Steve McIntyre på Climate Audit har efter två månaders korrespondens med redaktionen för International Journal of Climatology äntligen fått veta att tidskriften inte kräver att artikelförfattare styrker sina studier med data.
”It is not the policy of the International Journal of Climatology to require that data sets used in analyses be made available as a condition of publication. Rather if individuals are interested in the data on which papers are based then they are encouraged to communicate directly with the authors.”
Hur man i så fall kan lita på information i denna publikation är för mig en gåta. Steve McIntyre hänvisades till artikelförfattarna när det gäller uppgifter om data. Författarna kan dock förstås vägra att lämna ut dem. Innebär detta att International Journal of Climatology plötsligt degraderas till något knappt över Illustrerad Vetenskap?
Ytterligare ett tecken på att klimatvetenskapen egentligen är en religion?
Ett fundament i den vetenskapliga metoden är att oberoende forskare ska kunna reproducera vetenskapliga resultat. Detta kan vara lätt, svårt alternativt omöjligt och ofta är det kostsamt. Ett minimikrav är dock att basdataunderlaget och metodvalet för ett påstått resultat är tillgängligt för andra oberoende forskare och helst även allmänheten. Speciellt gället detta för forskare som har statligt stöd for sin forskning. Ett undanhållande av ett sådant underlag gör naturligtvis att resultatet inte är producerat enligt vetenskapliga metoder. Hur ska en ”peer reviewer” kunna bedöma underlaget utan att ha tillgång till metodikval och rådata om han anser detta nödvändigt för en bedömning av resultats vetenskapliga värde?
Heder åt Steve McIntyre. Jag har följt hans bana sedan han blev intresserad av ämnet i ClimateSceptics via Manns bedrägliga hockeyklubba. Redan då föreslog jag honom till posten som chef för ”internationella institutet för vetenskaplig kvalitetskontroll”. Det finns definitivt ett behov av ett sådant organ utanför den etablerade universitetsvälden.
” Det finns definitivt ett behov av ett sådant organ utanför den etablerade universitetsvälden. ” [ska la vara
-världen, eller?]
Hear, hear – i allra synnerhet den ’svenska etablerade xyz-världen’.
Mvh/TJ
Bosse J,
religion håller jag inte med om, men det finns ett stort intresse för klimatet, och därmed stora chanser att tjäna pengar, eller politiska röster och makt, för de som kan hänga på.
Och det gäller att hänga på. Att försöka stå vid sidan och förundras över tåget som går lockar bara några få.
Att försöka ifrågasätta målet för tåget är ännu svårare. Då måste du vara ombord på tåget, och slingra dig runt mellan tveksamma eller hänsynslöst hängivna passagerare.
Och du måste ha mycket mer på fötterna än mediafolket i allmänhet.
Kan den gode Al, möjligen vara religiös?
Tillber han månne Mamon?
Klimatvetenskapen är naturligtvis inte en religion per definition. Men liksom för som religioner verkar det krävas att allmänheten ska tro utan möjlighet att få testa utsagorna själv.
Visst är det i de allra flesta fall orimligt eller omöjligt att upprepa forskningsresultat som lekman, men när det gäller analyser av data så är möjligheten att göra just det avsevärt större.
Det är så att jag undrar om ”peer review” betyder att bara de som accepteras som jämlikar får tillgång till data för att kunna göra en egen oberoende analys. I så fall är det tveksamt om det finns anledning att bry sig om vad sådana forskare påstår. Än mindre är det lämpligt att använda deras resultat som beslutsunderlag för dyrbara politiska beslut.
Tycker nog att det är dags att rätta bilden av ”peer-review” och forskningsdata lite. Det är inte unikt att en vetenskaplig tidskrift inte kollar källdata. Däremot är det en självklarhet om en kollega i branschen begär att få underlagen också får det – så småningom. Peer-review i klimatforskningen har dock börjat få ett löjets skimmer över sig. Ta Santers senaste artikel med – var det 6? – medförfattare: INGEN hade sett källmaterialet eller ens bidragit till artikeln (enlig de själva). Artikeln var ett ”statement”
mot de som ev. tvivlar på modellerna. Gör man ett sociogram på de mest förekommande namnen och AGW-anhängarna, så ser man ju ett obehagligt mönster, no doubt. Jag vet att man börjar skaka på huvudet i andra vetenskapsgrenar när s.k klimatvetenskap kommer på tal. Förut skrattade man, nu ser många allvaret.
