… samt ett mysterium
Uppdatering: Svensmark kommenterar. Se nedan.
Vi har ju tidigare presenterat Henrik Svensmarks och Nir Shavis teori om att galaktiska partikelstrålar påverkar molnigheten och därmed temperaturen på jorden. Nu har de – tillsammans med Jacob Svensmark och Martin Bødker Enghoff – gjort en ny studie där man visar att korta solstormar, s.k. Forbush Events, direkt påverkar energibalansen. För att se detta har man använt sig av satellitmätningar som görs av CERES instrumenten som mäter alla sorters elektromagnetisk strålning.
Från dessa strålningsdata urskiljer man olika typer av strålning som i sin tur kan hänföras till olika typer av moln. Se vidare deras artikel i Nature . Vidare så har man fokuserat på 13 starka Forbush-utbrott under 2000-talet. Fem av dessa visar tydligt en tioprocentig hastig minskning av mängden galaktiska partiklar. En Forbush händelse innebär att solen orsakar ett starkt magnetfält som blåser bort en del av de galaktiska partiklar som annars hade träffat jorden. Det intressanta är vad som sker direkt efter sådana solutbrott när molnigheten avtar under några dagar. Så pass lång tid tar det nämligen för de laddade jonerna som skapats av de inträngande galaktiska partiklarna för att åter igen bilda tillräckligt stora kondensationskärnor för vattendroppar och nya moln. Under denna tid tar således markytan emot mer solstrålning än vad som normalt är fallet, vilket påverkar energibudgeten.
Här är en sammanfattning från NetZeroWatch.
Observationsdata indikerar att jorden absorberar nästan 2 watt per kvadratmeter ytterligare energi inom 4 till 6 dagar efter minimum av kosmisk strålning. En så stor effekt är en stor överraskning eftersom klimatsamfundets allmänna konsensus, nyligen uttryckt i den 2021 släppta IPCC-rapporten AR6 (kapitel 7.3.4.5), är att ”… effekten av GCR [galaktiska kosmiska strålar] på CCN [kondensationskärnor] är för svag för att ha någon detekterbar effekt på klimatet och inget robust samband hittades mellan GCR och molnighet. … Det finns hög tilltro till att GCR bidrar med en försumbar ERF [effektiv strålningskraft] under perioden 1750 till 2019.”
Dessa nya resultat visar att IPCC:s slutsats kommer att behöva omvärderas. Två watt per kvadratmeter kan jämföras med IPCC-rapportens uppskattning av solens effektiva strålningskraft under perioden 1750 till 2019 på endast 0,01 watt per kvadratmeter (erhållen genom att endast beakta förändringar i solinstrålningen).
”Vi har nu observationer av minskade kosmiska strålar, aerosoler, moln och energibudgeten samtidigt”, säger professor Nir Shaviv.
Soleffekterna i denna studie är för kortlivade för att ha en bestående effekt på klimatet, men de visar vägen till forskning som skulle kunna avslöja hur mekanismen fungerar på längre tidsskalor. – Det kan vara så att effekten av koldioxid i atmosfären – den så kallade klimatkänsligheten – kan vara mindre än vad som härleds från klimatmodeller när man tar hänsyn till denna effekt, tillägger professor Svensmark.
Det här handlar således om direkta mätningar som påvisar ett samband mellan kosmiska partiklar, moln och förändrad mängd strålning till jorden. Och de är gjorda i atmosfären, inte i laboratorier.
Detta är viktigt att hålla i minnet. Ty samtidigt som vi har det här resultatet så har det också publicerats andra studier som tycks peka åt ett annat håll.
Inte så att de visar att IPCC har rätt. Inte heller i dessa studier berör man koldioxidens roll. Istället menar man att den dominerande orsaken till att jorden värmts upp under senare decennier är en ökad solinstrålning till marken.
I en Open Access tidskrift, Molecular Diversity Preservation International (MDPI), har Hans-Roll Dübal och Fritz Vahrenholt publicerat en artikel som visar detta. Fritz Vahrenholt har också skrivit om det på Judith Currys blogg här . Blogginlägget har nästan 1000 kommentarer.
