Torsdagen den 26 oktober 1972 presenterades CDL:s utredning om Sveriges elförsörjning 1975-1990. CDL var Centrala Driftsledningen, en samarbetsorganisation för de större elproducerande kraftbolagen.
CDL tillkom ursprungligen under 1930-talet för samverkan mellan kraftbolagen under krig och aktiverades sålunda när andra världskriget bröt ut. ”Erfarenheterna blev positiva och CDL fortsatte sin verksamhet även efter krigsslutet 1945, framförallt med att upprätta driftplaner för hela riket och övervaka kraftutbytet. År 1949 summerade Vattenfall att samkörningen i Sverige torde för närvarande vara den mest fullständiga inom något land i världen”. [1]
[1] https://historia.vattenfall.se/stories/hela-sverige-blir-elektriskt/den-effektiva-samkorningen
Den kompletta utredningen från CDL år 1972 har jag inte lyckats hitta på nätet. På Riksarkivet tycks allt som har med CDL och kärnkraft att göra, ligga under sekretess.
Figur 1. CDL:s dokument om kärnkraft tycks ligga under sekretess.
I sågspånet på en kallvind har dock återfunnits ett välbevarat exemplar av Piteå-Tidningen (PT) från den 27 oktober 1972, dvs dagen efter att utredningen offentliggjordes.
Här följer en redogörelse om vad jag funnit om den tidens planering av Rikets Elförsörjning.
Artikeln i Piteå-Tidningen den 27 oktober 1972 – Referat
Figur 2. Klipp ur PT den 27 oktober 1972. Det av CDL föreslagna kärnkraftverket i Jävre var förstasidans huvudnyhet. Tidningen kostade 75 öre. Vietnamkriget pågick. Uranbrytning i Arjeplog var på agendan. CDL = Centrala driftsledningen = en samarbetsorganisation för elproducerande kraftbolag.
Enligt artikeln anser CDL att ytterligare 20 st reaktorer behöver byggas 1977-1990, varav 13 st ska förläggas till redan nyttjade områden Oskarshamn, Ringhals, Barsebäck och Forsmark.
I början av 1980-talet bör ett nytt läge öppnas vid Sörmlands-kusten, och vid mitten av 1980-talet utanför Lysekil.
Kärnkraften kan behöva utökas från 8 000 MW år 1980 till 24 000 MW år 1990, och fram till 1990 behöver också två eller tre kustförlagda oljekraftverk byggas, vid exempelvis Nynäshamn (ostkust) och Lyse (västkust).
CDL:s utredning ger också en utblick till år 2000.
- Ett särskilt utskott har inventerat 170 tänkbara kraftverkslägen utmed kusterna.
- Prioriterat för kärnkraft är: Brodalen (Lysekil), Ringhals, Barsebäck, Oskarshamn, Tunaberg/Kängsta, Forsmark, och Jävre (Piteå).
- Även delar av outnyttjad vattenkraft behöver sannolikt tas i anspråk, för att täcka kortvariga belastningstoppar.
Bakgrunden till CDL:s utredning 1972?
Artikeln i PT ger dock ingen information om vilka planeringsförutsättningar CDL arbetat med, exempelvis prognos om framtida elanvändning. En kärnkraft om 24 000 MW, motsvarar ju cirka 190 TWh årsproduktion, ren kärnkraft, räknat med 90% tillgänglighet! Notera att år 1970 var Sveriges elanvändning enbart cirka 70 TWh.
Rimligen finns historik, bakgrund, kraftsystem, prognoser, och motiv nogsamt beskrivna i CDL:s utredning, som dock tycks vara under sekretess hos Riksarkivet.
Vi får således söka CDL:s utgångspunkter i andra källor, och det kommer att visa sig att CDL-utredningen 1972 gravt överskattat det framtida elbehovet till år 1990. Ungefär som statliga energikommittén 1967 i sin prognos till år 2000.
