En av klimatrealismens hjältar, den brittiskfödde men i Förenta Staterna verksamme matematikern och teoretiske fysikern Freeman Dyson avled 28 februari, 2020. Dyson var född den 15 december 1923 och var alltså 96 år fyllda. Han förefaller ha varit vid full intellekturell vigör ända till slutet.
Enligt vad hans äldre syster lär ha berättat var han redan som barn fascinerad av stora tal. Vid 4 års ålder följde han i fotspåren av en av antikens stora matematiker och fysiker, Arkimedes. Ett av dennes viktigaste arbeten heter Sandräknaren, en uppsats som försöker att beräkna hur många sandkorn som behövs för att fylla det universum som den tidens vetenskap trodde på. (Arkimedes uppsats är viktig bland annat för att den faktiskt nämner Aristarchos och hans heliocentriska universum)
Dyson som redan då visste mer om universum och små partiklar nöjde sig med att försöka att räkna ut hur många atomer som solen innehöll. (gissningsvis ungefär 5 x 1047)
Eftersom hans far var en välkänd kompositör som var “Director of Music” vid en av Englands mest ansedda internatskolor Winchester College blev det där han gick i skolan, Efter avslutad skolgång kom han till Cambridge men när England drogs in i andra världskriget rekryterades han vid 19 års ålder till en forskningsavdelning vid det engelska flygvapnet Royal Air Force. Efter kriget återvände han till Cambridge där han efter sin grundexamen 1946 blev fellow vid Trinity College.
Året efter skrev han sina första matematiska arbeten, men skickades redan efter ett år till Förenta Staterna. Han hamnade hos Hans Bethe i Cornell. Där mötte han Richerd Feynmann och skrev en uppsats som visade att tre tillsynes helt olika lösningar av samma fysikaliska problem i grund och botten sade exakt samma sak.
Redan med denna första uppsats blev han erkänd som en av de stora fysikerna och det bör nämnas att den teori som han behandlade som går under namnet kvant-elektro-dynamik (akronymen QED) belönades med 1965 års nobelpris i fysik. Priset delades mellan de tre som på var sitt sätt löst problemet.
Dyson själv fick aldrig något nobelpris vilket han själv ansåg vara helt riktigt – han hade ju aldrig ägnat år av tankemöda åt att tränga in i ett svårt problem. Jag kan tänka mig att han motvilligt skulle acceptera min beskrivning som är att när någon annan tänkt djupt på ett problem och med mycken möda hittat och presenterat en lösning för Dyson så dröjde det inte många dar förrän Dyson, som inte var bunden av förutfattade meningar förstått vari det nya bestod bättre än den som ägnat år av tankemöda åt det. Sånt ska man inte få nobelpris för tyckte han. Det hindrade inte att han genom åren fick ett stort antal andra priser och utmärkelser.
1951 blev han professor i teoretisk fysik vid Cornell och redan året efter kallades han till det kanske finaste jobb en forskare kan få – en fast professur vid Institute of Advanced Studies i Princeton.
Parallellt med sin verksamhet som forskare var han en visionär om vad teknik och vetenskap kunde leda till i framtiden. Det kunde handla om mänskliga rymdresor eller möjligheten att hitta liv i universum. Han hade egna tankar om livets uppkomst och avslöjade på gamla dar att han länge ansett att Darwins förklaring om det naturliga urvalet som orsak till evolutionen var alltför förenklad.
Man kan hitta många artiklar om honom, en hel del äldre och naturligtvis ett antal efter hans bortgång. De allra flesta berättar om hans insatser som fysiker, och eller matematiker, men också om hans storhet som intellekturell debattör utanför sin egen profession. Länkar till några kommer efter detta inlägg.
Anledningen till att han bör hyllas även på KU är naturligtvis att han tidigt reagerade på överdrifterna i IPCCs rapporter och därmed blev en hjälte bland klimatrealister och ett hatobjekt bland klimatalarmister. Han var dock ett mycket oönskat hatobjekt eftersom det var svårt att stämpla honom.