Jag tycker inte att klimatfrågan innehåller det minsta mer av ”tro” än någon annan aspekt av samhället eller vetenskapen. Man kan ju inte personligen kontrollera varje detalj i sitt liv, utan man måste lita på vad man får höra från andra. Det står att juicen innehåller C-vitamin; ja, då får jag väl tro på att den gör det. De påstår att DVD-spelaren innehåller en laserpickup; ja, inte vet jag, men den förklaringen är väl tämligen rimlig. Varvräknaren i bilen påstår att motorn gör 2200 varv på 5:ans växel; ok, jag litar på vad Volvo påstår. Geologerna påstår att kontinenterna flyttar på sig; ja, jag kan ju inte kontrollera det själv på min fritid, men onekligen låter det som en mycket bättre förklaring till bergskedjornas uppkomst än den föregående teorin. Osv, osv.
När det gäller klimatet så är det uppenbarligen så att glaciärer smälter över hela världen, båda polerna förlorar stora ismängder varje år, CO2-halten i atmosfären ökar år från år och allt det där andra som ni vet lika bra som jag. Och den vetenskapliga standardförklaringen är att växthusgaserna, varav det senaste seklets tillskott har mänsklig verksamhet som ursprung, är den dominerande orsaken till detta. Skeptikernas förklaring är däremot att människans explosionsartade utsläppsökning av CO2 och de senaste decenniernas uppvärmning av jorden bara råkar sammanfalla i tiden, och att det inte behövs någon ytterligare förklaring än så. Jag är förvisso lekman i frågan, men för min egen del tycker jag att AGW-teorin låter rimligare än skeptikerteorin. Det betyder dock inte att jag har en starkare tro på just detta än på t ex relativitetsteorin eller kvantfysikens standardmodell, två andra vetenskapliga teorin som jag inte heller personligen kan belägga. Så fort det kommer fram klimatmodeller som demonstrerar hur jordens klimat förblir stabilt med ständigt ökande halter av växthusgaser så kommer jag förstås att ta mig en rejäl funderare igen.
OK, om några forskare skulle säga att juicen inte innehåller någon C-vitamin, skulle du ändå lita på vad förpackningen säger, eller skulle du vilja ta reda på mer fakta..?
Så enkelt kan det vara att bli skeptiker… 😉
Anders L:
Det är inget fel på ditt grundresonemang ovan; vi får ibland lita på information vi inte själva kan kontrollera. Men inget av dina exempel är nu särskilt omdebatterade, till skillnad från växthushypotesen. (Några har varit det; som till exempel kontinenternas förflyttning. Förr var det det konsensus att de låg still, och när ”skeptikern” Wegener föreslog något annat blev han utskrattad.) Idag blir man hånad om man tror att naturliga klimatcykler duger bra för att förklara även lejonparten av det klimat vi ser idag. Alltid är det någon som har åsiktsmonopol.
Jag förstår hur du värderar växthushypotesen från din text ovan, och skulle nog tyckt som du under samma föreställningar. Men just här ligger problemet; du är övertygad om att klimatet vi ser nu är något som avviker från historien, och därför behöver en extra-ordinär förklaring. Det är ju den bild som hamrats i allmänheten.
Men det är inte vad jag ser. Ja, glaciärer minskar på flera platser. Men det har de gjort förr. Det är inte varmare nu än det varit även i nära historisk tid (det ”smältande” Arktis var tex varmare än nu på 1930-talet, före de stora CO2-utsläppen). Takten på uppvärmningen är inte snabbare nu än före utsläppen. Att uppvärmningen tagit ett långt break på snart 10 år trots rekordutsläpp borde också väcka tvivel. Osv. Det finns helt enkelt inte något extremt avvikande klimat som behöver en förklaring. Vilket inte utesluter att CO2 något litet bidragit till högre temperatur. Men inte har den starka effekt via återkopplingar som hypotesen hävdar, och absolut inte står för merparten av värmen sedan 50 år tillbaka som IPPC ”slog fast” i den politiska sammanfattningen.
