Ovan en bild på Fritjof Nansens polarexpedition 1893-96 från den 14 mars 1895. Fartyget Fram fick medvetet frysa in i isen för att under två år driva med packisen över till västra delen av polarbassängen. Med denna bedrift verifierades hypotesen om transpolardriften (TPD) som föranleddes av den myckna drivved från Sibirien som upphittats på Grönland och Spetsbergen. Fartyget frös in utanför Nysibiriska öarna och drev sedan med isen över till Spetsbergen.
Under 90-talet var jag helt besatt av trutar, d.v.s. vissa större måsfåglar, ni vet silltrutar och gråtrutar. Deras släktrelationer och evolution på norra halvklotet var ett av de stora ornitologiska samtalsämnena, och är så än idag. Anledningen till att de isolerats och splittrats i en rad olika arter är inlandsisarnas expansion och sammandragningar under kvartär, dvs de senaste 2,6 miljoner åren. En vän till mig som är kvartärgeolog har publicerat en rad artiklar om inlandsisens utbredning i Holarktis, och gjort många expeditioner till Grönland. Vid en av våra diskussioner i samband med en gemensam expedition utmed Nordostpassagen 1994 berättade han om stränderna på den nordligaste delen av Grönland. Utanför kusten ligger isen tät och välpackad året runt, men snötäcket på vissa stränder tinar under somrarna så att vida grusstränder blottas. Här kan man avläsa att havet har skapat vallar som måste ha tillkommit under Holocen, d.v.s. under den nuvarande mellanistiden. Hur och när visste han inte men havet måste ha legat öppet under någon period så att havet förmådde forma harmoniska vallar i grusbäddarna. Hade detta skett under tidigare epoker skulle den sista nedisningen ha suddat ut dessa rytmiska och mjuka strandformationer. Här på Gotland kan jag se motsvarande strandvallar som formats av Ancylussjön och Littorinahavet långt upp från den nuvarande strandlinjen. En förklaring presenterades i tidskriften Arktis 1997 i en artikel av Dyke et. al ( Changes in Driftwood Delivery to the Canadian Arctic Archipelago: The Hypothesis of Postglacial Oscillations of the Transpolar Drift). Men den artikeln nådde inte mig då.
I tidskriften Science från den 5 augusti i år (A 10,000-Year Record of Arctic Ocan Sea-Ice variability–View from the Beach) ges en än mer detaljerad bild av hur istäcket i Arktis varierat under Holocen. En rad danska forskare med Svend Funder från Naturhistoriska Museet i Köpenhamn som huvudförfattare har analyserat just den drivved som föranledde Fram-expeditionen och olika organiska material i strandvallar och daterat dessa. På så vis har de kunnat beskriva hur isens utbredning varierat i olika perioder under de senaste 10 000 åren. Havet utanför Grönlands nordligaste spets låg öppet för 6000 till 8500 år sedan, under vad som kallas HTM (Holocen Thermal Maximum). Havet låg då öppet under somrarna och isranden var belägen 100 mil nord om dess nuvarande sydgräns. Den mångåriga is som vi nu hör talas om kulminerade först under de sista 2500 åren.
För ca 8000 år sedan anser författarna att isens utbredning var mindre än hälften av den mängd som registrerades under rekordåret 2007 (september minimum). Temperaturen skall då ha varit ca 2–4° C varmare i Arktis. Isens nådde sin maximala utbredning under den lilla istiden. Uppenbarligen har isbjörnen klarat av att överleva under förhållanden som är betydligt isfattigare och varmare än för närvarande.
