“IPCC relies entirely on peer reviewed literature”. Ja, det hävdar Rajendra Pachauri, men vi vet redan att det inte stämmer. I WGII:s rapport, alltså den andra delen av den stora IPCC-rapporten, citeras artiklar från olika miljöorganisationer. Litteratur som knappast varit föremål för någon peer review. Nu visar dessutom ekonomen Richard Tol, att den tredje delen av IPCC:s rapport innehåller ännu mer “grå” litteratur.
Och på samma sätt som den andra delen av rapporten överskattar konsekvenserna av den globala uppvärmningen, underskattar man i den tredje delen av rapporten kostnaderna för att minska utsläppen.
Det finns naturligtvis inga garantier för att peer review innebär att ett studieresultat är korrekt och trovärdigt. Å andra sidan, om finns det vetenskapligt granskade studier i ett ämne så borde väl IPCC föredra dem framför sådana som inte granskats. Framför allt när de sistnämnda kommer från statligt kontrollerade organisationer med egen agenda.
Men om man nu, som det tycks vara inom IPCC, redan i förväg bestämt sig för vad det ska stå i slutresultatet har peer review ingen betydelse. Man plockar ändå det man vill ha. Det blir ungefär detsamma som vår svenska politiskt styrda s.k. forskning inom miljöfrågor, dvs svensk forskning värd namnet blir sällsynt.
Det är ju så märkligt. Granskningen skall rimligen vara att ansatsen är tydligt formulerad och att utfallet ger ett svar samt att metoder och statistik behandlas på tillförlitligt sätt. Den skall inte ha ngra åsikter om vad som passar eller är lämpligt att publicera.
Citat av Solzjenitsyn: Ett enda ord av sanning kan väga mer än hela världen”
Klimatismen kan nog ses som en av dess metastaser. IPCC är klimatinternationalen och den som ifrågasätter deras sanningar är renegater eller huliganer.