Extremväder och Arktis

Ejder och praktejderflock i vinterstorm, Varangerfjorden 13 mars 2015

Jag är nyss hemkommer från Vardö på Varangerhalvön. Det blev lite vinterkänsla, men även där uppe har vintern varit ovanligt mild. Ovan och nedan ett par bilder från en del av arktis som ligger relativt nära oss för den som längtar efter lite Ishavskänsla och lider av den milda våren och torra vägbanor.

Snörök på vägen till Kiberg

I numret från den 20 januari i år i tidskriften Science finns en intressant redaktionell artikel med titeln ”Arctic Impact” av Carolyn Gramling. Den handlar om hur den stora skara av forskare som arbetar med klimat och Arktis försöker att förklara olika väderfenomen som vinterns ”Snowmageddon” i östra USA. Sedan spådomen om snöfria och milda vintrar i de tempererade klimatzonerna där Sverige huvudsakligen ligger (områden med fyra årstider) delvis kommit på skam famlar forskarna efter svar. Svar på varför vi får en kall och snörik vinter som den i östra USA i år och som vi sett fler prov på i Europa under de senaste åren. Efter en osedvanligt mild vinter glömmer vi gärna historien och ser efter järtecken i skyn. Här kommer ett direkt utdrag från SVT.se från den 23 april 2013, inklusive rubriker (som antagligen har kommenterats tidigare på KU) som exemplifierar frågan som ställs i Science-artikeln.

 Våren är här, efter den långa och kalla vintern. Är kallvintrarna här för att stanna nu?

Det är vädret på Nordpolen, Arktis och Grönland, som påverkat vintrarna i Skandinavien att bli varmare. Det menar meteorologer, som hänvisar till flera nya meteorologiska forskningsstudier.

– Man har inte bara tittat på de senaste kalla vintrarna, de är alldeles för få för att man ska få ett vetenskapligt underlag. I stället har man låtit göra datorsimuleringar av hundratals vintrar, utifrån grundvärden som man matat in, och då kan man se hur det varmare Arktis påverkar luftströmmarna, säger Michael Tjernström, professor i meteorologi på Stockholms universitet.

Globala klimatförändringar orsaken

Arktis, Nordpolen, blir allt varmare alltså. På grund av de globala klimatförändringarna, som alltså är själva boven i dramat. Men hur kommer det sig att det gör vintrarna kallare här i Sverige egentligen?

De senaste 30 åren har det blivit väldigt mycket mindre is. Och det gör att solstrålningen absorberas på ett helt annat sätt. Och när det sker så förändras luftströmmarna genom att lufttrycken över Nordatlanten förändras, förklarar Michael Tjernström.

Det som enligt prognoserna var ett minne blott sker nu och klimatvetenskapen greppar efter en förklaring som kan fogas in i den allmänna AGW-terorin. Det är lätt att se vår egen milda vinter och kylan i USA som uttryck för ett ”disruptiv climate” och att människan ställt till det med alla sina utsläpp av koldioxid. Ett annat typiskt exempel är följande rubrik från environmentalresearch vintern 2013 ”Climate change brings colder weather to Europé and Asia”.

Artikeln i Science ger en tydlig bild av att den säkerhet som Tjernström gav uttryck för 2013 saknar egentligt stöd, det finns absolut ingen konsensus om att ett varmare Arktis plötsligt kan ge kallare vintrar på lägre latituder. Science-artikeln andas en välkommen osäkerhet även om den gör ett försök till att belysa en till synes levande och spännande vetenskaplig dynamik, en diskussion som är svaret i hasorna. Jag får intrycket av att det finns ett underliggande budskap att om vi bara låter forskarna hållas så kommer hela bilden snart att uppdagas, hur koldioxiden i slutändan visar sig vara den styrande faktorn genom olika komplicerade mekanismer-pusselbitarna fogas långsamt samman. Samtidigt så finns där ett tyst erkännande om att vi egentligen förstår väldigt lite av hur de naturliga cyklerna fungerar och vilka drivningsfaktorer som verkar på kortare tidsperioder, över decennier och enstaka århundraden. Diskussionen från SVT.se ovan är mer exempel på att man greppar efter förklaringar som kan stötta upp de allt mer verklighetsfrämmande och missvisande klimatmodeller som man så djupt förälskat sig i. Grundtesen som styr det mesta av klimatforskningen är att förklaringen till snart nog alla förändringar i klimatet i kortare tidsperspektiv står att finna i de antropogena växthusgaserna. Den diskussion som vi ser, med allt mer högljudda försvar av olika disparata förklaringar och ad hoc teorier följer mönstret till det det Kuhn benämner ”normal science”.

