Artikeln enligt reprisen blir mer och mer intressant. Detta beror på att klimatet utvecklar sig på ett sätt som stämmer bra med vad författarna Singer, Revelle och Starr bedömde och de klimatpolitiska åtgärder som de föreslog stämmer bra med vad många klimatforskare idag rekommenderar. Men när artikeln kom ut blev den föremål för en kampanj med personangrepp på författarna. Singer beskylldes för att ha lurat Revelle medan Revelle avfärdades som drabbad av ålderdomssvaghet. Det är därför särskilt intressant att fundera över artikeln idag, när vi har fått så mycket nya informationer om klimatets utveckling som kan tjäna som facit.

Bilden från climate4you, som inleder mitt blogginlägg från 31 maj 2013 i repris nedan, ser numera per januari 2015 ut så här (bilden i reprisen är per mars 2013):

När Singer, Revelle och Starr skrev artikeln 1992 var vi enligt bilden inne i en period med stark global uppvärmning. Nu år 2015 tyder diagrammet på att vi är i en period av ett annat slag med en utveckling av den globala temperaturen som artikelförfattarna år 1992 inte kunde förutse.

Det är intressant att jämföra uppfattningarna i artikeln av Singer, Revelle och Starr med John Christys och Kerry Emanuels uppfattningar enligt deras podcastsända samtal som jag tagit upp i två blogginlägg.

Läs mer: Samtal mellan klimatprofessorerna John Christy och Kerry Emanuel. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-04-11.

Läs mer: Samtal mellan klimatprofessorerna John Christy och Kerry Emanuel, del 2. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-06-06.

Som jag uppfattar saken så är de åtgärder som Kerry Emanuel föreslår i detta samtal snarlika de åtgärder som Singer, Revelle och Starr föreslog i artikeln från 1992.

Här följer nu reprisen.

Hur kontroversiell är denna historiska artikel egentligen?

Figur från climate4you.

När vi nyligen diskuterade bombkurvan och Revelleeffekten så kom diskussionen in på en artikel av Singer, Revelle och Starr (1992), se referens nedan. Artikeln anses kontroversiell och man har ifrågasatt Revelles roll som medförfattare. Så jag blev nyfiken och läste artikeln men jag fann en sakligt skriven text som inte är särskilt uppseendeväckande. Artikeln kan knappast ens anses klimatskeptisk utan är ett resonemang om osäkerheterna inom klimatvetenskapen och den är väldigt klar i att föreslå bestämda men balanserade motåtgärder för att minska klimatriskerna.

I inledningen framhåller författarna att global uppvärmning på grund av antropogena växthusgasutsläpp är ett mycket komplicerat och kontroversiellt problem. Det är ett globalt miljöproblem på grund av koldioxidutsläppen och handlar också om utrikespolitik eftersom både problemen med uppvärmningen och motåtgärderna gäller alla världens länder.

Författarna kritiserar vissa aktivister som vill sätta press på Vita Huset:

Dessa aktivister har uttryckt besvikelse med Vita huset för att inte stödja omedelbar handling. Men bör USA ta ”ledarskap” i en hastigt genomtänkt kampanj som skulle kunna lamslå den globala ekonomin, eller skulle det vara klokare att försäkra sig först, genom vetenskaplig forskning, att problemet är både verkligt och brådskande?

Vi kan sammanfatta våra slutsatser i ett enkelt budskap: Den vetenskapliga basen för växthuseffekten är alltför osäker för att motivera drastiska åtgärder i nuläget.

Risken med att vänta med omedelbara drastiska åtgärder är enligt författarna liten eftersom man kan förvänta sig att den vetenskapliga förståelsen av problemet kommer att öka under det närmaste decenniet. Om man skall spendera biljontals dollar så kanske man föredrar, skriver författarna, att öka vår ekonomiska och tekniska motståndskraft så att vi sedan kan tillämpa särskilda åtgärder som är nödvändiga för att minska klimatförändringen eller för att anpassa sig till denna. De avslutar inledningen med:

Med det vill vi inte säga att försiktiga steg inte kan tas nu, ja, många typer av energisparande och ökad verkningsgrad är ekonomiskt meningsfulla även utan hot om växthuseffekten.