Vi har ju en stor ekonomisk kris i världen idag. Och alla miljöpartister och andra AGW-troende borde jubla: Nu stannar hjulen! Nu tvingas folk dra ner på sin överkonsumtion. Nu minskar dessa förskräckliga resor till och från arbetet i CO2-väsande bil. Bil, när det faktiskt finns buss, eller rentav spårvagn! En sund fattigdom står för dörren, inte för alla men för några, den fattigdom naturen själv har menat att vi ska leva i, i full harmoni med oss själva och isbjörnarna och Gaia…
Förlåt, entusiasmen för det naturliga livet började visst överväldiga mig. Men ändå: Varför ser vi aldrig några jublande miljöpartister i TV, nu när deras ideal håller på att åtminstone lite grann förverkligas?
AndersL
Självklart ifrågasätter, den lilla del av mänskligheten som tar ansvar, allt som de uppfattar har betydelse.
Jag kollar själv allt utom C-vitaminen i ovanstående.
Men skulle jag ge juicen som bot till människor med skörbjugg, skulle jag såklart vara mycket skeptisk och utföra alla granskningar som stod i min makt.
Bara de troende etablerar en åsikt, de inte hela tiden samlar information för att undergräva.
Den mänskliga naturen, leder till att det är bekvämt att ta till sig förhärskande åsikter, om det så är klimathot idag eller rashygien förr, samma människor, där majoriteten inte ifrågasätter sina åsikter.
Det är bekvämt att samla information som förstärker åsikter, trots att motsatsen, självklart leder till en snarare genomskådning av de åsikter som vilar på felaktiga argument.
Om mänsklighetens natur var tvärt om, och skeptiker var det naturliga och bekväma, skulle ytterst få människoskapta katastrofer, inträffat.
Bryr du dig inte om att inga som helst tecken på att fossilförbränning leder till en global klimatkatastrof, syns?
Betänk att de flesta skeptiker, från början trodde att en av människor höjd halt co2 i atmosfären leder till en kraftig höjning av jordens medeltemperatur.
Med dagens satellitmätningar av temperaturen i atmosfärens olika lager, skulle det synas efter 30 år om co2 var ens en bråkdel så drivande om påståtts.
De flesta skeptiker njuter av att ha fel, ty det leder till djupare insikt.
Jag skulle bli mycket glad om co2teorin kan styrkas, ty då enas världens människor, vi kan enkelt ha den dubbla levnadstandarden utan fossilförbränning, men bara om vi kan hålla sams.
Börje; Jag tror du rätt i att många skeptiker till klimathotshypotesen från början trott på den.
Sådana som Thomas här brukar utmåla mig som en ”contrarian”, som säger emot allting bara för sakens skull.
Men även jag kan byta åsikt. Klimathotet har jag förvisso aldrig trott på, jag hade en geologiutbildning redan innan klimatet blev en trendfråga.
Men med en viss rodnad måste jag erkänna att jag som tonåring stenhårt trodde på överbefolkningskatastrofen i nästan Erlichsk tappning… Min övertygelse måste låtit ganska löjlig för dem som då hade större erfarenhet av alla misslyckade domedagsprofetior…
Inom de flesta områden vi inte har djupare kunskap etableras nog majoritetsuppfattningen.
För de som är skeptiker, stiger informationsinsamlingen ju betydelsefullare uppfattningen är.
De flesta som har djup kunskap på ett område ler ofta och ruskar på huvudet då journalistkåren förmedlar slutsatser inom det området.
Anders L
Det område där du har den djupaste kunskapen och erfarenhet från:
Händer det att du hör ”etablerade” sanningar, och bara ruskar på huvudet?
Jag är en sådan person som från början trodde på den förhäskande bilden som media matar oss med. Eller rättare sagt, jag köpte konsensusstoryn och brydde mig inte sådär överdrivet mycket (som de flesta skulle jag tro).