Två källor ligger till grund för den redogörelse som följer nedan:
- [2] Examensarbete av Björn Berglund: ”Svarta svanar och högspänningsledningar – om försörjningstryggheten i det svenska elsystemet ur ett teknikhistoriskt perspektiv”. https://www.utn.uu.se/sts/student/wp-content/uploads/gamla%20exjobb/0901_Berglund.pdf
- [3] ”Planerarens dillemma”. Vattenfalls hemsida. https://historia.vattenfall.se/stories/hela-sverige-blir-elektriskt/planerarens-dilemma
Dessa ger bägge var för sig en intressant historik om Sveriges elförsörjning, och är väl värda att läsa. Artikeln på Vattenfalls hemsida sammanfattar 1900-talets utveckling av elförsörjningen förtjänstfullt och koncist, för den som snabbt vill sätta sig in i ämnet.
Perioden 1930-1970
Följande punkter är helt och hållet axplock ur ovan nämnda examensarbete av Björn Berglund [2]. Jag har fokuserat på att ur examensarbetet återge uppgifter från 1930-talet fram till elransoneringen 1969/1970. Det förefaller högst rimligt att nedanstående har varit en del av bakgrunden för CDL:s utredning 1972.
- 1939 stod vattenkraften för 95% av den svenska elproduktionen.
- Åren 1934, 1935, 1937, 1941, 1942, 1947, 1948, 1955 och 1959 rådde kraftbrist eller knapphet i elsystemet, pga känslighet för tillgången till vatten i kraftverkens dammar.
- 1946 fick Vattenfall efter riksdagsbeslut utvidgat ansvar för Rikets Elförsörjning. I praktiken innebar detta att bygga, äga och driva stamlinjer. Samt att samordna driften.
- Tillsättande av atomkommitté som bland annat såg atomenergi som ett komplement till vattenkraftens torrårsproblematik.
- År 1947: Torrår med exceptionell vattenbrist. Belastningsökningen var högre än någonsin tidigare. Utbyggnaden av vattenkraften släpade efter. Elransoneringar i två omgångar.
- Huvudbetänkande från elkraftutredning. Andelen oljebaserad värmekraft i elsystemet borde utökas. Oljeberoendet ökade på 1950-talet genom oljeeldade värmepannor i bostäder samt att riksdagen beslutade bygga oljekraftverket Stenungssund.
- Torrår 1955/56. CDL satte den 6 oktober igång en frivillig sparkampanj i elförsörjningen, som pågick till den 19 januari 1956. Det bedrevs en omfattande propaganda på riksnivå, som slutligen bedömdes ha sparat 110 MW och att ransonering undveks.
- Kärvt kraftläge 1959/60. Torrårshotet för vattenkraften kvarstod och Suezkrisen 1956 oroade om bränsleanskaffning till värmekraftverken. Trots välfyllda magasin inledningsvis blev det senare sällsynt torrt, och i slutet av oktober krävdes 30% värmekraft (nytt rekord) för att kompensera låga vattenkraftmagasin. Vid mitten av november förberedde CDL elransonering. Omslag till varmt väder räddade situationen och i januari kunde förberedelser för elransonering avblåsas.
- Ransoneringslag 1969/70. Vattenbrist pga torrår två år i rad, trots att det inte skulle hända enligt all statistik.
- Magasinsfyllnaden 1 juli 1969 var endast 59% mot 83% år 1968. Kall vinter, driftstörningar på kabeln till Danmark, haveri i oljekraftverket Stenungssund
- Låg tillrinning och kallt även i Norge och Finland – ingen import kan räknas med därifrån. Elbehovet fram till vårfloden kan inte täckas av maximal värmekraft och import!
- CDL begärde Ransoneringslag om tvångsmässig förbrukningsbegränsning. Fick den lagen på plats inom en månad. En massiv propaganda på bred front startades februari 1970 (likt 1955/56) via allehanda aktörer och media, att begränsa elförbrukningen i väntan på vårfloden. TV, riks- och regionalradio, direktsändning med Bengt Feldreich från Vattenfalls driftcentral.
”Planerarens dilemma” – samt överskattade elprognoser
”Planerarens dilemma, bygger man för få kraftverk blir det elbrist och bygger man för många blir det dyrt. Utvecklingen i Sverige och för Vattenfall visar exempel på båda fallen”.