Jag skall inte försöka återge författarnas ganska komplicerade resonemang här men precis som i den föregående artikeln så använder de satellitdata från CERES. De använder sig på ett ganska fiffigt sätt av data om lång- och kortvågig strålning, strålning från landmassor och strålning från de olika halvkloten. Och menar sig kunna visa att molnigheten mellan år 2000 och 2020 har minskat globalt – globalt, inte bara lokalt över Europa som tidigare framförts.
I mitt huvud så blir detta något av ett mysterium. För under största delen av tidsspannet 2000-2020 så har solens aktivitet sakta minskat. Och då borde den galaktiska partikelstrålningen ha ökat (vilket också har bekräftats av andra mätningar), vilket i sin tur enligt Svensmarks teori borde leda till mer moln, inte till mindre!
Jag erkänner att jag inte läst alla de 999 kommentarerna, så kanske döljer det sig någon förklaring där. Men notera att båda artiklarna stödjer sig på empiriska data, inte så mycket på teorier. Att solaktiviteten kan åstadkomma stora förändringar i energibudgeten är helt tydligt. Men samtidigt har jorden ökat sin temperatur när solens aktivitet gått ned! Hur går det ihop?
Fritz Vahrenholt är känd för oss klimathotsskeptiker genom att tidigare varit en förkämpe för Svensmarks teori. Han har t.o.m. skrivit en bok om detta, Die Kallte Sonne. Så jag skrev till honom och frågade hur han fick ihop det hela. Han svarade att det fick han inte. 🙂
Han lutade åt att det måste vara något fel med Svensmarks teori. Men jag ser inte att så skulle vara fallet eftersom Svensmarks artikel ovan inte vilar på hans teori utan bara på de mätresultat som de analyserat. Jorden får faktiskt ta emot mer solstrålning när den galaktiska instrålningen är mindre och innan nya moln hunnit bildas.
Så mysteriet kvarstår. Vilket egentligen bara är spännande. Det är väl så det ofta går till i vetenskapen?
Ingemar Nordin
Uppdatering: Henrik Svensmark har varit vänlig att kommentera med anledning av ovanstående inlägg:
” Hej Ingemar, Det er ikke noget der umiddelbart bekymrer mig. Det er meget svært at måle skyer med den nødvendige nøjagtighed. Selv om instrumenterne er ganske stabile så er der tale om enkelt satellitter der i sol-synkron bane kun kommer tilbage til samme punk hvert 12 time. Derfor er der store dele af jorden der ikke bliver målt. Det har tidligere været fremme at man skal have globale målinger i både tid og rum for at kunne finde trend signaler i stråling balancen og dermed også skyer med en nøjagtighed på 1%. Jeg mener at usikkerheden på CERES er omkring 1-2% og at den absolutte usikkerhed er ca. 6 W/m2. https://journals.ametsoc.org/view/journals/clim/22/3/2008jcli2637.1.xml?tab_body=fulltext-display Det var netop problemer med lang-tids-stabiliteten af skyobservationer der fik os til at se på hurtige variationer under Forbush hændelser (uger). Derved har vi ikke problemer med stabiliteten. Men det ser ud til at der til stadighed er en sol påvirkning også over længere tidsperioder. Der er helt tydeligt en solcyklus variation (ca. 11 år) i havets varmeindhold, og amplituden er næsten 10 gange for stor til at kunne forklares med solens udstråling. Det ser ud til at denne variation er fortsat helt til nu (2021). Håber det hjælper. Mvh, Henrik”
Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.
Mycket intressant artikel.
Framförallt för att den visar på att det fortfarande finns forskare som är nyfikna på hur vår storslagna omgivning fungerar och även om det som Ingemar skriver finns motsägelser i teorierna så vederlägger den samtidigt någonting än viktigare … att de som påstår sig ha hittat nyckeln till att styra jordens klimat tror sig själva om för mycket.
Då tänker jag framförallt på att det saknas en stor portion ödmjukhet när man som företrädare för FN i ett global forum hävdar att ”Science are Settled”.