Jag kommer ihåg att jag skrev en superalarmistisk uppsats någon gång i högstadiet (mitten på 90-talet) komplett med enorma naturkatastrofer och efterföljande FN-regering och väte-ekonomi (jag tog nog rätt stort intryck av en seriöst alarmistisk bok som vi fick på naturkunskapen). 🙂
Men någon gång för ett antal år sedan bestämde jag mig för att nu är det dags att ta och kolla lite på det här på allvar (med en universitetsutbildning i bagaget) och bilda mig en egen uppfattning, förmodligen när det började dyka upp mer och mer om klimathotet i media.
Min tanke var att jag skulle ge mig ut på nätet och bekräfta det som jag redan ”visste”, kommer rätt tydligt ihåg att jag tänkte ”Det kan ju inte ta lång tid att kolla upp det här och bli nöjd, det är ju superetablerat och vilar på stabil grund” (ungefär). Men istället blev jag snabbt allt mer skeptisk när jag började kolla på temperaturdata och började förstå hur komplex frågan egentligen är och hur bräcklig grunden för ”klimathotet” egentligen är på många sätt.
Det verkar som att AGW är en väldigt lättillgänlig ”grand narrative” som de flesta lätt köper. De flesta verkar väldigt gärna tro att vi naturligtvis måste vara på väg mot en katastrof. Det är tyvärr allför få som gör research själv (inklusive journalister).
Gunnar….
Det var ju dig jag menade till i #13 ovan, fast jag råkade skriva Börje (han var på tapeten i en annan tråd).
Men det fattade du nog.
Christopher E.
Att du med dina åsikter och kunskaper kan utmålas som ”contrarian” är väl egentligen en paradox – med tanke på att du och vi andra, som av olika skäl är skeptiker mot AGW, i denna blogg debatterar under rubriken ”The Climate Scam”, där man följaktligen och rimligen borde betrakta skeptiker som hemmahörande och AGW-troende som debattens ”contrarians”. Det finns ju faktiskt ett antal AGW-positiva blogg, där vi – om vi skeptiker dristar oss att hävda våra åsikter där – får finna oss i att kallas kverulanter, contrarians mm.
Christopher E
Jag bryr mig inte så mycket om namn, däremot tankar.
Just att skämmas för att man haft en felaktig åsikt, är fel.
Jag trodde på en massa dumt, bablade vitt och brett om inmatade sanningar.
Troligen är jag ganska full av åsikter, som skulle visa sig vara felaktiga, om jag kunder granska dem in i minsta detalj.
Överbefolkningen, tog bara någon dag i förpubertetsålder, jag stoppade alla i Vänenern och såg hur ytterst omärkligt, ytan steg.
Jag tycker alla som ändrar åsikt, ska vara stolta, ty motsatsen har givit mänskligheten enorma problem.
Dessutom anser jag att vi alla ska vara medvetna om att många av våra åsikter är fel.
Eller hur Thomas?
Iven: Håller med. Här är det AGW-gänget som är ”contrarians”… om nu någon är det.
osäkerheten för variationer i solinstrålning enligt diagrammet ”Förändring av strålningsbalansen” verkar ”väl” tilltagen – en faktor ska vara nämd för att inte vara bortglömd – efterlyser en mer utförlig förklaring ang detta sätt att kvantifiera värmetillskott från CO2 etc – antar att detta avser ett medelvärde och att det varierar för olika platser och dag på året – finns detta diagram eller motsvarande i ”original” från IPCC? http://www.swc.se/klimathuset/Grafik_files/Media/SWC.066/SWC.066.jpg?disposition=download
Jag har varit involverad i fyra tidskriftsredaktioner för vetenskapliga journaler, och i ingen av dem har det funnits som krav att man måste publicera originaldata för att få sin artikel accepterad. Det är således inte något som är unikt för klimatvetenskapen eller just denna tidskrift.