I avsnittet The Scientific Base menar författarna att de vetenskapliga grunderna för antropogen global uppvärmning omfattar en del fakta, mycket som är osäkert och ren okunskap som kräver mer observationer, bättre teorier och omfattande beräkningar. De skriver:

Närmare bestämt finns det pålitliga mätningar av ökningen av så kallade växthusgaser i jordens atmosfär, förmodligen är dessa ökningar en följd av mänsklig verksamhet. Det råder osäkerhet om styrkan i källor och sänkor för dessa gaser, dvs hur fort de tillförs atmosfären respektive avgår från denna.

De säger sedan några ord om att det finns vitt skilda uppfattningar om hur pass mycket växthusgaserna har bidragit till klimatförändringar och vad som kommer att ske i framtiden. De framhåller också att klimatmodellerna ännu inte är tillräckligt bra. Sedan skriver de:

Som en följd av detta, kan vi inte vara säkra på om nästa århundrade kommer att medföra en uppvärmning som är försumbar eller en uppvärmning som är betydande. Slutligen, även om det finns en global uppvärmning och tillhörande klimatförändringar, är det diskutabelt om konsekvenserna kommer att vara bra eller dåliga, troligen kommer en del platser på jorden att gynnas medan andra drabbas.

Växthusgaserna är ämnet för följande avsnitt, Greenhouse Gases (GHG). Där inleder författarna med en kärnfull beskrivning av växthuseffekten där de beskriver den vetenskapliga bakgrund där det faktiskt finns en solid konsensus inom klimatvetenskapen oavsett inställning till antropogen global uppvärmning.

Det har varit allmänt känt i ungefär ett sekel att förbränningen av fossila bränslen skulle öka den normala atmosfäriska halten av koldioxid (CO2), vilket orsakar en ökning av den naturliga växthuseffekten och en möjlig uppvärmning av det globala klimatet. Framsteg inom spektroskopi under förra århundradet har bevisat att CO2 och andra molekyler som består av fler än två atomer absorberar infraröd strålning och därmed hindrar sådan värmestrålnings avgång från jordytan. Faktum är att det är växthuseffekten från naturligt förekommande CO2 och vattenånga (H2O) som värmt jordytan i miljarder år, utan den naturliga växthuseffekten skulle vår jord vara en frusen planet utan liv.

Efter en genomgång av olika antropogena växthusgaser kommer författarna in på en som inte är antropogen. Det är vatten som anses ha den största växthuseffekten:

Vattenånga (H2O) visar sig vara den överlägset mest effektiva växthusgasen. Den är inte antropogen, men antas förstärka uppvärmningenseffekterna av de gaser som produceras av mänskliga aktiviteter. Vi kan inte riktigt veta om H2O har ökat i atmosfären eller om den kommer att öka i framtiden även om det är vad alla modellberäkningarna antar. I själva verket beror förutsägelser om den framtida uppvärmningen inte bara på mängden utan även på den horisontella och speciellt den vertikala fördelningen av H2O, och på om vattnet kommer att vara i atmosfären i form av en gas eller som flytande molndroppar eller som ispartiklar. De nuvarande datormodellerna är inte kompletta nog att testa dessa viktiga frågeställningar.

I avsnittet The Climate Record diskuterar författarna hur temperaturen har utvecklat sig. Jämför bilden ovan och tänk på att artikeln publicerades 1992. De frågar sig om temperaturkurvan ger en klar signal om en antropogen global uppvärmning eller inte. De finner att de som förespråkar omedelbara drastiska åtgärder pekar på en global uppvärmning av 0,5 C sedan 1880 (återigen år 1992) och rekord i global temperatur under 1980-talet och att det varmaste året varit på 1990-talet. De fortsätter:

De flesta atmosfärforskare tenderar att vara försiktiga men de påtalar det faktum att den största temperaturökningen skedde innan den stora ökningen av växthusgaskoncentrationen. Den följdes av ett kvartssekel minskning mellan 1940 och 1965 när oro uppstod om en annalkande istid! Efter en kraftig ökning under 1975-1980, har det inte funnits någon tydlig uppåtgående trend under 80-talet trots vissa mycket varma enskilda år och rekordökning av växthusgaser.

De kommer sedan in på en studie av temperaturerna som NOAA har gjort med intressanta resultat:

Kanske mest intressant är de NOAA-studier som dokumenterar en relativ ökning av nattemperaturen i USA under de senaste 60 åren, medan dagtemperaturens värde har förblivit detsamma eller har minskat. Detta är precis vad man skulle förvänta sig av en ökning av den atmosfäriska koncentrationen av växthusgaser. Men dess konsekvenser, som University of Virginias klimatolog Patrick Michaels och andra har påpekat, är godartade: En längre växtsäsong, mindre frost, ingen ökning i markens avdunstning.

