använder en del återanvända textilfibrer.
Att det bara är en liten del av de insamlade kläderna till välgörenhetsorganisationer som säljs second hand beror på kläderna skall vara i nyskick och rena när de lämnas in. Är inlämnade kläderna smutsiga så kastas de direkt.
De kläder som går vidare som hjälp till katastofområden skall vara anpassade för att användas där. Det är volymmässigt mest filtar som går dit.
Mycket av det som lämnas in är konstiga kläder från en kort modeepok. De slängs direkt även om de är i bra skick.
De kläder som golvmattetillverkare kan återanvända fibrer från är ull och en del konstfiber. Det är väldigt lite kläder som består av det materialet och det är bara en liten del av det som industrin har kapacitet att ta emot.
Är kläderna slitna, trasiga, har fläckar som inte går att få bort eller är konstiga (konstigt mode) så är det miljövänligare att slänga kläderna i vanliga soporna än att lämna de för återanvändning.
Röda Korsets avdelning som jag tillhör säger att de direkt slänger 2/3-delar till 90% av det som hamnar i insamlingsboxarna beroende på vem man frågar. Kläder av god kvalitet som är märkta med med kända designers är lättare att sälja second hand än t ex HM kläder.
Tack Lena!
Du tar upp en viktig fråga.
Tack också till Sigge och flera andra kommentatorer.
Frågan är nog hur länge det kan vara tillåtet att återvinna eller hantera secondhand kläder på det sättet som beskrivs.
Otvättade kläder kan innehålla diverse otrevligheter som kan spridas till personal och köpare.
Förstår mycket väl varför butikspersonalen ogillar hanteringen med begagnade kläder i butiken.
Trasiga kläder och plast ska brännas i moderna fjärrvärmepannor för att inte hamna i naturen.
Återvinnings av metaller, tidningar, kartong och glas fungerar bra liksom insamling av elektronikskrot.
I den ”handbok” om hur ett land kan gå från elände till välstånd är det första steget att börja skapa en industri – vilken då per definition måste vara oteknisk då inte kompentensen finns där för mer avancerade industrier.
Den primära industrin är Teko industrin, som inte är teknisk och kan sysselsätta en hel del människor. Naturliga steg vidare är då det finns en basinkomst att man kan satsa på utbildning och kunna tekniskt skapa mer avancerade fabriker, naturligtvis baserade på de tillgång på råvaror och andra naturresurser som finns i landet.
Om nu teko industrin inte kan etableras, så blir det svårt att komma vidare till nästa steg i utvecklingen.
Det är inte bara kläder, vi har vingar till vindkraftverk, solpaneler och annat elskrot – som i stor utsträckning skickas till länder som är fattiga och heller inte har någon kunskap om hur dessa kan återvinnas på rätt sätt.
Det låter fint med producentansvar, men som diskuterats flera gånger tidigare här, lägger du anläggningarna i separata bolag kan de sättas i konkurs när anläggningarna inte kan användas längre vilket gör detta till någon annans problem. Gällande sophantering har det även i Sverige visat sig att det går att göra bra pengar på att inte följa reglerna och blir det upptäckt är det bara att gå i konkurs.
https://www.omvarlden.se/nyheter/gamla-solpaneler-ett-vaxande-miljoproblem
https://www.expressen.se/nyheter/klimat/skattebetalarnas-nota-for-sopberget-500-miljoner/
Själv vare sig köper eller slänger jag särskilt mycket kläder (uppvuxen i ett arbetarhem på 50-talet).
När man inte kan använda dem ute bland folk duger de fortfarande när man jobbar i trädgården, eller som oljetrasor. Och till sist går de som ”brännbart”.
Även batterier är ett växande problem. Många föreställer sig att litiumjonbatterier innehåller litium, kobolt etc i metallisk form, men så är det inte (bortsett från höljet). Katoden och anoden är porösa komplexa strukturer där metallatomerna är utspridda ”en och en” i ett gitter. Det är allt annat än enkelt att separera dem, allra helst som det finns flera varianter med olika kemisk sammansättning.
Jamen trasiga jeans kan de väl sälja som nya på NK? De behöver bara lägga till en tusenlapp på priset. 🙂
Ingemar N. #13
Eller varför inte t-shirts med skotthål och blodstänk, väldigt trendigt.
Kläder av god kvaliet i bra tyger kan användas länge och även lagas för längre liv, De är dyrare att köpa (få gjorda) men lönar sig i längden och följer inte tillfälliga modenycker. Vem talar i dag om passform och fina tygers fall?
Tornvalls tillverkade länge kvalitetskläder för damer med kappor och dräkter. Men i början av 70-talet ändrades modet så allt såg ut som om man stått ett tag i duschen utan färg eller form. Billig import konkurrerade ut svensk konfektion, och en hel industri lades ned på bara några år.
S-regeringen ville ”rädda jobben”. Min far erbjöds att bli VD för en sammanslagen grupp men avstod visligen. Därav blev intet. Nu importerar Sverige hej vilt, nästan helt utan inhemsk tillverkning. Med de problem som Lena här förtjänstfullt tar upp – och även Aftonbladet.
#11 tty
Det är likadant med mig. Kläder jag slutat använda är för slitna för att kunna säljas vidare. Enda undantaget är kostymer som ”krympt”, nja, blivit för trånga i alla fall.
Jag skänkte en kostym som jag köpte på 90-talet och några blazrar från 70- och 80-talet till Myrorna när jag flyttade. Kostymen som var av känt designmärke begärde de över 1000 kr för.