För mig låter det som att man tror sig veta allt – att nu är vidare forskning onödig … det finns ingen anledning att vara nyfiken längre … är en sådan person överhuvudtaget en värdig representant för ett sådant forum som FN?
Personligen hoppas jag att människans nyfikenhet aldrig får anledning att ebba ut … för mig är det detsamma som att tappa tron på framtiden, att ingenting mer är dolt … och vad finns det då för mening med livet?
Som väl är har jag själv massor av frågetecken om framtiden, och frågetecknen har bara blivit fler ju äldre jag blir – härligt !
Tack, det var intressant!
En sak jag undrar över är om årstid kan påverka utfallet av en sådan händelse? Antar att om den inträffar mitt på vinterhalvåret på tex norra halvklotet så borde väl minskad molnighet innebära mer utstrålning och kallare väder?
Ingemar
Vet vi med säkerhet att temperaturen stigit?
Med alla justeringar som gjorts är osäkerheten stor
#1
Att t.ex. kalla personer som inte delar ens påståenden för ”förnekare” och inte vilja diskutera är väl brist på någon fundamental förmåga. Inom naturvetenskapen ska den vetenskapliga metoden användas vilket dessa människor uppenbarligen inte förstår.
Tack Ingemar!
Ett angeläget ämne som kan utvecklas.
Vi vet att solen skiner allt mer på oss, 20% fler soltimmar på 40 år.
Vi vet att vi fått högre medeltemperatur , framförallt mildare vintrar.
Detta går heller inte ihop då värmen från ökande solinstrålning borde drabba oss då solen värmer oss mest.
Ett citat från JC artikeln:
Vahrenholt: “The cloud changes can be caused by a decrease in aerosols, by atmospheric warming due to natural causes (e.g. the AMO or the PDO), by anthropogenic warming due to CO2, or by a combination of these individual factors.
Lockar till mer kunskap 😉
Stort tack, Ingemar: Jo Magma! Din undran är nog så klok! Oscar Wilde uttryckte sin: ”Jag är ännu inte tillräckligt ung för att veta allt!”
salve
Dübal och Vahrenholt beskriver framför allt en under hela satelliteran fallande global molnighet, vilken man kopplar till AMO, med ett markant skred kring särskilt millennieskiftet. Det ska bygga på AVHRR-data publicerade av en SMHI-Karlsson et al. 2017. Det känns närliggande att be denne svensk kommentera skredet, om det ska tillåtas in i kanon s a s, så att alla bör ha någon uppfattning om det.
Sören F #7,
Det låter som en högst relevant studie. Har du någon länk eller referens till artikeln?
Ingemar #8: den här från 2017 är den som hittas https://acp.copernicus.org/articles/17/5809/2017/acp-17-5809-2017.pdf – å andra sidan är det som refereras till (i D&V21) något av samma skock från 2020. Också det får ni östgötar gärna reda ut 🙂
Ja, detta är i linje med andra källor. Se denna rapport från i somras.
https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/epdf/10.1029/2021GL093047
Se Figure 2 diagram a, b, c. Slagen upp och ner i månadsvärdena är +- 1,5 W/m2. Om upplösningen skulle ökas till veckovisa värden bör det handla om ännu större slag i värdena upp och ner!
Detta är fjärran ifrån att koldioxidhalten i atmosfären skulle vara styrande. Den har ett helt annat variationsmöster.
Iskylan sätter stopp för skidåkarna https://omni.se/a/k6Bxy9. Var är Pär Holmgren som nyss förutspådde skidåkningens utdöende på grund av stigande temperaturen. Skämmas borde han och offentligt be om ursäkt för sin skräckpropaganda som förstör vårt kära fosterland.
#11 Lennart Svanberg
Naturvårdsverket borde också följa upp sina tidigare förutsägelser som t.ex i denna propagandafilm från 2003
https://youtu.be/FA0qzhJWHyw
Intressant men jag har inte kunskaper att förstå mycket av det skrivna.
Jag känner till Wilsons Dimkammare och dess teori.
Beskriver artikeln då en ”jättestor ”Wilsons Dimkammare?