Detta citat från artikeln [3] på Vattenfalls web beskriver den problematik som Sverige hade att hantera, i en tid med kraftigt stigande elanvändning. https://historia.vattenfall.se/stories/hela-sverige-blir-elektriskt/planerarens-dilemma
Denna utmärkta artikel är i linje med ovan refererat examensarbete. Följande punkter är mitt försök att sammanfatta Vattenfalls artikel (viss upprepning av punkter från examensarbetet [2]).
- Avspärrningen av Sverige under andra världskriget medförde dramatiskt ökad efterfrågan på el, på grund av brist på kol och olja. Utbyggnaden av vattenkraften gick på högvarv, men räckte inte till. Det blev elransonering 1941-1942.
- Ny elransonering följde 1947-1948. Under 1950- och 1960-talen växte elanvändningen kraftigt, 7% per år vilket motsvarar en fördubbling på 10 år. 1950-talet präglades av hot om elransoneringar.
- I början av 1960-talet ansåg man att man hunnit bygga ut vattenkraften tillräckligt, och att elförsörjningen var säker för torrår. Vattenfall mfl började propagera för elvärme.
- Men 1969-1970 var det åter dags för elransonering. Dubbla torrår, oväntat högre elanvändning och fel i Stenungssund oljekondenskraftverk utlöste detta. Kvotransonering till industrin, och en omfattande elsparkampanj riktad till allmänheten.
I Vattenfalls artikel beskrivs också det överoptimistiska prognosmakeri som pågick: Statliga Energikommittén 1967 och även CDL:s prognos i sin utredning 1972.
Det kan framstå som att Statens Energikommitté 1967 med 500 TWh/år elprognos år 2000 var helt orealistisk. Men notera att för år 1990 ligger både Energikommittén (1967) och CDL utredning (1972) väldigt lika på omkring 250 TWh/år.
Det är oklart vad CDL förväntade sig efter 1990, fram till år 2000. Och det vore intressant att veta hur Energikommittén tänkte, med en fördubbling från 250 till 500 TWh/år elbehov från 1990 till år 2000?
Helt klart är att bägge utredningarna kring 1970 såg framför sig en massiv förbrukningsökning av el och en massiv utbyggnad av kärnkraft.
Elförsörjningen i nuläget 2023
Verkligheten blev inte så som man trodde omkring 1970. Varken politiker, myndigheter eller branschens ingenjörer fick rätt.
Sveriges elanvändning planade ut på cirka 140 TWh/år redan år 1988, och har inte ökat sedan dess. Inte heller har toppeffekten ökat sedan 80-talet. Detta trots att vi nu, år 2023, är 20% fler människor i Sverige än 1988 och har en markant högre BNP.
Figur 5. Elanvändning i Sverige inkl nätförluster. Från Energiföretagen Sverige web.
1960-talets politiska förväntan och enighet om kärnkraftsexpansion, byttes i slutet av 1970-talet mot en sedan dess ständig politisk strid om vilka kraftslag som ska försörja Sverige med elenergi.
Istället för utbyggnad har bara de senaste åren 2 800 MW kärnkraft avvecklats, i och med nedläggningen av två reaktorer i Oskarshamn och två i Ringhals. Meningarna går isär om orsaken, om det var ett Politiskt beslut eller Marknadens beslut. En hyfsat trovärdig verklighetsbeskrivning torde vara Sveriges Radios [4] inslag den 30 januari 2015:
[4] https://sverigesradio.se/artikel/6080841
- ”Vi ska säkerställa att det stängs reaktorer under den här mandatperioden, och det kommer också att bli så”, sa Åsa Romson (mp)
- ”Vi ser det som att de kommer att köras i sin fulla ekonomiska livslängd. Och vi har inga planer under den här mandatperioden, att stänga några reaktorer”, sa Mats Ladeborn på Vattenfall, chef för kärnkraftsutveckling.
Även kraftvärmen har kraftigt reducerats, vilket satt elförsörjningen av främst Stockholm och Malmö i svårigheter. Lokala kraftvärmeverk ”alltid” varit en del av dessa städers elförsörjning, och utan denna lokala basproduktion av el har kapacitetsbrist uppstått i matande region- och stamnät. Här är det nog tämligen uppenbart att politiska beslut om kraftvärmeskatter, bl.a. på avfallsförbränning, orsakat situationen.
