Fyra år som skeptisk, kritisk volontärskribent på Klimatupplysningen – en tillbakablick

Uppdatering gjord 2015-09-06.

Jag började som volontärskribent på Klimatupplysningen sommaren 2011. Efter fyra år är det motiverat att göra en sammanfattande tillbakablick på alla de blogginlägg som jag författat under de gångna åren. Det som drivit mig är att jag anser att ett skeptiskt, kritiskt offentligt samtal om klimatvetenskap och klimatpolitik måste hållas igång och att min akademiska bakgrund och intresseinriktning är lämplig för detta. Nu kommer jag dessutom att övergå till en annan volontärsverksamhet så detta blir mitt sista blogginlägg som ordinarie volontärskribent.

Anledningen till att jag slutar är att jag. har blivit erbjuden en volontärsverksamhet på annat håll. Det blir för mycket med båda dessa volontärstjänster så jag måste välja en av dem. Den nya verksamheten upplever jag som mycket spännande och utvecklande för mig som person och har därför valt att tacka ja.

Det har varit en förmån att få vara skribent på Sveriges enda klimatblogg organiserad med flera skribenter, Klimatupplysningen, där en fri debatt och diskussion av klimatvetenskap och klimatpolitik har kunnat ske. KU är bäst 🙂

Mina blogginlägg har kommit till genom att vissa saker inom klimatvetenskap och klimatpolitik fångat mitt intresse. Exempelvis har jag genomgående särskilt intresserat mig för uppvärmningspausen, hockeykurvan, klimatkänsligheten och klimatmodellerna men mycket annat har väckt mitt spontana intresse av olika anledningar. Jag har valt att belysa det som jag tycker är särskilt intressant i min tillbakablick och har försökt att strukturera denna genom underrubriker.

Uppvärmningspausen

Jag har varit intresserad av uppvärmningspausen redan från början som skribent på bloggen. Mitt intresse väcktes av vad klimatprofessorn och ledamoten av Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) Lennart Bengtsson sade i ett föredrag från 2009, nämligen att den globala temperaturen inte hade ändrat sig nämnvärt under det senaste decenniet (tredje bilden, tredje punkten):

In addition there are considerable fluctuations in the global climate such as the warm period 1930-1950 and the cold period 1960-1980. During the last 10 years the global temperature has hardly changed.

Detta ledde till följande blogginlägg av mig, som var ett gästinlägg då jag ännu inte var ordinarie skribent:

Läs mer: Temperaturens utveckling ur ett skeptisk perspektiv. Gästinlägg av Pehr Björnbom. Ingemar Nordin, Klimatupplysningen 2011-06-16.

Denna platå i den globala temperaturen fortsatte sedan och kom av klimatforskarna att på engelska döpas till hiatus eller warming hiatus, vilket jag översatt med uppvärmningspaus. Denna uppvärmningspaus och dess orsaker diskuterades utförligt i FNs klimatpanels (IPCC = Intergovernmental Panel on Climate Change) senaste vetenskapliga rapport från 2013.

Läs mer: Uppvärmningspausens orsak och verkan enligt IPCC. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-10-11.

Jag har följt uppvärmningspausens utveckling genom att beräkna konfidensintervall för skillnaden mellan aktuellt års och ett visst referensårs globala temperatur och plottat som stapediagram. Följande två diagram visar den senaste uppvärmningspausen 1998-2014 med 1998 som referensår och den mycket långa uppvärmningspausen 1937-1975 med 1937 som referensår.

Dessa diagram och andra saker förklaras närmare här:

Läs mer: Hur ser det ut med uppvärmningspausen? Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2015-08-21.

Under uppvärmningspauserna ser man endast i undantagsfall att konfidensintervallet för skillnaden (i grönt) ligger över nollinjen, dvs. att att det aktuella året är statistiskt säkerställt (eller signifikant) varmare än referensåret. För uppvärmningspausen 1937-1975 var 1944 ett sådant enstaka år som blev signifikant varmare än referensåret 1937. Uppvärmningspauserna skiljer sig markant från de uppvärmningsperioder som föregick dem, i vilka åren i början i hade signifikant lägre temperatur än referensåret.

Uppvärmningspausen 1998-2014 kanske är avlslutad då år 2015 ser ut att bli ovanligt varmt men, som jag förklarar i ovannämnda blogginlägg, så är det också möjligt att detta blir ett enstaka varmare år och att uppvärmningspausen sedan fortsätter. FNs klimatpanel har till och med tagit med möjligheten av att uppvärmningspausen fortsätter till 2035 i sin så kallade korttidsprognos i den senaste vetenskapliga rapporten.

Ju längre uppvärmningspausen blir desto bättre borde det vara för då bromsas ju den globala temperaturökningen upp. Detta innebär att det tar längre tid för den globala temperaturen att nå nivåer där den orsakar allvarliga klimatproblem. Men i klimatdebatten verkar det finnas en hel del aktörer som vill att uppvärmningspausen tar slut så fort som möjligt. Varför är det så, vad är det som driver dessa debattörer?