Man påstod gärna att han inte var klimatforskare men han hade redan på 70-talet varit involverad i ett projekt där man studerade tänkbara effekter av koldioxid på klimatet, och han hade redan då framfört åsikten att koldioxidens eventuella effekter för livet på jorden borde studeras vidare än som en fråga om eventuell uppvärmning.
Det mest påtagliga med Dysons kritik är att den är lågmäld och att han egentligen bara säger självklarheter som att klimatmodellerna inte är verkligheten och att klimatmodellerare borde ge sig ut i verkligheten istället för att sitta vid sina skärmar. Han noterar också att den som i tjugu år eller mer studerat modellerna så småningom kommer att tro att det är modellerna som är verkligheten. (Något liknande gäller för övrigt också ekonomer som fastnar i sina modeller /Stens anmärkning)
Liksom många andra klimatrealister anser han också att koldioxidberikningen av atmosfären huvudsakligen är gynnsam för livet på jorden.
För att se hur man försökte komma åt honom sökte jag på de två bloggar som gjort sig mest kända för att smutskasta klimatrealister nämligen John Cooks blogg Skeptical Science och DeSmogBlog. John Cook bemöter Dysons kritik av klimatmodellerna med att de visst är att lita på – det är ju det som är grunden för den bloggens existens.
På DeSmogBlog hittade jag lite mera. Det intressantaste var att en av Dysons bästa artiklar (Heretical thought about science and society, Kätterska tankar om vetenskap och samhälle) påstods ha blivit “debunked” (motbevisad), något man alltid vill hävda när det kommer en riktigt bra artikel som ifrågasätter konsensus. Min reaktion efter att ha läst “motartikeln” är att alarmister har mycket små krav på en artikel som de hävdar motbevisat det ena eller andra argumentet mot den etablerade ståndpunkten.
Jag vill avsluta med att dels rekommendera alla som inte har något emot att läsa engelska att läsa dels hans kätterska tankar och dels hans förord till en artikel av Indur M. Goklany.
Några länkar till artiklar om Freeman Dyson.
https://en.wikipedia.org/wiki/Freeman_Dyson
http://www.sns.ias.edu/dyson/ (vad hans arbetsplats skrev om honom efter hans pensionering)
https://www.nytimes.com/2020/02/28/science/freeman-dyson-dead.html
https://e360.yale.edu/features/freeman_dyson_takes_on_the_climate_establishment
förutom hyllningar på våra egna länkar.
Tack Sten!
Förordet till Indur M. Goklany’s ”Carbon Dioxide The good news” är verkligen väl värt att läsa med jämna mellanrum, liksom hela rapporten.
Redan 1978 var Freeman Dyson klar över att hotet om den Globala Uppvärmningen vilade på felaktiga klimatmodeller och att frågan smittats av Grupptänk. Dessutom var politiken i USA tydligen redan ”settled” eftersom både han själv och hans synpunkter avfärdades.
Måste ha varit bittert med tanke på utvecklingen av frågan vi sett och ser.
Tack Sten Kaijser
Intressant. Tydligen en som inte trodde världen skulle gå under med lite CO2 uppvärmning.
Från Wikipedia ”He said that in many ways increased atmospheric carbon dioxide is beneficial,[81] and that it is increasing biological growth, agricultural yields and forests.[82”
Tydligen var detta för optimistiskt för vissa-även om det tycks vara sant:
https://wattsupwiththat.com/2020/03/09/fao-early-indications-point-to-a-near-record-wheat-production-in-2020/
Kritiska alarmister må skrämma och kanske skämmas. ”Climate scientist James Hansen said that Dyson ”doesn’t know what he’s talking about””
Tack, Sten – jag erinrar mig denna förnärmade utläggning om Dyson av ett av landets universalgenier – Olle Häggström: http://uppsalainitiativet.blogspot.se/2011/03/den-oundgangliga-trovardighetsbedomning.html
Sorgligt var det på sin tid. Och är det ännu.