Hur ska vi lösa elförsörjningen framgent?
Nog är det tragiskt att vi år 2023 tycks närma oss samma bekymmersamma läge kring elförsörjningen som 1970, med hot om elransonering.
Dessutom finns nu återigen orealistiska prognoser om fördubblad elanvändning inom 10-20 år, nu baserat på föreställningar om produktion av vätgas.
År 1970 fanns det i alla fall en politisk beslutsamhet och en plan för hur framtida elförsörjning skulle lösas, baserat på naturvetenskap, fakta och tekniska realiteter.
Detta saknas idag, när ideologi och önsketänkande styr energipolitiken och planeringen av kraftsystemet.
Lennart Nilsson
Elkraftingenjör
__
Referenser
[1] Den effektiva samkörningen. Vattenfalls hemsida. https://historia.vattenfall.se/stories/hela-sverige-blir-elektriskt/den-effektiva-samkorningen
[2] Examensarbete av Björn Berglund: ”Svarta svanar och högspänningsledningar – om försörjningstryggheten i det svenska elsystemet ur ett teknikhistoriskt perspektiv”. https://www.utn.uu.se/sts/student/wp-content/uploads/gamla%20exjobb/0901_Berglund.pdf
[3] ”Planerarens dillemma”. Vattenfalls hemsida. https://historia.vattenfall.se/stories/hela-sverige-blir-elektriskt/planerarens-dilemma
[4] Sveriges Radio 30 januari 2015. Inslag om s-mp regeringens energiöverenskommelse. https://sverigesradio.se/artikel/6080841
Tack Lennart för den historiska beskrivningen, dokumentationen!
Nu är frågan om fakta ska få användas i framtiden som underlag för beslut?
Hög optimism om den framtida utvecklingen vid 1960-talets slut och några år in på 1970-talet var inte konstig mot bakgrund av den utveckling Sverige haft.
Exponentiell ökning i backspegeln och inga synliga hinder inom horisonten framåt.
Det var då bostäder började byggas i industriorter och stora investeringsbeslut formades i en eufori på alla områden, som var lika kraftig som dagens dystopi.
Sånt är livet, sjöng Siv Malmqvist.
Siwan sjöng Tunna skivor. Anita Lindblom Sånt är livet. Rätt ska va rätt.
OT,men.
Björn Gillberg kan man tycka vad man vill om.
Kolla gärna på ”Björn Gillberg-Ta betalt för vindkraftverken till havs” på YouTube.
Han säger en hel del bra saker där.
Tack för denna historiska återblick.
På 1960-1970 talet så planerades mycket av dagens infrastruktur efter en exponentiell ökningstakt som då kanske var aktuell.
Slår upp Bygg nr 9 kap 975 sid 867:
Elproduktion 1935 8000 GWh-1960 34000 GWh
Samma typ av exponentiella ökning vad gäller vattenförbrukningen.
Detta gav en boom i byggandet av dessa anläggningar som dimensionerades för en fortsatt expansion.
En överdimensionering som gjorde oss yngre arbetslösa i mitten av 1970 talet.
Var det inte de höga lönekraven på -70 talet som gjorde att varv och tekoindustrierna gick i graven?
Vi devalverade desperat för att rädda industrierna.
Förgäves.
I Portugal tjänade en sömmerska 1/10 av en svensk.
Att de företagen som fanns kvar kunde överleva berodde mycket på att de hade tillgång till billig energi.
Historien lär oss att vi inget lär av historien.
#5-6
Det slår mig att alla kanske inte har samma syn på 70-talets ”arbetslöshet”. Själv är jag jämtlänning och i likhet med många som växte upp i Norrlands inland så var jag tidigt van vid att flytta dit där jobben fanns. Jag har full förståelse för att människor som växte upp i södra och mellersta Sverige förväntade sig att få jobb där dom växte upp, men rent generellt hade vi inte hög arbetslöshet på 70-talet om man var villig att flytta runt.