Dessa temperaturobservation leder författarna till en intressant slutdiskussion:

Det är därför rimligt att säga att vi inte har sett den stora växthuseffekt, på mellan 0,7 grader och 2,5 grader C, som förväntas från de konventionella teorierna. Varför inte? Detta vetenskapliga pussel har många lösningar:

• Uppvärmningen har ”sugits upp” av havet och kommer att visas efter en fördröjning på några decennier. Rimligt, men det finns inga bevis som stöder denna teori tills djuphavstemperaturer mäts på ett rutinmässigt sätt, vilket föreslagits av Scripps Institution oceanograf Walter Munk. Genomförbarhetstester pågår för närvarande, med hjälp av en ljudkälla på Heard Island i södra Indiska Oceanen och ett globalt nätverk av mikrofoner, men data över minst ett årtionde kommer att behövas för att ge ett svar.

• Uppvärmningen har överskattats av de befintliga modellerna. Meteorologerna Hugh Ellsaesser (Livermore National Laboratory) och Richard Lindzen (MIT) föreslår att modellerna inte tar vederbörlig hänsyn till tropisk konvektion och därmed överskattar de förstärkande effekterna av vattenånga över denna viktiga del av världen. Andra atmosfärforskare föreslår att omfattningen av molnighet kan öka när havets temperaturer stiger och avdunstningen ökar. Moln reflekterar inkommande solstrålning, den resulterande kylningen kan kompensera mycket av växthuseffektens uppvärmning. Mest intressant har varit förslaget från brittiska forskare att sulfater från skorstenar, orsaken till surt regn, kan ha spelat en roll i att producera en ökning av ljusa stratocumulusmoln.

• Uppvärmningen existerar som förutspått, men har dolts genom kompensation från klimatförändringar orsakade av vulkaner, solvariationer, eller andra naturliga orsaker ännu ospecificerads såsom avkylningen från en annalkande istid. (Vissa, som Robert Balling vid Arizona State University, anser att uppvärmningen före 1940 är en återhämtning från den ”lilla istiden” som rådde från 1600 till omkring 1850, om korrekt, skulle det innebära ingen nettouppvärmning alls under det senaste århundradet på grund växthusgaser)

Var och en av dessa hypoteser har sina högröstade förespråkare och motståndare i forskarvärlden, men domen kan inte falla förrän bättre data blir tillgängliga.

I avsnittet Mathematical Models konstaterar författarna att det inte finns så mycket annat än klimatmodellerna för att säga något om klimatet i framtiden.

Det finns sannerligen mycket att klaga på när det gäller förutsägelser om framtida klimat, men det finns egentligen inget alternativ till globala klimatmodeller. ”Modeller är bättre än handräkning,” hävdar Stephen Schneider National Center for Atmospheric Research (NCAR) men hur mycket bättre. Ett halvt dussin av dessa allmänna cirkulationsmodeller (GCM) körs nu mestadels i USA. Även om de använder liknande grundläggande atmosfärfysik, ger de olika resultat. Det råder allmän enighet bland dessa att det bör bli global uppvärmning, men med en effektiv växthusgasfördubbling, varierar den beräknade genomsnittliga globala ökningen mellan 1,5 grader och 4,5 grader! Dessa predikterade värden var oförändrade under många år, sedan kröp de upp och har nyligen sjunkit tillbaka till den lägre delen av intervallet. Bara under 1989 sänkte några av modellbyggarna sina prediktioner till hälften då de försökte inkludera moln och havsströmmar på ett bättre sätt.

Modellerna genomgår så kallad ”tuning” så att de ger rätt medeltemperatur och årstidsväxlingar men det är många andra saker, skriver författarna, där modellerna inte kan ge en riktig bild. Kanske modellerna idag tjugo år senare har förbättrats men ordalagen liknar de man ser i kritiken av modellerna även idag.