Hockeyklubban – en skrämmande temperaturkurva som inte höll måttet

Hockeyklubbskurvan eller bara hockeyklubban är den rekonstruktion av norra halvklotets globala medeltemperatur som Michael Mann och medförfattare presenterade i ett par vetenskapliga artiklar 1998 och 1999. Den ser ut så här:

Det som var skrämmande med kurvan är dess form som en hockeyklubba. Hockeyklubbans skaft visar att den globala temperaturen (egentligen bara norra halvklotets temperatur men det presenterades vanligen ändå som global temperatur i mediala sammanhang) hade en mycket svagt fallande trend i tusen år fram till omkring år 1915. Därefter kommer hockeyklubbans blad som visar att den globala temperaturen plötligt börjar skena uppåt. Vad skulle kunna finnas för annan anledning till detta än människans skadliga påverkan på klimatet?

Hockeyklubban blev ett paradnummer som framhävdes mycket starkt i IPCCs, FNs klimatpanels, tredje vetenskapliga rapport från 2001. Den och dess budskap om människans katastrofala påverkan på klimatet spriddes av all världens media och bidrog till en överdriven bild av klimathotet. Men hockeyklubban höll inte måttet vilket den vetenskapliga utvecklingen som följde visade, där för övrigt svenska paleoklimatologer har spelat en viktig roll. Den vetenskapliga kritiken mot hockeyklubban ledde till många nya vetenskapliga publikationer som motsade de alarmistiska påståendena och den bild som ges i FNs klimatpanels vetenskapliga rapport från 2013 är en helt annan:

Läs mer: Vem hade rätt, Karlén eller Mann? Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-11-21.

Läs mer: Willie Soons och Michael Manns sammankopplade vetenskapliga livsöden. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2015-03-06.

Läs mer: Hockeyklubban, igen och igen! Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-12-12.

Det var tvivelaktigt, enligt vad vi vet idag, att hockeyklubban blev ett sådant propagandanummer för ett överdrivet klimathot. En stor del av de ledande klimatforskare som arbetade med FNs klimatpanels vetenskapliga rapport från 2001 hade mycket litet förtroende för hockeyklubban. Hoekeyklubbspropagandan var inte förenlig med klimatpanelens vetenskapliga rapport. Jag återkommer till detta nedan i avsnittet om John Houghtons dubbla roller.

Klimatkänsligheten – en nedåtgående trend

Jag har skrivit mycket om klimatkänsligheten under årens lopp. I ett av mina första blogginlägg har jag försökt mig på en förklaring av vad klimatkänsligheten är för något:

Läs mer: Klimatkänslighet, en introduktion. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2011-08-30.

Detta blogginlägg går inte in på skillnaden mellan transient klimatkänslighet och jämviktsklimatkänslighet. Dessa skiljer sig åt framförallt beroende på hur man behandlar djuphavets roll för den globala temperaturökningen på grund av ökande växthusgaser. Jämviktsklimatkänsligheten visar hur mycket denna temperaturökning blir på lång sikt, hundratals upp till tusen år framåt i tiden då även djuphavet har värmts upp. Vid beräkning av den transienta klimatkänsligheten behandlas djuphavet i stället som en kylande återkoppling som motverkar temperaturökningen.

En vanlig åsikt bland klimatforskare idag, om jag uppfattat saken rätt, är att det är den transienta klimatkänsligheten som är den klimatpolitiskt relevanta eftersom denna beskriver inverkan på temperaturen inom de tidsskalor som är betydelsefulla för meningsfull mänsklig verksamhet. Detta gör uppvärmningspausen mer intressant eftersom uppvärmningspauser i temperaturobservationer innebär att den från observationerna beräknade transienta klimatkänsligheten blir lägre.

Under de senaste åren har det kommit flera mycket intressanta klimatvetenskapliga artiklar som redovisat studier av klimatkänsligheten från observationer. Jag har gått igenom en del av dessa artiklar och skrivit blogginlägg om dem:

Läs mer: Olle Häggström kommer ut som klimatforskare med inriktning på uppvärmningspausen. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2015-05-01.

Läs mer: Ny artikel om klimatkänslighet påvisar inkonsekvenser i FNs klimatrapport. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2015-01-30.

Läs mer: Inte så hett: En trend mot lägre klimatkänslighet. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-11-07.

Läs mer: Norsk forskargrupp fick klimatkänslighet (ECS) mellan 0,9 och 3,2 grader C. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-10-31.

En stark trend i dessa studier är att den övre gränsen för klimatkänslighetsintervallet blir mycket lägre än den övre gräns som FNs klimatpanel angivit i sin senaste vetenskaplig rapport från 2013. En av artiklarna som jag bloggat om kritiserar som framgår detta som en inkonsekvens i FNs senaste vetenskapliga rapport.