Kan det vara en tillfällighet att Tietsche och kolleger vid Max Planck institiutet i en kort artikel i Geophysical Research Letters så sent som den den 26 januari i år publicerade en artikel som avvisar begreppet ”tipping points” för den arktiska isen. Denna farhåga som förekommit i så många artiklar som berör den minskande havsisen i Arktis ansågs plötsligt osannolik. Tietsche kunde med hjälp av en ”21 st century climate in an atmosphere-ocean general circulation model” konstatera att 2 år efter en helt isfri sommar isen återhämtar sig. Jag vet inte om det behövs några avancerade datormodeller för att räkna ut att isen lägger sig kring Nordpolen när vintertemperaturen kryper ner kring –35° C. Det känns rimligt även om den globala uppvärmningen skulle kapa några grader av den bistra vinterkylan. Jag kan inte annat än tro att forskarna vid Max Planck ryktesvägen hört att danskarna samlade drivved på Grönland och raskt fann en modell som konstaterar att bräckt vatten fryser vid –35° C. Artikeln heter ”Recovery mechanisms of Arctic summer sea ice”. De konstaterar att när mörkret och kylan kommer i Arktis så försvinner värmen i havet via långvågig strålning. Jag har faktiskt själv kunnat konstatera detta genom att i vintras iaktta min damm i trädgården, trots att det bara tillfälligt var under –10°C. Det är tur att modellerna kunnat skapa klarhet i denna nyupptäckta återhämtningsmekanism –först smälter isen när det är sommar, sedan fryser den när det blir vinter.
Att isen återhämtar sig kunde Nansen konstatera redan för 100 år sedan. Här ett utdrag ur ”Fram öfver Polarhavet, del II, sid 547:
Strax isen är bildad, och så länge den ännu är helt tunn, tillväxer den mycket fort; men allt eftersom tjockleken tilltar, blir tillväxten långsammare och långsammare, i det att att ju värmeförlusten genom utsrålningen från ytan då har svårare att tränga ner till isen undersida. Den is, som bildats på öppna vakar i oktober och november den första hösten, 1893, hade i april 1894 uppnått en tjocklek av 2,31 meter; men den fortsatte oafbrutet att tillväxa under sommaren. Den 9 juni hade den sålunda uppnått 2,58 meter, och fastän solstrålarna då redan smält bort åtskilligt på den öfre ytan. Den 20 juni var tjockleken densamma, smältningen på ytan var då densamma, och där funnos stora sötvattendammar på alla håll. I juli var den fortfarande ungefär likadan, tills dess att den den 10 juli plötsligt fått ett nytt lager under sig, så att inalles blev 2,76 meter tjock.
Sötvattnet hade trängt ner och det iskalla saltvattnet frös ånyo det sötvatten som trängt ner genom isen.
Ta vara på den sista sommarvärmen, enligt min egen ”när det blir höst blir det kallare i vattnet modell” sjunker vattentemperaturen snart.
Vilken utsökt intressant artikel!
Samma slutsatser kan dras genom att studera rester av strandade grönlandsvalar. Grönlandsvalarna håller sommartid till i vattnen i anslutning till iskanten och subfossila ben av strandade grönlandsvalar kan dateras och visa var iskanten fanns vid olika tidpunkter.
Under det holocena klimatoptimat fanns grönlandsvalar sommartid i nästan hela Parryarkipelagen och norrut åtminstone till Nioghalvfjersfjorden på Grönland och bestånden i Stilla Havet och Atlanten var i kontakt med varandra. Sedan bredde isen ut sig och valarna försvann från sunden i Parryarkipelagen.
Sedermera har de återkommit dit bara en kort tid under MWP, något som har satts i samband med Thuleeskimåernas (de moderna inuiternas förfäder) samtidiga rekordsnabba spridning från Alaska till Grönland eftersom Thuleeskimåerna i stor utsträckning levde på att jaga grönlandsval. Något som numera bara är möjligt i Alaska.
Jättebra artikel Lars, och ett bra exempel på hur tvärvetenskaplig klimatvetenskapen måste vara.
Det enda felet är att den behövs och gör nytta. ”Tipping points” det borde man in kunna ha skrämts med!