Man kan ju med rätta fråga sig vad det är för fel att bränna gamla kläder? Material till kläder kommer dels från växtriket, där bomull är en av dessa och dels från ull, som har sitt ursprung från växtätande får. CO2 är ju den nödvändiga tredjedelen i fotosyntesen för att någonting skall växa och en del av dessa växter blir till djurfoder. Vid förbränning återför man då den CO2 som växterna behöver för sin tillväxt, där en del av denna tillväxt i reala termer, förädlas till tyg och genom fåren, till ull för tillverkning av klädmaterial. Man kan ju undra hur gröna små hjärnor tänker kring detta.
Det egentliga problemet är väl den attityd som uppstått bland yngre kvinnor, som beställer kläder på postorder – eller numera nätet – och knappt öppnar försändelsen, och sen returnerar varan med fri returrått. OK en gång, men det tycks vara dom som returnerar 90 procent eller mer – utan att skämmas. Det billigaste för utspringskällan tycks vara att bara dumpa returförsändelsen.
Varför föredrar folk att skänka kläder istället för att bränna upp dem?
Jag tror att delvis är psykologiskt. Dina gamla kläder där i garderoben och du tänker att du måste rensa ut lite grand. Så upptäcker du att de har ”krympt” eller är urmodiga. Men du har inte hjärta att slänga dem i soporna eftersom de knappt är slitna. Och du har inga barn eller barnbarn som vill ta över omoderna kläder.* Så då lägger du dem i textil containern, eller skänker dem till myrorna.
*Det där med omoderna brukar ibland reda ut sig av sig självt. Rätt som det är så är dina utsvängda byxor från 60-talet moderna igen. 🙂 Jag vet inte om denna cyklicitet även gäller dammodet, men jag skulle inte bli förvånad.
Det finns även något som kallas skor. Skor av hög kvalitet kostar men går att använda länge, förutsatt att det finns skomakare, som vid behov kan hjälpa till med service.
Jag har handgjorda loafers, köpta 1989 på rea i Florida, i utmärkt skick, dito italienska snörskor köpta i Turin 1991 plus några till av varierande ålder och ursprung.
De är i alldeles utmärkt skick.
Det kostar initialt men lönar sig i längden. Dessutom har man bara ett par fötter, som skall hålla länge.
En aspekt till på kläder på avvägar. För en tid sedan kom några vetenskapsmän på en idé som tydligen ingen fått förut, nämligen att analysera ”mikroplasten” i havet.
Det visade sig att den till mer än 90 % består av textilfibrer.
Så det är tvättmaskiner som bör förbjudas, inte plastpåsar.
BG #20
När jag växte upp på 50-talet var vi så fattiga att vi var tvungna att gå i läderskor.
Sen när jag växte upp gick jag under flera decennier alltiid i träskor, spelade ingen roll vilket väder det var, -20 eller en halvmeter snö gjorde det samma, frågade nån om snön förklarade jag hur enkelt det var att knacka ut snön ur dom, kyla bekymrade mig aldrig.
tty #21
Möjligen kan problemet ha förvärrats med tvättmaskinernas klimatsmarta program, det tar en ”evighet” att tvätta om man sänker temperaturen och tvättmedelsdoseringen vilket rimligtvis måste innebära mer mekaniskt slitage på tvätten.
# 15
Var det inte så, att nedläggningen av svensk textilindustrin – konfektion – började på 60-talet. Sömmerskan var inte ett höglöneyrke och när konkurrensen på 60-talet ökade utifrån, kunde inte svensk konfektion hänga med lönemässigt.
Jag vill minnas, att LO deklarerade, att vi inte skulle ha några låglöneindustrier i Sverige. Konfektion kom i stället från Finland, därefter Portugal.
Någon tog upp skor. Låt mig då ta upp ett lite udda ämne apropå klädsel, nämligen frack.
Vid flera tillfällen under mitt liv i universitetsvärlden så har det krävts frack. Man kan hyra sådana för en ganska rundlig summa i välsorterade klädaffärer. Men när jag skulle installeras som professor 2001 så gjorde jag slag i saken och köpte en frack till reducerat pris (en tidigare uthyrd). Den passade perfekt!
Och det är väl det som är problemet med frack; de måste passa perfekt, annars ser de hängiga eller överspända ut. Och de går inte att ändra. Nåväl, min äldste son är längre än jag, den yngre är kortare. Med påföljd att ingen kan ärva den. Jag har allt tillbehör utom lackskorna. Att bränna den vore helgerån. Men slitaget är obetydligt. Kanske skall jag hoppas på barnbarnen? – En fördel med frack är att de är så gott som tidlösa.
Ingemar N. #25
Lackskorna har du så klart bränt upp såna får man bara ont i huvet av.
2006 köpte en begravningsentreprenör ett av mina trähus för självbyggnad. Medan vi byggde gick kunden ständigt klädd i svart kostym, vit skjorta (var vit som ny) och svarta finskor. Det var hans kasserade arbetsklädsel. Det såg konstigt ut, men nu i efterhand måste erkännas att han var före sin tid i fråga om återvinning.
Kläder går att återvinna. Processen startar i Sverige. Företaget Renewcell (www.renewcell.com) har två fabriker i Sverige, Kristinehamn och Sundsvall där man separerar fibrerna och säljer dem. Andra företag kan sedan tillverka nya tyger av dessa.
Under maj 2023 producerades drygt 2000 ton separerade fibrer för leverans till kund.