I avsnittet Impacts of Climate Change kommer författarna med följande intressanta tankar:

Antag vad vi betraktar som det mest sannolika utfallet: En blygsam genomsnittlig uppvärmning under nästa århundrade väl under den normala variationen från år till år och oftast på höga breddgrader och på vintern. Är det nödvändigtvis dåligt? Man bör kanske komma ihåg att för bara ett decennium sedan när klimatets avkylning var ett hotande problem, har ekonomer från National Academy of Sciences ”National Research Council beräknat en enorm nationell kostnad i samband med en sådan avkylning. Ändå viktigare kanske, den avkylning av klimatet som faktiskt erfors under Lilla istiden eller under det berömda år 1816 New England, ”året utan sommar”, orsakade stora förluster inom jordbruket och även svält.

Författarna utvecklar sedan dessa tankar för att därefter komma in på en diskussion av extremväder och en diskussion av havsnivån. Deras argument skiljer sig inte från vad som sägs idag av de klimatforskare som undviker att överdriva. Därefter summerar författarna:

Från sammanfattningen av de tillgängliga bevisen drar vi slutsatsen att även om betydande uppvärmning skulle uppstå under nästa århundrade, kan nettoeffekten för hela planeten mycket väl bli bra där vissa regioner åtnjuter förbättrat klimat medan några möter ett sämre sådant. Detta skulle vara ännu mer sant om den länge förväntade istiden skulle vara på väg.

Med tanke på osäkerheten om graden av uppvärmningen, och den ännu större osäkerheten om dess möjliga inverkan vad ska vi göra? Under den tid som ett utökat forskningsprogram minskar eller eliminerar dessa osäkerheter, kan vi börja tillämpa strategier och driva strategier som är meningsfulla även om växthuseffekten inte existerar.

De motåtgärder som författarna föreslår i avsnittet Energy Policies är ett komplett klimatpolitiskt program. Jag uppfattar att deras förslag faktiskt liknar den klimatpolitik som president Obama vill genomföra.

Spara energi genom att avskräcka slöseri lokalt. Detta kan bäst uppnås genom prissättning … Ett exempel skulle kunna vara höga toppriser på elkraft. Ännu ett exempel, lämpligt vid diskussionen av växthuseffekten, är att höja skatten på bensin …

Effektivisera energianvändningen. Energieffektivitet bör vara uppnåelig utan mycket ingripande, förutsatt att den lönar sig. En bra tumregel: Om det inte är ekonomiskt, då slösar vi nog energi i processen och det bör vi inte göra. …

Använd icke-fossila bränslen som energikällor där detta är ekonomiskt försvarbart. Kärnkraft är konkurrenskraftig nu, och i många länder billigare än elkraft från fossila bränslen, men möts ändå ofta med motstånd av miljöskäl. …

Solenergi, och andra former av förnybar energi, bör också bli mer konkurrenskraftiga när deras kostnader sjunker och priserna på fossila bränslen stiger. Solenergi begränsas inte bara av kostnaden, solenergi är både mycket varierande och mycket utspridd, det behövs en fotbollsplan med solceller för att leverera den totala energin som behövs för det genomsnittliga amerikanska hushållet. Vindkraft och biomassa är andra former av solenergi, konkurrenskraftiga i vissa tillämpningar. System för att utvinna energi från temperaturskillnader i havet har föreslagits som outtömliga källor av icke-förorenande vätgas, när vi löser de utmanande tekniska problemen.

I artikelns avslutning Conclusion varnar författarna för alltför oöverlagda åtgärder på basis av det osäkra kunskapsläget eftersom detta kan leda till negativa konsekvenser såsom att öka fattigdomen i världen utan att vara effektiva. De skriver:

Yale-ekonomen William Nordhaus, en av de få som har försökt att med nationalekonomin kvantitativt hantera växthuseffekten, har påpekade att ”… de som argumenterar för kraftfulla åtgärder för att bromsa växthuseffekten har nått sina slutsatser utan någon märkbar analys av kostnader och fördelar. . . . ”Det vore klokt att slutföra pågående och nyligen expanderad forskning så att vi vet vad vi gör innan vi agerar. ”Se dig för så att du inte hoppar i galen tunna” kan fortfarande vara ett gott råd.

I backspegeln så verkar för mig de resonemang och åsikter som författarna tar upp vettiga och balanserade.

Referens

S. Fred Singer, Roger Revelle and Chauncey Starr. What To Do about Greenhouse Warming: Look Before You Leap. Cosmos: A Journal of Emerging Issues Vol. 5, No. 2, Summer 1992

0