Ett litet tillägg är att rent sötvatten i små ökenpölar kan frysa till en klar natt även om den kringliggande luften hela tiden är > 0 oC. Det beror på vattnets höga emissionsförmåga och utstrålning mot den kalla rymden. Av samma skäl kan sjöisen tillväxa även om luften är 0 oC.
Det finns mycket data att ta till vara från historien. Tillsammans med sunt förnuft och naturvetenskapliga kunskaper, inses att man inte bara kan se framåt med datamodeller, man måste först förstå vad som föregick dessa modeller. Vi kan inte ideellt bestämma ett år noll och utifrån dessa värden som då råder, ånga på och extrapolera framtiden. Bara för att det är svårt att hitta data från förtiden kan man ju inte bara för den skull bortse från historiska data. Då får man vänta tills man har skapat ny teknik och forskning som kan belägga historiska skeenden. Detta är möjligt men, klimatvetenskapen har kapats av leksugna modellerare och de äldre forskarnas empiriska kunskaper har satts åt sidan. Klart är att vi inte kan ändra på ordningen och medvetet strunta i historiska data. Ordningen måste återställas om vi inte vill förlora greppet om verklighetens oundvikliga naturfenomen. Det finns ett tänkesätt som säger: Tänka först och handla sedan. Men för närvarande verkar det vara tvärtom inom klimatvetenskapen.
tty:
Tack för den intressanta betraktelsen av Grönlandsvalarnas efterlämande klimathistoria. Jag minns inte riktigt men jag tror att i en nyligen publicerad artikel varnas för vad som kan hända med det genetiska materialet när olika populationer av marina däggdjur från atlanten och stillahavet möts. Kanske är det en långsiktigt positiv effekt?
Lars Jonsson #5
Både boreala marina fåglar och däggdjur från Stilla Havet och Atlanten kommer då och då i kontakt med varandra under mellanistider. Bland fåglarna har grisslorna och troligen stormfågeln ursprungligen utvecklats i Stilla Havet och spritt sig över till nordatlanten under något varmt intervall.
Även boreala ivalar som nordkapare och grönlandsval har troligen spritt sig via norra ishavet, eftersom de knappast kunnat ta vägen via Karibiska Havet, ens innan Panamanäset fanns.
Även isbjörnen har en gång kommit den vägen, eftersom den är närmast släkt med en brunbjörnsras som är endemisk i södra Alaska.
Även jag vill tacka Lars för denna fina betraktelse!
Som dammägare så kan man observera en del intressanta saker vad gäller is (det är inte lika intressant med den där hägern som brukar komma och glufsa i sig mina guldfiskar). Vår trädgårdsdamm är 3.5×3.5m och ca 1.2m djup i mitten. När isen lagt sig på vintern så kan man ibland med framgång tömma ut lite vatten ur dammen. Då har man isen, sedan ett luftskikt och sedan öppet vattnet. Det ökar möjligheterna för fiskarna att överleva vintern. Tyvärr funkar detta dåligt i vår damm pga dess utformning. En annan sak man kan observera är på våren när isen börjar smälta. Det går rätt så långsamt. Då brukar jag sätta ner i pump i vattnet som sprutar mot isen underifrån. Det brukar inte ta lång tid innan all is i dammen har smält. Vattenströmmar har alltså en helt avgörande betydelse för hur fort isen smälter.
Utmärkt artikel. Jag förmodar att AGW-arnas invändning är att ”Javisst kan narturliga orsaker ge ett mycket isfattigare Arktis. Men nu orsakar människan så snabba ändringar av framförallt CO2 att historiska skeenden är irrelevanta”. Är sådant resonemang relevant?
Lysande, Lars.
Sådan här tvärvetenskap borde vara obligatorisk läsning för klimatforskare.
NicklasE: Intressant iakttagelse. Jag gjorde lumpen i Karlsborg och kan berätta liknande historier från Vättern. Där kan vinterisen försvinna pang bom bara. Från en dag till en annan. Ingen förstod varför på den tiden men det lär väl ha varit samma fenomen som i din damm, fast utan pump! 🙂
Tack Lars!