Artikeln refererar till olika workshops och individuella teorier kring jetströmmar som påverkas av ett istomt Arktis eller alternativt snöbemängtt Sibirien. Flera kända AGW-namn får komma till tals, t.ex James Overland (NOAA), en typisk företrädare för fusionen mellan forskning och politik.

Han kallar läget för en ”preconsensus period”, han ser flera tecken på att det går framåt och att de olika konferenserna gör det möjligt för forskarna att bena ut frågorna. Han menar på att man behöver inte bygga in några helt nya fysiskaliska begrepp i modellerna.

Artikeln låter dock läsaren förstå att vi kanske inte helt har förstått den grundläggande dynamiken fullt ut, att begreppet ”Science is settled” var något prematur.

En av de teorier som varit tongivande de senaste åren är att jetströmmarna inte går i sina stadiga banor och att man kunnat koppla samman så kallade Rossby-vågor med specifika extremväder ner till välbefolkade tempererade områden, må det vara värmeböljor eller köldknäppar. Elisabeth Barnes vid Colorado State University i en artikel från 2013 kunde dock inte finna några ”uptick” av Rossbyvågor de senaste decennierna, så inte heller Screen och Simmonds från samma år konstaterar Gramling, något lakoniskt. Elisabeth Barnes sammanfattar läget på följande sätt i artikeln.

Att sortera ut den kunskap som finns om det vi redan vet (known knowns) är exakt vad forskarna ska syssla med. Min uppfattning är att vi delvis satt kärran framför hästen, genom att fokusera på extrema väderhändelser. Vi missar därmed själva teorin, dynamiken, den mekaniska förståelsen. Hon föreslår att forskarna går tillbaka till själva den basal frågan hur den arktiska uppvärmningen kan påverka jetströmmarna.

Min bild av de olika rösterna är just att man i grunden har enbart rudimentär förståelse om hur klimatet fungerar, vilka drivningsfaktorer som dominerar. Vi känner väl till och kan beskriva ett antal klimatologiska fenomen och hur de kan samagera. Problemet är att forskarna försöker tvinga in all fysikalisk dynamik rörande klimatet och atmosfären i tidsperspektiv av något eller ett par hundratals år under en enda dominerande drivningsfaktor – antropogena växthusgaser. Så länge som forskarsamhället inte på riktigt vågar öppna dörrarna för alternativa teorier kommer vi att se ett fortsatt lappande av ett sönderfallande oceanångare.

Nedan följer sammanfattningen av artikeln i sin helhet på engelska.

Against the backdrop of ”Snowmageddon” and other powerful winter storms that have blasted the United States, Europe, and Asia in the past few years, a different kind of tempest has been swirling within the Arctic science community. Its core is a flurry of recent research proposing that such extreme weather events in the midlatitudes are linked through the atmosphere with the effects of rapid climate change in the Arctic, such as dwindling sea ice. The idea has galvanized the public and even caught the attention of the White House. But some Arctic researchers say the data don’t support it—or that the jury is at least still out. Now, scientists are tackling the issue in earnest, and an increasing number of conferences and workshops are bringing together scientists with a range of viewpoints on this issue, in hopes that a coordinated effort will measure the reach of the north.

0