Fredagskontemplationer i tidig höst

Onsdagens Metro hade en annons enligt ovan – för verksamhet som uppenbarligen delbetalas med våra skattepengar, via Länsstyrelsen och SMHI.  En person med insyn sade mig för en tid sedan att det är en hel del friktion under ytan mellan SMHI:s kommersiella gren, som gör stora pengar på att bl.a. skrämma kommuner etc med framtida översvämningsmodellfantasier och dem som fortsatt vill verka mer seriöst. Man kan i övrigt bara sucka, när man ser ovanstående annons. Gå dit någon, kolla in och ställ frågor. Kanske också ni får se Helge Drange – Norges mest upphöjde klimatforskare ( bl.a. rådgivare till Stoltenberg) i full frihet  – här till vänster i Bergens hamnbassäng med en Aftenposten-reporter. Vi lever i intressanta tider …

Under veckan har det varit ett evigt kackel om ”peer review” – jag tycker Sidney Harris’ klassiska sammanfattning är ofta den väg man bör gå. Det publiceras i dag sådana mängder av artiklar som aldrig borde ha tryckts – inom i stort alla ämnesområden jag följer. En del har också fräckheten att publicera samma sak flera gånger – något som delvis legitimerats via möjligheten att också göra en ”Open Access”-version [som man kan låtsas är en annan publikation i samband med ”meritering” etc]. Open Access-publicering har drivits igenom av våra forskningsbyråkrater, med en krystad motivering att skattebetalarna fritt ska kunna läsa vad de sponsrat. Förvånansvärt många forskare säger sig dock stödja Open Access – kanske är det för att man snabbare kan få en imponerande publikationslista – jag vet inte. Det publiceras som sagt för mycket i alla fall i dag. Man har myntat begreppet ”least publishable unit” – d.v.s. minimalinnehåll för att få så många artiklar ut som möjligt ur ett visst forskningsmaterial.

Kolla också den politiska cartoonens mästare – Ramirez – här från 31 augusti – lysande igen – nu träffande om Gore, IPCC och den vetenskapliga debatten.

Ta det annars lugnt i helgen. Ska Du måla om huset är det lämpligast att INTE placera 25-litershinkar med färg i baksätet – man vet aldrig vad som kan hända (ingen blev skadad – men sjukvårderskan i ambulansen släpptes inte ut av föraren – han tyckte det var oprofessionellt att vika sig dubbel av skratt …).

 Ta det också försiktigt med felparkering – man vet inte vad som kan hända (i USA är det förbjudet att parkera så man blockerar en vattenpost).

Kör inte heller för fort – utan att ha en bra ursäkt i beredskap

Kanske jag ska avsluta med något som alltid retar någon – men i alla fall känner jag det allt oftare om just detta [och flera andra företeelser] när jag ser på TV. Faktiskt är det paradoxalt nog ofta mer balans på den utmärkta satellitkanalen Al Jazeera än på SVT – där är inte heller tröttande reklam att tala om (som på exempelvis CNN), vad jag märkt.

Kanske var saker bättre förr – ca 1976-1986 jobbade jag vid Uppsala Universitet, min mest stimulerande vetenskapliga tid – nästan 100% utrymme för egen förutsättningslös forskning.  Där fanns också då en samling gycklare av mer sympatiskt slag – Joculatores Upsalienses – som trots namnassociationer framförde seriös medeltida musik – här är ett smakprov.  Jag tror de var influerade av en samtida våg i England – med bl.a. Steeleye Span, som förutom samma medeltida sång också framförde omarbetad folkmusik från något eller några sekler tillbaka. Här är min absoluta favorit av dem, Parcel of Rogues – som urprungligen härrör från 1700-talet och har undermeningar om politiker som går emot folket .

Något lite modernare, men också tidlöst är mycket av Procol Harum – här från 60-talet  😉 – jag tror jag såg dem live i Lund 4 gånger – som var ett riktigt Mekka för popälskare på den tiden. Säkert ett världsband i månaden – tack vare en ”Julius” – som också hade en skivaffär – eller ”Platthandel”, som han kallade den.  

Nu får det räcka med musikhälsningar för i dag, om ni ska kunna hinna läsa Pehr’s imponerande djupsinnigheter.  

Ha en vilsam helg, alla.

0

Peter S

Professor emeritus i Fysikalisk Kemi vid KTH. Klimatdebattör sedan 2003.