Frågan har diskuterats i en av dessa tidskriftsredaktioner, och då kom vi fram till att vi INTE skulle ställa detta som krav för publicering, men uppmuntra och underlätta för de författare som ville göra det. Det är en rimlig hållning. Många typer av data tar många år att samla in, och kanske ska samma data-serie användas i senare analyser av andra frågeställningar. Att då tvinga författare att publicera sina originaldata verkar inte vara särskilt smart, och ska definitivt inte vara ett krav för publicering. Jag tycker alltså att McIntyre har helt fel här. Inget hindrar dock att han kontaktar författarna till studien och ber att få titta på data, men jag tycker inte att man ska blanda in tidskriften.
När man publicerar i en tidskrift överlåter man oftast upphovsrätten till tidskriften.
Att överlåta upphovsrätten på sina rådata vore rent av idiotiskt. Man kan som Erik Svensson ovan påpekar behöva dem igen.
Kan lätt konstateras att för mycket upphovsrätt är skadligt för samhället. Men det är en annan om än het o aktuell debatt(IPRED).
Dags att i akademia överge de etablerade journalerna för ett nytt, billigare och mer tillgängligt system.
Normal praxis och etik inom forskarsamhället har sedan länge varit att man givetvis ska ställa rådata till förfogande för den som önskar ta del av dem. Här i landet är inga större krav på ”labbjournaler” etc i mitt eget ämne (kemi) – men i exempelvis USA är det närmast ”lag” (delvis också av ”patentskäl”). Sen kan ju datamängderna vara så enorma att det knappast är realistiskt/meningsfullt att ens spara dem.
Temperaturavläsningar etc ska det väl inte vara något problem att arkivera – men det är nog för mycket att ens skicka till tidskrifterna för ”publicering” som ”elektroniskt supplement” i digitalt nedladdbar version hos tidskriften
(vilket annars är vanligt i dag – för extra data som inte är motiverbara för huvudversionen).
Så – författarna bör vara dem som ska pekas ut – om de vägrar ställa material till förfogande.
Senaste åren har det varit två notabla fall i ”klimatsvängen”: Dels Mann – som flagrant vägrade McIntyre tillgång till grunddata för sin hockeyklubba
(se climateaudit-sidan) – och PD Jones i England (huvudman bakom en av fyra ledande ”temperaturkurvor”) som vägrade någon (jag minns inte vem) tillgång till sin
temperaturstatistiks grunddata – men svaret ”varför ska jag ge er dem – ni vill bara söka fel i dem”.
Ett otroligt uttalande egentligen – vetenskapssamhället – och ”skaparen” ska vara extremt tacksamma om någon hittar fel i ens data.
Inom mitt forskningsområde är det numera regel att författaren
måste lämna sådana uppgifter att vem som helst med lätthet kan replikera resultaten. En del forskare tycks ha fått för sig att de äger data, trots att det skattebetalarna som oftast stått för notan. Det finns en viktig skillnad mellan vetenskap och religion — replikering.
Ett tekniskt problem med elektroniska appendix, som Peter Stilbs pratar om, och som blir allt vanligare att man publicerar i samband med sin artikel (t. ex. rådata) är: vem tar ansvar för att länkarna bibehålls?
Jag har själv upplevt det oerhört frustrerande att elektroniska appendix som jag har publicerat inte är åtkomliga, eftersom länkarna är korrupta! Till råga på allt bytte tidskriften ägare, och varken den gamla eller nya ägaren vill ta ansvar för de icke-fungerande länkarna! Följdaktligen ser jag mig tvingad att publicera dessa elektroniska appendix igen, i någon annan artikel. Suck!
Sedan håller jag med P. Persson att överlätta upphovsrättsdata till en tidskrift som inte följer ”Open Access”-principerna är rent idiotiskt, för att inte säga vetenskapligt självmord. Då ”låser” man ju in data i framtiden, och måste be om lov att få använda dem igen! Jag är i princip positiv till att man även gör rådata tillgängliga, men det bör ske när man publicerar i ”Open Access”-journaler, som t. ex. PLoS.
Ett annat problem är att folk som skriver artiklar ofta använder sig av data från andra grupper som de inte självklart har rätt att distribuera hur som helst.
Erik Svensson: Som tur är finns det numera verktyg som gör det möjligt att automatiskt hitta korrupta länkar på en webbplats. Tyvärr ligger väl många vetenskapliga publikationer lite efter vad gäller ”internetisering”.