Puh! Det har varit spännande att följa händelseutvecklingen beträffande Spencer och Braswell, och den följande debatten under veckan som gått. Centralt är förstås den vetenskapliga frågan som vi har bevakat ganska intensivt här på TCS, inte minst tack vare Pehr Björnboms gedigna insatser. Men det är också den dramatiska utvecklingen av drevet mot Spencer, Wagners avgång som chefredaktör på Remote Sensing och Trenberths triumferande smutskastning på The Daily Climate som fascinerat. Inte sedan Climatgate har delar av Teamets agerande utspelats inför öppen ridå på detta sätt.
Så, låt oss koppla av lite med att kasta en blick bakåt i tiden istället. Lite TCS-historia från 2007:
Det har ibland klagats på att TCS-bloggen målar IPCCs arbete i alltför ideologiskt gröna färger; att det är fel av oss att påstå att IPCCs arbete i hög grad är en grön agenda av det slag som t.ex. Romklubben, Greenpeace, Världsnaturfonden och de flesta gröna partier i olika länder för fram.
Men här hittade jag ett intressant inlägg som Maggie skrev 22 maj 2007. Det är kort, och lyder i sin helhet:
Den 5 maj skrev Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson på sin blogg: ”FN-rapporten om klimatfrågan kan i stora stycken ses som ett grönt partiprogram.” Innebär det att Miljöpartiet blir Sveriges största parti vid nästa val? Tänkvärt. Och skrämmande.
Så där har vi svart på vitt hur i alla fall Miljöpartiet i Sverige såg på IPCCs rapport; ”som ett grönt partiprogram”. Fast klickar man på länken så visar det sig att Erikssons blogg är nedlagt. Inte heller använder sig Peter Eriksson av Twitter eller Facebook, enligt politikerbloggen.
Nåväl, kanske lika bra det. Inte skall man väl som politiker vara så tydlig med vad man anser att IPCCs arbete egentligen går ut på? 🙂
Ingemar Nordin
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Jag för en debatt med UI på deras blogg om just IPCCs direktiv och syfte. Inlägget ligger under deras ”Per Welander..” artikel. Kommer inte mitt senaste inlägg med, så försöker jag posta det här istället. Det hela är intressant, det verkar som man har en klar uppfatning om vetenskapliga texter men samtidigt svårt att erkänna den politiska styrningen av IPCC. IPCC rapporterna hade kunnat accepteras som vetenskapliga om man öppet sagt att det är en presentation av AGW-hypotesen med en bilaga som presenterar följder och åtgärdsförslag OM hypotesen vore sann. Istället presenteras AGW som en oemotsäglig sanning, trots att urvalet av forskningsresultat är filtrerat för att stödja AGW-hypotesen. Det är denna bias, som åtminstone jag vänder mig emot. Risken är överhängande att man håller på att omdefinera ”vetenskap” om man hela tiden påstår att det är det man håller på med här. Jag anlsuter mig f.ö till Poppers deifnition/beskrivning av vetenskap.
Kunskapare.
Här ett svar jag nyligen fick från Miljöpartiet på min fråga när man tänker sluta tjata om koldioxid och klimatfrågan och istället ägna sig åt miljön, som ju är något vi kan påverka.
”Hej, och tack för ditt mejl.
Vi är ett parti som tror på kunskap och följer den samlade vetenskapen
noga när vi fattar beslut och gör våra bedömningar. Kunskapen om
koldioxidens roll för klimatet är en 100 årig kunskap där vi nu
senaste decenierna börjat se effekter direkt i naturen, inte bara i
teoretiska modeller. Effekterna tilltar i en alarmerande fart och
forskarna har länge haft en frustration över att inte övriga samhället
med politiker och beslutsfattare tagit detta på tillräkligt allvar.
Tyvärr står vi fortfarande i hög grad i den positionen att de
nödvändiga besluten uteblir eller tom går i fel riktning. Att blunda
för denna kunskap och inte göra något är oerhört ansvarslöst och kan
stå mänskligheten och hela ekosystem mycket dyrt. Eller snarare: Det
drabbar oss redan nu hårt och slår mot ekosystem där risken finns att
det kan vara svårt att få dem att återgå i någon sorts balans.
Parallellt med att göra vad vi kan för att bromsa
klimatförändringarna, så måste vi, precis som du skriver, arbeta med
att öka beredskapen mot de förändringar vi redan ser. Allt från att
lokalt undersöka var det är lämpligt resp. olämpligt att bygga, till
att på global nivå öka samarbeten och på olika sätt bidra till att
hjälpa de som drabbas allra hårdast nämligen de fattigaste i redan
torra områden”.
Per T, märkligt att Miljöpartiet vet vad ingen annan vet om klimatet?
Per T #2,
”Det drabbar oss redan nu hårt och slår mot ekosystem”
Det är lustigt att se hur man upprepar sådana här mantran om, och om igen, utan att man låter sig beröras av verkligheten. På vad sätt är vi ”drabbade” av mänsklig påverkan av klimatet? Är det de inbillade ”klimatflyktingarna”, eller den ännu ej observerade ökningen av frekvens och styrka på orkaner, eller att man tror att våra storstäder sjunker under vattenytan?
Är dessa politiker verkliga? Tror de ens själva på vad de säger? Eller kör de bara ramsan som en ren ryggmärgsreflext? De lever verkligen högt på att så få orkar peka på att kejsaren är naken,
Om någon vill titta på Peter Erikssons blogg så är det bara att använda ”the Wayback Machine”:
http://web.archive.org/web/20070516150305/http://blog.mp.se/petereriksson/
Jag undrar förresten vad det är som får MP att tro att ekosystem normalt befinner sig ”i balans”? Jag måste säga att jag nog aldrig sett något sådant i verkligheten.
För MP:are och andra politiker avgörs numera klimatframtiden på spelcasinot. Och PIK-chef Schellnhuber- som ansvarar för denna dumhet- tilldelas VOLVO-miljöpriset.
”Det är synd om människorna”
http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.402486/forskning-darfor-kan-fns-klimatforhandlingar-raddas-av-spelteori
”Forskning: Därför kan FN:s klimatförhandlingar räddas av spelteori”
http://www.pnas.org/search?fulltext=+Jobst+Heitzig&go.x=10&go.y=8&go=GO&submit=yes
Self-enforcing strategies to deter free-riding in the climate change mitigation game and other repeated public good games
As the Copenhagen Accord indicates, most of the international community agrees that global mean temperature should not be allowed to rise more than two degrees Celsius above preindustrial levels to avoid unacceptable damages from climate change.
The scientific evidence distilled in the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change and recent reports by the US National Academies shows that this can only be achieved by vast reductions of greenhouse gas emissions.
Still, international cooperation on greenhouse gas emissions reductions suffers from incentives to free-ride and to renegotiate agreements in case of noncompliance, and the same is true for other so-called “public good games.
” Using game theory, we show how one might overcome these problems with a simple dynamic strategy of linear compensation when the parameters of the problem fulfill some general conditions and players can be considered to be sufficiently rational.
The proposed strategy redistributes liabilities according to past compliance levels in a proportionate and timely way. It can be used to implement any given allocation of target contributions, and we prove that it has several strong stability properties