Direktverkande uppvärmning med el skulle behöva mycket ny el. Sedan har vi isolerat nya bostäder och lokaler mycket bättre, tilläggsisolerat bostäder och lokaler, direktverkande el har ersatts/kompletterats med värmepumpar, apparater/maskiner har blivit effektivare och så har fjärrvärmen byggts ut. Elbehovet blev mindre än prognoserna eftersom vi gjorde en massa elbesparingar under prognosperioden.
Var inne i DNs arkiv (tillgängligt för prenumeranter) och hittade en motsvarande artikel från oktober 1972 (kan inte länka eller bifoga bilder). Liksom nu hävdade de som då förespråkade utbyggnad, satsningar, mm att ”det är bråttom”. Inget nytt under solen där alltså.
Nu helt OT:
När får vi en svensk motsvarighet som ställer frågor till svenska ”experter” som denna senator gör?
https://wattsupwiththat.com/2023/02/22/senator-kennedy-shocks-climate-cultists/
”Vad får vi för 50 biljoner dollar?”
”Vet inte.”
Kan man säga att vi skaffade kärnkraft dels för att jämna ut den ”icke planerbara” vattenkraften?
LKAB har ju i dagarna meddelat att de är intresserade av att bygga vätgasfabrik till Hybrit i Porjus. Man anger även närheten till kraftverket som en av orsakerna. Det ger ju en hint om hur man tänker få elkraft till vätgasframställningen och också vilka som får dras med den oplanerbara vindkraften. Alltså vi andra. Så vi lär nog behöva ett kärnkraftverk i Piteå också.
#11 Johannes
Min bild är följande:
Innan kärnkraften, så utgjorde vattenkraften både basproduktion och reglerkraft. Kol- och oljekraft kompletterade vintertid, och användes säkert också som reglerkraft.
Detta medförde stor känslighet för torrår – i det avseendet är ju vattenkraften inte helt planerbar.
När kärnkraften kom blev den utpräglad basproduktion och vattenkraften blev främst balans- och reglerkraft. Under 1970-talet kompletterades därför flera befintliga vattenkraftverk, åtminstone i Luleälven, med ytterligare en turbin & generator för att kunna köra högre effekt kortvarigt.
Sedan är ju vattenkraften till viss del basproduktion även idag. Det finns vattendomar att förhålla sig till och vissa vattenkraftverk har i princip inga magasin, så ett par tusen megawatt vattenkraft finns alltid i systemet.
De 12 reaktorer som byggdes gjorde Sveriges elproduktion ”fossilfri” redan i början av 80-talet.
Lite lokalhistoria taget från minnet. I min grannby Kultebo liggandes längst i söder av hälsingekusten planerades ett gigantiskt koleldat kraftverk. Jag tror läget hade valts för att kunna lägga till med de stora fartyg som skulle krävas för att förse kraftverket mes kol. Ett tillhörande gigantiskt kollager på närmare 20ha och 40 meters höjd skulle också byggas.
Nu blev det inget av och istället fick vi Forsmarks kärnkraftverk. Det var nog lika bra.
Om regeringen vill skapa fler arbetstillfällen är det 26 000 gånger mer effektivt att lösa elbristen i Sydsverige än att förstöra elsystemet ytterligare med ett megaprojekt.
Energimyndigheten har en historia av att skapa ”gröna bubblor”, skriver tre professorer.
https://www.expressen.se/debatt/jobben-pa-hybrit–blir-fa-och-dyra/
Av Jan Blomgren
professor i tillämpad kärnfysik och egen företagare inom rådgivning och utbildning på kärnkraftsområdet
Magnus Henrekson
professor i nationalekonomi, IFN
Christian Sandström
biträdande professor i företagsekonomi, JIBS & Ratio
Paul Håkansson #15
I länken till Expressen står,
”misslyckade försök att utvinna sprit från cellulosa”,
Det går faktiskt att utvinna sprit=etanol från cellulosa, det gjorde man i dom gamla sulfitfabrikerna där man jäste restlut från kokprocessen som innehöll cellulosasocker. Tills nån gång i början på 90-talet kunde man köpa Okryddad Taffel och Gammal Norrlandsakvavit där det på etiketten framgick att drycken var framställd av celulosasocker, nåt som gjorde att man fick ha sånt brännvin ifred, få människor förstår skillnaden mellan cellulosasprit och träsprit.