Man behöver inte vara ”klimatepert” för att förstå att tolka bevis utifrån dess pålitlighet tvärt om verkar ”klimatexpert” bli en försvårande omständighet i sammanhanget.Vi vet nu med säkerhet att IPCC förfalskat bilden av arktis klimathistorik och bevisen därom är massiva. Vi har alltifrån drivved valskelett strandbildningar nyhetsartiklar så sent som från tjugo och trettiotalet som beskriver dramatiska förändringar i området. När man jämför dessa oerhört tydliga och säkra bevis om arktis dramatiska historik kan man inte bli annat än förbannad när man tittar på bla den isutbredningshistorik som anges innan satellit mätningarna började. Att skarva ihop den otroligt osäkra isutbredningshistorikens ”proxi” med mätserier från satellit i samma graf är väl mer ett bevis på hur hela klimatgalenskapen fungerar.
När de dessutuom drar helt hårresande längtgående tolkningar av förändringar i istäcket så räcker det för att inse vilket korthus hela CAGWhotet är. För mig är det obegripligt att det överhuvudtaget tillåts kallas för ”vetenskap”.Men Arktis hypen är ett utomordentligt bra exemel att studera hur de bygger upp sina falsarier och på hur otrloligt lösan grund slutsatserna dras.
Lindzen och Choi har idag publicerat en ny artiklel som med observationer till grund som påvisar en klimatkänslighet på max 1C vid co2 fördubbling och byter tecken på molnens feedbacks med studier av tropikerna som utgångspunkt. En artikel som bekräftar Willis Eschenbachs jordnära förklaring hur dagliga feedbacks fungerar i tropikerna och molnens naturliga termostatiska skydd mot uppvärmningen fungerar.
http://wattsupwiththat.com/2011/08/14/its-not-about-feedback/
Lindzen och Choi påvisar denna effekt genom med satelliterna bekräfta Willis resonemang och slutsatser. Lindzen och Choi sågar klimatmodellernas beräkninga av feedbacks längs fotknölarna.
Slutsatsen är att kliatkänsligheten ligger vid max 1C.
http://www-eaps.mit.edu/faculty/lindzen/236-Lindzen-Choi-2011.pdf
Tage nr 8>>
Nej sådan resonemang verkar inte vara relevant, men varför skulle en ”AGW-are” invända på det sättet? Har du sett någon med den invändningen? (länka gärna i så fall)
Jag är troligen vad du skulle kalla en ”AGW-are”, men jag tänker snarare som så att ”om naturliga orsaker kan ge ett mycket isfattigare Antarktis, så torde detta stödja att en av människan orsakad förändring i den radiativa strålningsbalansen kan göra detsamma”, med tillägget: ”historiska skeenden är, som vanligt, relevanta”
Myten om att klimatforskarnas modeller inte tar hänsyn till det vi vet om historiska skeenden börjar man bli lätt trött på.
ehm!
Det är ju smart att tejpa fast människan som orsak till vad som är naturliga förändringar då kan man ju hävda precis vad somhelst. franchell i AB är ju ett bra exepel.
ehm
Jag välkomnar synpunkter från de som har en annan åsikt, det gör diskussionen mer spännande. Jag antar dock att du menar ”om naturliga orsaker kan ge ett mycket isfattigare Arktis” och inte Antarktis. Uttrycket ”om naturliga orsaker…” känns dock som om du tvekade något avseende de naturliga orsakerna. Jag dryftar mig att formulera om din åsikt som följer:
Naturliga orsaker skapar perioder av mindre is i Arktis vilket borde stödja möjligheten att förändringar i strålningsbalansen orsakade av människan torde kunna göra detsamma.
Påståendet är adekvat, men sedan kan vi ha olika åsikter om dess riktighet.
