Behöver allmänheten bevaka klimatpanelens trovärdighet?

Gästinlägg av professor Emeritus Wibjörn Karlén

Den 27 juni 2011 publicerade Uppsala Nya Tidning en ledare under rubriken:

”Klimatpanelen måste bevaka trovärdigheten.” Av texten framgår att författaren är orolig för den tveksamhet som så kallade skeptiker emellanåt framför i klimatfrågan och att denna kritik kan minska det inflytande på den politik som klimatpanelen borde ha.

Klimatpanelens rapporter (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC 1992, 1996, 2001, 2007) har sedan den första publikationen utnyttjats i en allt större omfattning i klimatdebatten. Redan tidigt ifrågasatte enstaka forskare det vetenskapliga förfaringssättet att låta en begränsad, utvald grupp forskare och politiker summera och selektera vad som skulle framhållas av den omfattande litteratur som finns i ämnet. Det har hävdats att 3000 av världens bästa klimatforskare ligger bakom IPCC-rapporterna men det blev snart nog uppenbart att detta inte var helt korrekt. En och annan har senare gått så långt att de rubricerat rapporterna som ”kompendier”. Andra har hävdat att urvalet av huvudansvariga författare och refererande artiklar för de ingående kapitel är bra. Vid ett par tillfällen har det sagts att alla forskare skall förlita sig på dessa rapporter och inte på egen hand söka i den brokiga samling artiklar som publicerats.

Viss kritik har framförts mot detaljer. Efter ”climategateskandalen” , då ett antal e-brev av misstag (?) spreds via nätet,  har kritiken hårdnat och den har  framförts från en allt bredare krets av forskare. Den temperaturkurva (”hockeyklubban”), där uppvärmningen under de senaste 100-talen år överdrevs extremt, är ett exempel på tänkande inom IPCC där önskan om att förstärka rädslan för CO₂ överskuggat det realistiska och vetenskapliga tänkandet.  Nyligen blev det känt att en aktiv Greenpeacemedlem med intressen i alternativ energiindustri haft påtaglig inverkan på ett kapitel i en IPCC-rapport. Felet med den kraftigt överdrivna reträtten av glaciärer i Himalaya är ett exempel på hur icke granskat material accepterats okritiskt då det ansågs stödja idéerna om den omåttliga skada som en CO₂-förstärkt växthuseffekt kan medföra. Det inflytande på klimatdebatten som detta haft är kanske mindre allvarligt än att man inom IPCC-kretsar ständigt upprepar att enbart granskat material tillåts ligga till grund för slutsatser om människans eventuella inverkan på klimatet. Man har härigenom kunnat bromsa publiceringen av tankegångar, som inte understött skräcken för CO₂. Relevant litteratur har inte kunnat spridas via väl etablerade tidskrifter.

Är det rimligt att allmänheten via skatter skall betala för en snabb anpassning till ett samhälle där alla former för utsläpp av CO₂ begränsas trotts att dessa inskränkningar har en påtaglig negativt effekt på ekonomin och att en påtaglig effekt på klimatet inte är bevisad? (Observera att många åtgärder för att begränsa onödiga utsläpp av CO₂ är positiva oberoende av om denna gas påverkar klimatet påtagligt). Om även kritiska källor diskuterats och man fortfarande har skäl att tro på de katastrofala följderna vore det kanske rimligt med en skattefinansierad satsning, men nu när åsikten baseras på en ensidig belysning av problemet är satsningen tveksam. Det är kanske dags för en grundlig granskning av hela organisationen bakom klimatpanelen och de åsikter som framhålls av denna? Den i UNT:s ledarartikeln lite luddigt uttryckta negativa inställningen till att skeptiska åsikter sprids som bloggar och i debatter är kanske ett uttryck för ett sunt uppvaknande? Genom den anknytning IPCC nu har till FN har organisationen fått en status av oantastbarhet som måste ifrågasättas.  För många har uppvaknandet kommit sent men det är bättre sent än inte alls.

Wibjörn Karlén

Uppdatering: Fortsättning följer på ledarplats i dagens UNT

0