Hade det varit enkelt att göra etanol av trä hade vi i barrskogsbältet sannolikt inte varit så framgångsrika som vi faktiskt varit.
Lennart Nilsson #13
Komplettering med turbiner för att ta toppeffekt har jag sett på plats i Kanada 1989 då de sista fyra turbinerna hade startats i LG-2/Robert Bourassa.
Stor damm, häftig spillvattentrappa och spännande besök i svallkammaren som kunde toppfyllas på 30 sekunder vid abrupt nedreglering av utgående eleffekt.
Länk:
https://en.wikipedia.org/wiki/Robert-Bourassa_generating_station
#17 Gunnar
Mäktig anläggning!
5600 MW / 31 TWh/år.
Det kan jämföras med hela Luleälvens 4300 MW installerade effekt och runt 14 TWh normalårsproduktion…
Lennart Nilsson #18
En gång för länge sen skrev man t.o.m. hyllningssonger till sån här infrastruktur. Grand Coulee dam ligger i samma härad storleksmässigt.
https://www.youtube.com/watch?v=5vLZOKshJPs
Skillnaden förr var att vi planerade för att säkra Sveriges elkonsumtion, därför blev det bra.
Lennart Nilsson #18
Mitt besök var del i ett Scholarship Atlas Copco gav till Sandvik Rock Tools då Sandvik firade 125 år.
Maskiner och verktyg konstruerade i Sverige och tillverkade i Kanada användes för bergarbetena.
Under hela resan blev vi hyllade för den teknik och de produkter vi kunde erbjuda.
Från kraftverk via nickelgruvor i Sudbury till guldgruvor i Val-d’Or blev vi väl mottagna
Möjligen är jag fortfarande uppblåst av hyllningarna, men jag minns mannen som sa att det inte är kul att gå in under osäkrat tak och byta borrkrona för ofta.
Det gav mig emotionell motivation vid sidan av den ekonomiska i mitt jobb som produktutvecklare.
#10 Rossmore
Tänk om vi hade haft lika klarsynta politiker i Sverige som denne Kennedy … fast, och nu killgissar jag, så tror jag inte att 50 biljoner är i närheten av vad det skulle kosta USA att bli kolneutrala.
Det kanske skulle räcka för att genomföra omställningen, att byta ut kolkraft mot vädersnurror, eller vad de nu tänker sig – men sedan, vad kostar inflationen, kraschade företag, arbetslösheten, fördyringen av import – alltså samhällskraschen i stort …?
Det är inte så komplicerat att fatta beslut vad som behövs i Elområde 4. Det är 6 syd koreanska reaktorer a 1400 MW st, 2 i Ringhals, 2 i Oskarshamn och 2 i Barsebäck. Skicka Jan Blomgren med en fet check på 500 miljarder till Syd Korea och handla in dessa 6 reaktorer. De ger en ökad produktion på ca 3400 och kompenserar effekten för 6 nedlagda reaktorer på 5000 MW, summa 8400 MW. Professor Per Fahlén uppskattar kostnaden för den förtida avvecklingen till ca 1000 miljarder. Jag räknade på perioden 2020-2050, kostnaden för att köra de nedlagda reaktorerna var 25 öre per kWh, kostnaden för ny kärnkraft Syd Korea bedöms av Blomgren till 80 öre/kWh, så räknat på nedlagd effekt 5000 MW får det svenska folket bita i det sura äpplet till en självförvållad kostnad på 528 miljarder 2020-2050, ej omräknat till nuvärde. Det finns mycket mer att addera. Obervera att den vindkraft som har byggts ut sedan 2005 har idag en motsvarande kapacitet, så 15000 MW vindkraft med en kapacitetsfaktor på 30 % genererar i runda slängar ca 30 TWh vindeenergi. De politiska dårskaperna har ersatt 5000 MW planerbar kärnkraft med att installera 15000 MW så kallad ”hållbar” energiproduktion i form av vindkraft med en kapacitetsfaktor på 30 %. Samtidigt har dessa politiker och medhjälpare i Vattenfall och Svenska Kraftnät destabiliserat elnätet, samtidigt har man gjort en enorm intrång i människors livsmiljö utan att ersätta de drabbade på ett adekvat sätt. Det är sanslöst att konstatera att allt normalt vett har kastats överbord.