Lars>>
Jag menade givetvis Arktis. Nej jag tvekade inte angående om att Arktis kan bli isfattigare av naturliga orsaker, det var inget sånt ”om”. Och din omformulering stämmer fint med min åsikt. Samma sak med alla historiska naturliga förändringar av klimatet: jag ser inte att de motsäger AGW, snarare tvärtom då de bekräftar att små initiala störningar av kan orsaka kraftiga klimatförändringar. UI länkar idag till ett föredrag av en klimatforskare på senaste Heartland-konferensen (!) som bl a förklarar detta på ett bra sätt. Jag rekommenderar föredraget, det är bara 16 min så ta er gärna tiden!
Först; Lars, tack för ett mycket informativt och läsvärt inlägg! Den historiska dimensionen är en alltför bortglömd faktor när IPCC och media förvillar sig in i modellernas virrvarr.
ehm #15,
Du är (naturligtvis) helt med på att naturliga orsaker kan ligga bakom både mer och betydligt mindre is i Antarktis än vad vi har i nutidshistorien med bättre övervakning. Men du menar att de inte motsäger AGW. Och det är naturligtvis rätt. Det kan vara så att de globala temperaturerna ökar något mer än vad de gjort utan mänsklig produktion av CO2 i atmosfären.
Men 1) det finns mycken forskning som pekar på att denna påverkan i så fall är ganska liten jämfört med de naturliga variationerna som orsakas av andra saker (framförallt havsströmmar), och 2) förhållandena i Arktis (och även Antarkitis) verkar ha väldigt lite med CO2 att göra (trots att en del Arktisforskare gör allt för att framhäva Arktis som det avgörande). Enligt IPCC (och Solomons senaste artikel) så bör CO2 framförallt påverka tropikerna. Men där, å andra sidan, har det knappast alls skett någon temperaturhöjning alls. Och de s.k. ”hotspotsen” saknas fortfarande. Vad drar du för slutsats av detta? Blir inte hela CO2-hypotesen ganska irrelevat (för att inte säga falsifierad) för att förstå hur klimatet fungerar?
Man har helt enkelt kört detta CO2-spår i botten i över 20 år, och alltfler seriösa klimatforskare (inklusive klimatforskare) börjar helt enkelt misströsta och tittar på andra saker istället.
Lite nytt från Svalbard.
Anders L, sommaren kom lite sent till Svalbard i år alltså…
Verdens første vindmølle i Arktis.
Skibet FRAM var forsynet med en vindmølle der lavede strøm til skibets belysning. 30 syrebatterier og en kapasitet på 64 volt, nok til at forsyne skibet med lys i de mørke måneder.
Vindmøllen ses helt til venstre på fotoet.
Mvh
Anders L #17,
Intressant att se hur glada folk blir där när det är 16 grader och solsken så att man kan sitta i kortärmat ute och dricka kaffe.
Lägg märke till att man måste ha geväret med sig på stranden. Isbjörnarna säger nog inte nej till en badgäst som middagsmål.
Mycket intressant artikel, Lars!
Själv tycker jag inte att det är något konstigt med att isens utbredning i Arktis är så känslig för temperaturändringar. Så fort temperaturen ökar det minsta lilla över smältpunkten så börjar isen smälta. Dessutom hjälper solstrålningen till ovanifrån.
Den danska studien av Svend Funder och medarbetare visar att vi inte behöver oroa oss för isbjörnarnas överlevnad. Isen kommer att återhämta sig och isbjörnarna kan anpassa sig. För oss människor har väl isen inget värde i sig, men mer öppet vatten i Arktis ger vissa fördelar ur ekonomisk synpunkt.
En annan intressant sak tycker jag är att när det var som varmast under Holocen för 8000 – 5000 år sedan så grydde den mänskliga civilisationen. Då var det varmare än vi har idag så civilisationen verkar gynnas av högre temperatur än idag. Och då grydde ändå civilisationen på en del av jorden som tillhör de varmaste.
S.E # 19
Den vindmöllan gillar t.o.m. jag, Finurligt