Stort tack Sten för detta informativa inlägg om en fallen hjälte!
Tony Hellers hyllning till Freeman Dyson
https://www.youtube.com/watch?v=Jm9jKYwpO3E#action=share
Den sista länken i Stens inlägg är intressant eftersom den sammanfattar Dysons syn på klimatmodeller. Det finns så många faktorer, t.ex. molnen, som dessa modeller helt enkelt inte greppar alls. Men folk tror blint på dem i alla fall. Ett citat:
” I mean it’s a fact that they don’t know how to model it. And the question is, how does it happen that they end up believing their models”
Ja, det är frågan. Det VET att modellerna inte klarar av att modellera klimatet. Ändå tror de på dem. Rationellt?
Det handlar förstås inte om modellerna är trovärdiga eller ej. Det är den övergripande agendan som gäller.
Ändamålet helgar medlen!
#4 I.N. Jag vet inte vad ni använder för vokabulär i Ängelholm. Död är han troligen, men ”fallen”, nej det är han ej. Tack Sten för intressant redovisning av hans livsverk.
#3 Ang. det s k. Uppsalainitiativet (med dess matematiskt skolade agitator) verkar dess aktivitet ligga bra långt efter oss på KU. Ett snabbt besök visar att ”debatten” drivs av en norsk kycklingkramare med förvånansvärt stor förtjusning till den gamla asatron. Bloggen imponerar alltså måttligt på undertecknad.
Det är ju inte så att Dyson lämnar oss ensamma med sin realism.
Klimatfrågan engagerar alltid och tron på en orsak är för enkelt för de flesta-utanför kulturen och religiösa grupper.
Solens roll har undertryckts vilket gör att frågan bubblar och kan komma att tränga på:
https://www.youtube.com/watch?v=7_ccRjQpBgU
Suspisious observer hänvisar till ett papper med vetenskapare som har en invändning .
46 statements ..https://climatism.blog/2020/03/07/46-statements-by-ipcc-experts-against-the-ipcc/
#9 Anders
Men då måste man dessutom notera att en väsentlig del av senare tids ”debatt” på UI är de kommentarer som jag och (den ytterst kompetente) Lars-Eric Bjerke har stått för. Jag undrade om någon på UI kunde ge kompetenta bidrag i frågan om hur det kan komma sig att IPCC hävdar att det tar tusentals år för antropogen CO2 att ”sväljas” av djuphavet. Detta medan Roy Spencer gjort en busenkel modell som går ut på att en ”halverignstid” på 30 år stämmer med keeling-kurvan. Ingen på UI kunde göra mig klokare bortsett från kunnige Lars-Eric som dock snarare är anhängare av KU än UI såvitt jag kan bedömma. Jag tycker i vilket fall som helst att man ska försöka föra en kunskapsbaserad dialog med sina meningsmotståndare, så tänker nog även Lars-Eric. Så tänkte Judit Curry för ca 10 år sen.
Sen kan man – om man orkar – läsa ett par av de senaste blogginläggen. Pinsamma!!! Den bloggen drivs bara av någon form av pliktkänsla.
Sen kan jag nämna att klimat-”kommisarie” Olle H fick publicera sin paranoja i tidskriften Humanisten för ca ett år sen. Och fick denna förment sekulära organisation att framstå som en gren av klimatkyrkan!?!?! Jag är inte längre medlem i Humanisterna.
Intressant, kul med intelligenta människor som dessutom är kloka. Konstigt nog en inte lika vanlig kombination som man skulle kunna tro.
Har tidigare efterlyst fler s k skeptiker eftersom det alltid är samma handfull som det hänvisas till. Samtidigt är det likadant vad gäller klimathotarna. Ibland känns det som debatten berör typ 20 personer i USA.