Artikeln i PT är närmast föredömlig i ordning vad-var-när-vem-hur-varför. Detta lärde jag mig på Veckans Affärer 1966-67 och på Journalisthögskolan 1968-69. Dock föga känt och än mindre tillämpat i dagens media, som på egna sidor skryter om sin ”journalistik”. Media främsta plikt är att INFORMERA. Punkt!
Vind och sol är gratis eller?
https://www.manhattancontrarian.com/blog/2023-2-21-rank-innumeracy-on-the-cost-of-electricity-from-renewables
Det kostar att som Danmark ligga i topp på förnyelsebart
Dyrast el till konsument.
Det kostar oss i elområde 4 att ha en granne som inte klarar av sin elförsörjning och som är vana vid dyr el.
Håkan Bergman #8
Blev färdig VoV 1976 och fick hjälp flytta norröver av arbetsförmedlingen. Men även med jobb så märktes en avmattning av.
Faktum är att en stor del av den potentiella ökningen av elbehovet till kanske 330 TWh (+190 TWh jämfört med idag) är relaterat till stora, osäkra industriprojekt. Säg att man satsar på en vätgasinfrastruktur som i sin tur bygger på vindkraft och elektrolysörshubbar, och det visar sig att det blir för dyrt med den typen av vätgas, vad ska man då med infrastrukturen till.
Då är det bättre att satsa på SMR som producerar el nära användaren och kan skicka iväg den el som överproduceras, det kan man ju inte göra med den vätgas som överproduceras och ska man skicka iväg den el som används för att producera den vätgas som inte behövs behöver man bygga ut ledningsnätet ganska markant.
En annan idé är att använda sig av norska gasfält. Bygg två ledningar, en naturgasledning som leder till användarna där separering till vätgas och koldioxid görs och en returledning med koldioxid där norrmännen kan lagra densamma. Troligtvis bäst, billigast och med mest klimatnytta.
https://blogg.forskning.no/johan-hustads-blogg/gass-like-rent-og-norsk-som-et-glass-helmelk/1095547
#24 Tege Tornvall
”Artikeln i PT är närmast föredömlig i ordning vad-var-när-vem-hur-varför… Media främsta plikt är att INFORMERA. Punkt!”
Jag gjorde ungefär samma reflektion om PT-artikeln.
Artikeln i PT är, jämfört med dagens journalistik, mycket förtroendeingivande i sitt referat av CDL:s utredning. Begreppen ”effekt” (uttryckt i ”milj kilowatt”, dvs i Gigawatt) och ”effektbalans” nämns, vilka ju är helt främmande och obekanta begrepp för dagens journalister.
Men rimligen var det också ett ingenjörsmässigt pressmeddelande från CDL som underlag för artikeln. Det finns inte heller idag, från elkraftsystemets aktörer.
#26 UWB
”En annan idé är att använda sig av norska gasfält. Bygg två ledningar, en naturgasledning som leder till användarna där separering till vätgas och koldioxid görs och en returledning med koldioxid där norrmännen kan lagra densamma. Troligtvis bäst, billigast och med mest klimatnytta.”
Ännu mer kostnadseffektivt vore kanske att bara bygga en naturgasledning (metan, CH4) från Nordnorge till Malmfälten. Då kan LKAB reducera all sin järnoxid-pellets till järnsvamp med sedan länge world-wide etablerad teknik/metallurgi. Dvs direktreduktion med norsk naturgas CH4 iställlet för kol (från Australien?).
Då uppstår inget behov av flera tusen MW ny elproduktion (och elnät) för att producera vätgas.
#28 Lennart Nilsson
Jag gissar att ditt andra alternativ också är LKABs plan B, om kostnader och tekniska svårigheter med vätgasspåret blir för stora.