Idag kommer mitt inlägg att vara inaktuellt. Jag sitter ute på landet och till min stora överraskning har jag idag ingen kontakt alls med nätet. (Inom parentes sagt så satt jag på samma ställe för ungefär ett år sedan men då hade min telefon kontakt med en mast – varför det inte går i år vet jag inte.) Det innebär att jag inte kunnat ta reda på om det hänt något intressant inom klimatdebatten, och därför blir inlägget som jag nyss skrev helt inaktuellt.
Den enda information om omvärlden som kommer hit är radion. Jag har alltså hört hur Stefan Löfvén läst upp sin regeringsförklaring och presenterat sin nya regering. Eftersom jag inte ens kunnat läsa kommentarerna här på bloggen – där jag är säker på att både regering och regeringsförklaring kommenterats – så ska jag försöka att undvika det temat, med den enda eftergiften att jag vill uttala en stilla förhoppning om att inte hållbarhet och/eller hållbar utveckling och/eller den nya klimatläran ska bli kärnämne i grundskolan.
Med detta sagt så får jag därmed konstatera att den enda möjligheten blir att skriva ner lite mer eller mindre aktuella funderingar om tillståndet i världen. Att sitta i en stuga med utsikt över sjön Sommen (som uttalas ungefär som tummen fast med en so i början av ordet), efter en kort svamputflykt inger en känsla av ro.
Även om vi har våra årstider så att allt är föränderligt, kan man ändå här på svensk landsbygd få en känsla av tidlöshet och att allt är som det alltid varit och alltid kommer att förbli. Även om vintrarna är mer eller mindre snörika och mer eller mindre kalla, så återvänder livet på våren när träden får sin nya blad – de som just i dessa dagar är som allra vackrast – och vårens alla blommor slår ut på ängarna. Sedan får vi en sommar som kan vara varm och skön som årets, eller kall och regnig vilket ju händer ibland. Så går ett år och man kan sitta här igen med lite trattkantareller i en korg.
Men som det sjungs i visan, världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten, mycket större än du tror, Lasse, Lasse liten. Vi lever i en tid där just nu förändringens vindar sveper genom världen. Det är förändringar som går snabbare än de kanske någonsin gått förr – och de påverkar hela världen.
Det finns visserligen några ställen på jorden där man fortfarande behöver en satellit-telefon för att få kontakt med omvärlden, men det är numera få länder där man inte har tillgång till mobiltelefoni och internet (även om det hus där jag just nu sitter inte har kontakt med internet).
Bland alla dessa förändringar finns det en som hittills enbart haft gott med sig – nämligen koldioxidberikningen av atmosfären. Denna har, som alla borde veta, inneburit både att världen blivit grönare och att skördarna världen över blivit allt större, så att livsmedelspriserna i världen sjunkit.
Men även om vi vet att det mesta av förändringarna bidragit till att göra världen till en bättre plats för människor att leva på så innebär alla genomgripande förändringar att det uppstår vinnare och förlorare. Ofta är det några få ”stora vinnare”, många små vinnare och dessutom ett antal förlorare.
Det finns åtminstone två grupper av förlorare med egentligen motstridande intressen, dels de som känner att deras maktpositioner hotas, dels de som känner sig maktlösa och anar att de aldrig kommer att kunna hoppa på tåget till den ljusnande framtiden.
Var för sig har dessa grupper små möjligheter att hejda utvecklingen, men när de som vill bevara sin makt lyckas beväpna ett antal av de maktlösa så kan de tillfälligt få tåget att bromsa in.
Idag är det främst i det som brukar kallas mellanöstern och på sina håll i Afrika som man försöker att hejda utvecklingen med våld, medan motståndet i övriga delar av världen vanligen sker med mer fredliga medel.
En långsam men genomgripande förändring i Sverige är utarmningen av landsbygden. Många som bor här, där jag är en tillfällig besökare, tycker att motståndet mot den förändringen inte längre drivs av det gamla landsbygdspartiet, utan av ett helt annat parti som därför fick deras röster i det senaste valet.
Man skulle kunna säga att det är storstaden som har problemformuleringsprivilegiet. De flesta tycker det är ganska ointressant det som diskuterats mest i den politiska debatten. Man har helt andra problem att brottas med, framförallt att få vardagen att gå ihop.
