Här i landet nagelfars det kommande valet av ny president i USA nästan till leda men endast ”styckevis och delt”. Vi får ständigt veta att Trump utgör ett hot, men vad är det han hotar?
Är Trump möjligen ett hot mot FNs planerade ”climate finance”?
Sterling Burnett från Heartlandinstitutet har på American Thinker publicerat artikeln – Elections Matter to U.N. Climate Negotiations, den handlar om förberedelserna inför COP 29 och hur USA och dess kommande president eventuellt kan röra om i FN-grytan.
FNs årliga konferens mellan Klimatkonventionens medlemmar, i år COP 29, ska hållas i Baku inom kort. Årets tema är just Climate Finance, det vill säga hur klimatfrågan ska styras ekonomiskt. Det handlar inte om klimatvetenskapen, den verkar från FNs håll ”vara avgjord” och i högst odemokratisk ordning en ickefråga, det handlar om själva målet med klimathotet, det vill säga vilka som ska betala för vad den ökande halten av CO2 anses ha ställt till med och vilka som ska kompenseras för sina ”klimatskador”. Det var tänkt att COP 29 slutgiltigt skulle avgöra denna fråga, men nu när presidentkandidaten Donald Trump återigen kan få några år till i Vita Huset har förhandlingarna kört fast.
Det är ingen hemlighet att dåvarande president Trump med stöd av professor William Happer (CO2Coalition) och Heartlandinstitutet (Our Mission – To discover, develop, and promote free-market solutions to social and economic problems) hävdar att det så kallade klimathotet är en bluff.
Förberedelserna inför en ny överenskommelse under COP 29 har nu gått i stå och det beror till stor del på att ingen vet vad som kan hända efter valet. FN har tillsammans med många väl utvecklade stater enats om att USA, den störste utsläpparen av alla, borde betala mest för de så kallade klimatreparationerna. Detta har ännu inte fungerat särskilt väl och Trump hävdar att Kina och andra ekonomiskt och geopolitiskt framgångsrika medtävlare med denna bluff vill skada USA och reducera dess inflytande.
Under sin tid i Vita Huset satte president Trump Amerikas intressen före det ”globala samhällets” och såg till, återigen med stöd av den traditionella vetenskapen, att USA skulle lämna Paris överenskommelsen från COP 21, 2015.
Nu fruktar en del av dem som ska underteckna COP 29 att Trump vill urholka Biden-administrationens storstilade löften om att minska utsläppen:
“The prospect of Donald Trump returning as president is hanging over crucial U.N.-sponsored climate negotiations, with countries ‘holding back’ their positions until they know who sits in the White House,” writes the Japan Times. “With just two months to go, there still isn’t an agreed definition of ‘climate finance’ let alone how much should be paid, which countries should receive it and how, and who should be on the hook for it.”
Visst skulle andra länder kunna strunta i vad USA gör, men det verkar inte särskilt lockande.
Detta dilemma är mer intressant än så.
EUs gräsrötter protesterar alltmer högljutt mot konsekvenserna av den gröna omställningen och klimatrealister tar allt större plats i det ena valet efter det andra i EUs fria stater och även i Europaparlamentet.
Likartad utveckling sker även i Kanada.
Länk till H. Sterling Burnetts artikel, där det även finns fördjupande länkar:
Elections Matter to U.N. Climate Negotiations – American Thinker
Sterling Burnett avslutar sin artikel med att COP 29 kommer att hållas. Den ledande eliten och dess byråkrater vill inte förlora lyxen i Baku, men med den turbulens som sker i väst är det oklart hur mycket som kommer att uppnås annat än rikligt med tomma ord från deltagarna samt CO2 utsläpp från deras privata jetplan och gas-frossande SUVs.
¤¤¤
Den berättigade och högst oroväckande frågan för oss är hur Sverige kommer att agera i samband med COP 29. Såvitt man kan förstå av intervjuer med vår klimatminister så lever hon i sin egen gröna bubbla övertygad om att hon är på rätt väg – dock oklart vilken.
I min värld gör sig Christiana Figueres, Klimatkonventionens verkställande sekreterare (2010-2016) ord alltmer påminda:
“This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years since the Industrial Revolution”. (2015)
Denna förvarning om FNs ambitioner att via klimatkonventionen och COP-möte, efter COP-möte efter COP-möte med fast hand leda oss alla mot målet om en global planekonomi debatterades livligt för i runda svängar för tio år sedan, men frågan har sedan fått ligga i träda för att samla ny näring åt klimatdebatten. Nu är frågan aktuell igen.
Climate Finance låter mer än skrämmande.
Ann Löfving-Henriksson
Kommentarer
Kommentera längst ner på sidan.