I Nature för den 16 juni (vol. 474, sid 275) skrev Harvardpsykologen Daniel Gilbert en krönika om människans riskuppfattning. Inledningen är intressant och roande. Han berättar om tillkomsten 1896 av Londonsällskapet för att hindra förtida begravningar. Det föranleddes av ett fåtal fall av begravda skendöda. Sällskapet var aktivt och framgångsrikt i sin kampanj, vilket gör att lagstiftningen fortfarande kräver dyrbara säkerhetsåtgärder för att hindra en levandes begravning. En risk som numera, med ett slitet uttryck, kan betecknas som försumbar. Gilbert tar detta till utgångspunkt för att betona det olämpliga i onödiga säkerhetsåtgärder:
“…because resources are finite, every sensible thing we do is another we don’t.”
Jag läste vidare med vissa förväntningar. Det visar sig att Gilbert’s huvudbudskap är att evolutionen medfört att människor är programmerade att skydda sina närmaste mot akuta faror i närområdet, under det att vi inte gör något åt de faror som idag hotar mänskligheten. Med detta perspektiv finner Gilbert att vi är dåligt rustade för att ta de rätta besluten om att göra “everything in our power to stop global warming”.
Trots min besvikelse, kan jag inse att för Gilbert finns ingen tvekan i sakfrågan. För honom är AGW-hypotesen vetenskaplig sanning. Det är endast mänskliga ofullkomligheter, som gör att en kraftfull klimatpolitik inte redan är beslutad.
I den meningen är artikeln ett parallellfall till Hans Roslings famösa DN-krönika i förra veckan. Däremot anger de två skribenterna olika “skyldiga” i sina respektive berättelser. Enligt Rosling är det media som gjort en felaktig nyhetsvärdering. Journalisterna har inte fattat vilket som är sommarens stora nyhet. För oss som i många år kritiserat medias okritiska hållning till klimatlarm av skiftande kvalitet är det häpnadsväckande att läsa detta. Särskilt som det snabbt framkom att Roslings egen klimatnyhet var minst sagt tvivelaktig.
För Gilbert däremot är det allmänheten som som p g a sin nedärvda felaktiga riskvärdering inte förstår vad som är allvarligt. Möjligtvis en lättnad för oss på TCS, att han inte på sedvanligt vis säger att det är liten grupp av högt, men felaktigt, meriterade “klimatförnekare” som sprider förvirring. Nej, från piedestalen på Harvard, ser han att det är medborgarna i gemen, som det är fel på. För att belysa detta säger han bl a “We will change our lives to save a child but not our light bulbs to save them all.” Jag inser att det är önskan att skapa “one-liners”, som är bakgrunden till en sådan vettlöshet. Han lyckas också med att få Nature citera detta i stor stil i en textruta. Likafullt bevisar det en total okunnighet om vad barn i världen faktiskt dör av, och vad den riskbedömning han inledningsvis skrivit om måste innehålla. I egenskap av psykolog är han glad åt att kunna ge fackrådgivning om vad man kan göra för att bota den trögrörda allmänheten från sin likgiltighet. Det gäller att ladda klimatpropagandan med moraliserande argument: “… when threats are descibed as moral violations, apathy often turns to action.” Känns det igen?
Avslutningsvis, Gilberts evolutionsresonemang river barriären för oss andra amatörer. Man kan hävda att “konsencus” ifråga om den klimatvetenskap, det är ett resultat av att forskare härstammar från hjordjur. Man kan oftast inte vara först, men när någon annan rusat före in på ett nytt blomstrande bete, då gäller det att snabbt rusa efter och boka in ett eget klöverhörn. I lyckliga fall kan det betet räcka ända till pensionen. Slutsatsen är ofrånkomligen att evolutionsmetaforer, “rösträkning” eller försiktighetsprincipen inte duger. De kan inte avgöra vare sig den vetenskapliga sanningen eller ens den riktiga politiken, när det gäller klimatet. Diskussionen om sakfrågorna, inklusive jämföra kostnader för olika åtgärder, är nödvändig.
Bra CG. En observation man ofta gör är att även mycket skärpta personer missar vad saken egentligen gäller – de verkar tro att det stannar vid a) koldioxid är en växthusgas b) koldioxidhalten i atmosfären ökar —–> därför måste Jorden värmas upp —–> och det finns inget utrymme för ”skepticism”.
Hej CG,
När jag såg första meningarna klickade jag på länken och tänkte att denna artikel kanske var något för mig. När jag märkte att den kostade $32 för oss som inte är professor emeritus så läste jag vidare. Att vara intelligent, intellektuell och ha sunt förnuft är tre olika, helt oberoende mentala egenskaper, något som Nature åter bevisar.
