Sommarsamtal i Lövstabruk

I norra Uppland, nära väg 76 mellan Gävle och Norrtälje, bara ett par mil ifrån kärnkraftverket i Forsmark, ligger det lilla samhället Löfstabruk. Där finns det en kulturförening som sedan mer än 20 år bjudit in intressanta personer till något som kallas Sommarsamtal. Föreningens grundare och eldsjäl heter Birgitta Östlund Weissglass, mer känd som Gittan. Eftersom både jag och min fru känner ett visst ansvar för vår 90-åriga vän Gittan så försöker vi att vara med varje vecka.

Strukturen för ett sommarsamtal är att den inbjudne talaren får en timme på sig att framföra sitt budskap. Sedan är det en kort fikapaus innan talaren återkommer för att svara på frågor ifrån publiken.

Man skulle kunna jämföra ett sommarsamtal i Löfstabruk med radioprogrammet Sommar. I radion har sommarprataren mellan en halv och en hel timme på sig att framföra ett budskap, medan resten av tiden fylls ut med musik. I Löfstabruk ersätts musiken med frågor från publiken. En viktig skillnad är att sommarsamtalen i Löfstabruk inte handlar lika mycket om den som pratar.

Varje år brukar  det finnas ett tema för samtalen. I år angavs att ett motto ska vara respektfulla samtal även med personer vars åsikter och uppfattningar man inte delar och kanske rentav hatar.

Den inbjudne talaren den 16 juli var den välkände f.d. politikern Anders Wijkman. Anledningen till att han blivit inbjuden var att han i en intervju på Sverigesradio råkat säga att han tappat förtroendet för partipolitiken.

Jag var naturligtvis nyfiken på denne f.d. politiker som tappat förtroendet, inte för politiken, men för partipolitiken. Det första som slog mig när han kom var hur lång han var, säkert 2 meter. Sådant ska väl egentligen inte spela så stor roll, men det kanske har gett honom en viss pondus under hans långa karriär.

AW hade tydligen tagit sitt uppdrag på allvar eftersom han till och med skrivit ett manus för sin föreläsning. Så vad talade han om?

Om jag skulle sammanfatta hans föreläsning så skulle den kunna heta – ”vad livet lärt mig”.

AW har ju haft en spännande och lysande karriär. Han blev riksdagsman vid 26 års ålder år 1970 och var kvar där till 1979. Han blev generalsekreterare för Röda Korset 1978 och blev kvar till 1988. Efter det var han några år generalsekreterare för Naturskyddsföreningen och efter diverse toppjobb inom svensk offentlig förvaltning blev han 1999 europaparlamentariker för KD. Det tycks vara så att en europaparlamentariker måste sitta sig igenom en första mandatperiod för att vid nästa få viktiga utskottsposter. AW satt i två perioder. Under den andra satt han i ett utskott för miljö- och klimatfrågor.

Hans föreläsning handlade om hur de olika uppdragen gett honom insikter i ett antal frågor. Det som var intressantast var vad han lärde sig under sin tid vid Röda Korset, där han speciellt nämnde flyktingfrågan. Men det var också tydligt att han tillhörde dem som tidigt insåg klimatfrågans betydelse. (Jag känner andra som också är stolta över att de så tidigt insåg frågans betydelse och som snart försökte övertyga oss andra ”mindre vetande” om behovet att bekämpa koldioxiden : )

Jag insåg redan medan AW talade att det var säkrast att jag inte sade någonting under frågestunden. Däremot gav jag ett svar när AW ställde en fråga till publiken. Frågan var ”hur många ledamöter av över 700 i parlamentet har en ”högre” naturvetenskaplig utbildning”. Jag gissade på 5. Det var fel, det rätta svaret var 7, nästan en hel procent.

Om jag skulle gissa vad AW röstat på i de senaste riksdagsvalen skulle jag gissa att han röstat på MP, men jag kan ha fel, han kan exempelvis känna en viss lojalitet med något parti som han tidigare tillhört.

AW är uppenbarligen en intelligent man, han är säkert kunnig och kanske till och med klok. Han hade exempelvis många kloka saker att säga om exempelvis behovet av den omställning av världsekonomin som var helt nödvändig för att rädda världen från en klimatkatastrof. Han snuddade vid tanken på en mer eller mindre demokratisk världsregering (hade han varit yngre skulle han nog ha sett sig själv som en självklar medlem av en sådan världsregering : ).

Det som skrämde mig var det uppifrån-perspektiv som denne kloke man hade. Det är ju i och för sig inte så konstigt, har man ”alltid varit på toppen” så finns det bara ett håll man kan se åt.

Avslutningsvis så ville jag inte störa den goda stämningen under frågestunden eftersom jag inte var helt säker på att sommarens motto skulle gälla även för klimatrealister.

Sten Kaijser

+19