Problem som ibland kommer med i en bisats men oftast inte alls. Dagens politiska elit har svikit större delen av befolkningen genom att helt enkelt inte ta upp problemen. Kanske för att man inte har några bra lösningar.
Jag tror att en stor del av problemet är att den politiska eliten lever i en egen värld med mycket liten kontakt med ”folket”. Den världen befolkas av politiker, journalister och lobbyister och den blir sin egen ”eko-kammare” där det som är viktigt inte bestäms av Svennes och Lisas prioriteringar och där en så viktig part som svenska arbetsgivare enbart ses som en part i målet och inte som grunden för all välfärd.
Ja landsbygdens problem är inte söderbornas, så är det ju. En anledning är förstås att ”urbaniseringen” fortskrider oförtrutet. Det bor ungefär lika mång människor på Söder som i hela Jämtlands län, sisådär 130 000 själar. Söder är kanske 10-20 kvadratkilometer (vet inte riktigt var gränsen för Södermalms stadsdel går) medan Jämtlands län är ca 50000 kvadratkilometer, ca 11 % av hela Sveriges yta. Det är klart att landsbygden är ”närande” och Söder är ”tärande” åtminstone när det gäller materiella förhållanden…
Erinrar mig vad Frans G Bengtsson skrev i Röde Orm i avsnittet när Orms män i sina skepp gled in i London och undrade vad alla dessa människor levde av, men visare män i besättningen talade om att dessa stadsboar var illasinnade typer som visste att lura av hederligt folk deras mat fastän dom själva aldrig hållit i en slaktklubba. Och så är det kanske fortfarande? 🙂
Intressanta funderingar, Bo Blomberg!
Men Södermalms yta är enligt Wiki bara 571 hektar, dvs. knappt 6 kvadratkilometer.
Om man funderar över hur mycket av den ytan som är asfalterad i form av gator och genomfartsleder, så får man en föreställning av hur trångt det är mellan människorna där.
Då gäller det att hålla sams för att uthärda. Det finns helt enkelt inte plats för några avvikare.
Så mottot ’Vi gillar olika’ gäller nog mest ute i förorterna och kanske i Jämtland.
På Söder får de inte plats.
(Befolkningstätheten på Söder är 17.817 inv/km2, i Jämtland är den 3,32)
Sten Kaijser, visst blir man missräknad när den moderna tekniken fallerar.
Men det är ju samtidigt både skönt och nyttigt att få vara för sig själv en stund och njuta av en fin höstdag 🙂
//Skrivet från Hallands bonnland. Inom den närmaste kvadratkilometern bor kanske 10 personer
Ett litet PS
Mormor och morfar bodde på Söder. Mormor hade affär (barnekipering och leksaker) på Bondegatan, och farfar hade ett litet civiltryckeri.
Så jag är en stolt motsats till urbaniseringen 🙂
Pelle L
Ja Halland är väl inte fel åtminstone om man håller sig ovanför land som ”50årsregnet” översvämmar… Själv var jag också en utflyttare en gång, till Östersund, men efter några decennier blev det Söder igen och jag trivs där, beror väl på att jag inte umgås med de mer mediala PK typer som också bor där.
När jag tvekade om Södermalms utbredning var det för att jag tänkte på stadsdelsnämnden, jag har för mig att Hammary Sjöstad är med där… (I Jämtland finns 8 kommuner och ett landsting, förefaller överadministrerat jämfört med stadsdelsnämnden på Söder:-))
Men inte kan Jämtlands län ha 3,32 per kvkm? Möjligen landskapet Jämtland, Härjedalen som ingår i länet har mindre än 1 per kvkm, tror jag…
Bo Blomberg #6
Jag kikade bara lite snabbt på Wiki, då blev det landskapet.
Tittar man på länet är det mycket riktigt 2,56 invånare/km2.
En viss skillnad mot 17 tusen 🙂
Även om jag gillar mina medmänniskor är det skönt med lite svängrum.
När jag tänker efter så bodde farmor på Ringvägen under sina sista år,
i Blomsterfondens äldreboende. Annars var hon egentligen en utböling från Norrmalm.
Så mina rötter är gedigna 🙂