Jag har skrivit ett inlägg på min blogg om ”naturlig” riskbedömning i slutet av detta inlägg.
http://www.undertallen.se/2011/06/gamla-tanter-av-bada-konen-hotar-djurens-konung/
Jag tror det kan vara relevant.
Erik #2
Hej!
Beklagar det där med Nature’s höga pris – den har blivit mycket kommersiell.
I sakfrågan tycker jag att riskuppfattning till alldeles övervägande del är en kulturprodukt. Även om de individuella skillnaderna är stora, så är det karaktäristiskt för vår tid & kultur (i vilken man trots allt måste räkna in MSM) att överdriva kollektiva framtidsrisker + t ex trafiken som du skrivit om. Gilbert påstår motsatsen.
C-G,
De kan inte avgöra vare sig den vetenskapliga sanningen eller ens den riktiga politiken, när det gäller klimatet. Diskussionen om sakfrågorna, inklusive jämföra kostnader för olika åtgärder, är nödvändig.
Det här är den springande punkten. Många av de här psykologerna och mediaforskarna är helt ovetandes om att det finns mycket allvarliga invändningar mot IPCCs sammanfattning av det vetenskapliga läget. Och eftersom de är så okunniga om den verkliga situationen i forskarsamhället så kommer de med det ena meningslösa ”rådet” efter det andra.
Gilbert missar således totalt, och begriper kanske inte ens, hur människor i allmänhet ser på problematiken. Människors reaktioner i klimatfrågan har, skulle jag vilja påstå, väldigt lite med den mänskliga mekanism (att prioritera sina nära och kära först) att göra. Om klimathotet hade varit påtagligt annat än för den gröna överklassen i storstädernas innerstad, så hade folk reagerat betydligt kraftigare.
Sedan den genetiska evolutionen av livet startade har ”det omedvetna målet” varit att förmera de egna generna. ”De egna generna” delas dock av släktingar, så att gynna de egna generna gynnar ofta beteenden som gynnar individer, som är ”nära och kära”. Beteenden som minskar risken för aggression och ökar chansen till positivt bemötande från individer i allmänhet kan också vara positivt.
Arter överlever inte om det inte finns genetisk variation som är råmaterialet till evolutionen, individer söker ofta en ”obesläktad” partner, så jag tror att en viss respekt för diversitet är inbyggt i generna. Även om okända är konkurrenter så kan allt för aggressivt beteende leda till större nackdel än tolerans.
Evolutionen har nog gjort oss överdrivet egocentriska.
Emellertid har evolutionen skapat något väldigt speciellt med människan. Människan har fått extremt stor genetiskt betingad förmåga att lära sig beteenden och bygger i sina beteenden i ovanligt liten grad på genetiskt betingade instinkter utan på förvärvade förmågor (ofta från omvärlden medvetet utlärda). Språket, den långa barndomen, den äldre generationens engagemang för den yngres fostran, och den stora hjärnan är delar i detta. Vi är i stor utsträckning kulturprodukter. Tyvärr har just att vi är kulturprodukter ibland lett till överdriven fanatism, intolerans och auktoritetstro. En för stark påtryckt motivation kan vara något negativt.
Visserligen har evolutionen inte direkt verkat för rationellt beteende i vår nuvarande civiliserade miljö, men att vi och släktet är ofullkomligt skall nog inte i första hand skyllas på bristande genetisk anpassning. Vi har tex behärskat vår egoism ganska bra och okända ses sällan som ett hot. Just tolerans mot andra läggs ganska stor vikt vid av samhället. Vi verkar behärska driften att förmera de egna generna, befolkningstalen är på väg att stabiliseras i en stor del av världen.
Individerna och framför allt det politiska systemet borde dock bli bättre för att klara av framtiden och släktets civiliserade överlevnad. Det ger hopp att människorna är kulturprodukter och inte oåterkalligen följer en genetiskt utstakad blindväg, men det är också ett underkännande för t ex forskarutbildningen att vi ännu inte har lyckats bättre.
Dag Lindgren #5
Hej!
Jag har inga invändningar mot din nyanserade beskrivning av evolutionen. Vi och vår riskuppfattning är verkligen fresultat av arv+(kultur)miljö.
Det jag vände mig mot var Gilberts försök att med hänvisning till evolutionen underkänna människors riskuppfattning, och i princip hävda att vi måste manipulera denna för att rädda mänskligheten.