Det finns faktiskt en vetenskaplig studie, som jag nu inte hittar, som visar att när intensiteten i UV-området minskar, ökar ljusvåglängderna något i det synliga. Konsekvens är att stratosfären svalnar något, medan land och havsbaserad bestrålning medför en något högre återstrålning. Skall se om jag hittar rapporten.
Tack för en intressant artikel.
Funderar på om molnigheten kanske beror på fler parametrar, där kosmisk strålning är en. Aerosoler från vulkanutbrott borde påverka, m.m.
Svensmark kan ju ha rätt i att kosmisk strålning ökar molnigheten, men det kan vara något annat som påverkar så att den minskar.
Intuitivt tycker jag det känns rimligt att molnbildning kan vara en ganska komplex historia.
Enligt strålningsmodellerna så reflekteras nästan 80 W/m2 av moln, så ganska små variationer i molnighet har ju en stor effekt på inkommande energi.
#12 Sven, ja det finns många kålsupare som behöver dras inför skranket.. 😎
OBS! Jag har nu fått en kommentar från Henrik Svensmark med anledning av mitt inlägg. Se ovan. (Kör en Google translate om ni tycker att danskan är knepig.)
Mekanismen bakom att den joniserande strålningen kan skapa kondensationskärnor bygger på att det finns aerosoler, främst svavelsyra som har sitt ursprung i vulkaniskt svaveldioxid.
Om de vulkaniska utsläppen av svaveldioxid varierar så har man två faktorer (minst) som påverkar om molnbildningen.
Att den vulkaniska aktiviteten varierar är klart och det vore intressant att se hur svaveldioxidutsläppen sett ut under den diskuterade perioden.
KlimaSchau 82 med samma tema:
https://www.youtube.com/watch?v=LvtsYVbXTJ0
Fylld med många referenser!
Det finns två faktorer som kan ha lett till mer solstrålning till jordytan:
1) Ovanligt låg vulkanisk aktivitet de senaste årtiondena.
2) Åtgärder som har minskat luftföroreningarna.
Två faktorer som mycket väl kan ha motverkat eventuella effekter av minskad solaktivitet och ökad mängd kosmisk strålning.
Lars K #20,
Jo, jag håller med. Svensmarks svar är dock annorlunda, nämligen dels att solinstrålningen kan ha överdrivits pga svårigheterna att mäta molntäcket, samt att havens värmekapacitet är mycket stor och att det därför tar lång tid innan det märks.
Jag håller med er båda. Dessa faktorer kan ha en stor inverkan på att vi inte sett så stora sänkningar av den globala temperaturen enligt UHA. Men sedan ett antal år så har de globala temperaturerna planat ut och det kan ju betyda att vi är på väg mot en global avkylning.
Divergensen mellan IPCCs prognoser och observationerna ökar ju år från år.
# 21
Det intressanta är de kontinuerligt pågående korta upp- och nedgångarna i utstrålningen mot rymden. De måste först få en förklaring. Vad är det som gör att det finns +- 1,5 W/m2 i månadsvärdena. Svensmark 2 W/m2 knyts specifikt till korta solstormar och de kan rimligen ligga bakom en del av slagen upp och ner, men inte alla.
#3 Torbjörn
Om vi för enkelhetens skull tar Stockholms och Uppsalas temperaturserie som exempel, ser man att den har varit ganska jämn sedan 1700 talet. det är sedan 1980 talet som temperaturen har ökat för att sedan 2010 planat ut något.
Min spekulation över temperaturökningen sedan 1980 talet beror på att vi främst fasade ut oljan till förmån för Kärnkraft. Andra delförklaringar kan vara förändrade mätmetoder, från kvicksilver till elektronik, till detta kan läggas urbaniseringsförändringar och normativ påverkan från antropogena CO2 teorier.
Förövrigt anser jag att nuvarande el energipris p.g.a. en tillfällig väderförändring är en Antropogen artefakt av en huvudlös energipolitik. Samt att det nu kalla väderläget beror på det kraftiga solutbrottet för en månad sedan i kombination med en mogen La Nina-fas som knuffade det polära jetströmmönstret till norra Europa och som kommer att hålla i sig en månad.