Gravitationseffekten och Manabe och Wetheralds teori

Det finns som bekant en del aktörer i klimatdebatten som hävdar att det inte finns någon uppvärmande effekt av växthusgaser i atmosfären. I stället menar man att det är ett samspel mellan atmosfären och gravitationen som leder till att temperaturen avtar med höjden och därför leder till att jordytan blir varmare än om man inte hade någon atmosfären. Växthusgaserna skulle alltå inte ha någon betydelse för detta.

Men om man läser läroböcker i atmosfärfysik, som jag gör, så finner man att detta argument enligt grundläggande atmosfärfysik är falskt. Visserligen förklarar atmosfärfysiken temperaturens avtagande med höjden som ett samspel mellan atmosfär och gravitation genom så kallade adiabatiska processer, men någon motsättning mellan detta och att växthusgaser har en värmande effekt finns inte. Ett banbrytande vetenskapligt arbete som förklarade hur både gravitationen och växthusgaserna samspelar för att värma jordytan publicerades 1967 av Manabe och Wetherald:

Läs mer: Växthuseffekten och grundläggande principer för klimatkänsligheten. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2012-06-01.

Enligt Manabes och Wetheralds teori skulle klimatkänsligheten vid fördubbling av koldioxidhalten bli drygt 2 grader C. Denna siffra beräknades med antagandet att den relativa fuktigheten i atmosfären förblev konstant när temperaturen ändrades.

Den ena av läroböckerna som jag grundade detta blogginlägg på var Murry Salbys mycket uppskattade lärobok från 1996:

Murry L. Salby (1996). Fundamentals of Atmospheric Physics, Volume 61 (International Geophysics). Finns även här och här.

Murry Salby framstår som en utmärkt vetenskaplig författare, mycket kunnig och med en djup förståelse av ämnet. Trots detta gick det illa för honom när han i sin vetenskapliga forskning gjorde en upptäckt som var ovälkommen för vissa särintressen i samband med klimatfrågan. Mer om detta i avsnittet nedan om Murry Salbys upptäckt och den politiska förföljelsen av honom.

Klimatvetenskapens politisering och klimatdebattens polarisering

Klimatdebatten har enligt min uppfattning blivit politiskt polariserad med två tydliga ytterlighetsinriktningar som är starkt politiserade.

Den ena polen överdriver starkt klimathotet och förutsätter att vi är på väg mot en omfattande klimatkatastrof om inte drastiska åtgärder genomförs. Man kan se tydliga kopplingar till särintressen inom ekonomi, politik och religion. En framträdande profil i klimatdebatten är James Lovelock, särskilt känd för Gaiahypotesen, som tidigare var mycket övertygad om att vi var på väg mot en stor klimatkatastrof. Men han insåg för ett tag sedan att klimathotet överdrivs av olika särintressen och även om han är oroad för riskerna med klimatförändringar så har han blivit en uttalad kritiker av det som han numera kallar den gröna religionen:

Läs mer: Klimatförändringar i klimatdebatten. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-05-09.

Den andra politiska polen förutsätter att det inte finns någon risk för antropogena klimatförändringar. Den har vissa kopplingar till högerpopulism och nationalism ofta med en tro att klimatfrågan enbart är en politisk konstruktion för maktpolitiska syften. Där överdriver man alltså åt andra hållet, man kan till och med av politiska skäl ifrågasätta att koldioxid överhuvudtaget är en växthusgas. (Det finns också en opolitisk rent vetenskaplig kritik av teorierna för växthuseffekten, till exempel professor Claes Johnsons djupgående vetenskapliga invändningar, men personligen delar jag inte detta vetenskapliga synsätt).

Själv har jag mer och mer upplevt att det är besvärande att den typ av skeptisk, kritisk gransknng av klimatvetenskap och klimatpolitik som jag har ägnat mig åt i mina blogginlägg av vissa av mina meningsmotståndare förknippas med högerpopulism och nationalism, inte minst vad jag uppfattar som främlingsfientlig invandringspolitik som utnyttjar fördomar och som kolliderar med grundläggande medmänskliga värden och mänskliga fri- och rättigheter. Jag anser att omsorgen om dessa på senare tid alltmer attackerade grundläggande värderingar är betydligt viktigare än klimatfrågan.

Läs mer: Klimatfrågan och mina allmänpolitiska värderingar. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-12-13.

Uppdatering 2015-09-06: DN publicerar idag ett upprop till försvar för de attackerade grundläggande värderingarna. Jag stöder givetvis uppropet:

Grundläggande värden som vi länge tagit för givna är satta under press. De måste försvaras. Vi står upp för medmänsklighet och humanitet. Vi tar avstånd från alla former av hat, hot och rasism. Kring alla människors lika värde finns inget utrymme för kompromiss.

Jag har också gjort några kommentarer på en annan blogg där jag har utvecklat några tankar om att man ser liknande alarmism både i klimat- och flyktingfrågan. Se kommentarerna #31 – 2015-08-12 22:46:32 – Pehr Björnbom; #41 – 2015-08-13 10:42:32 – Pehr Björnbom; #55 – 2015-08-13 21:50:33 – Pehr Björnbom;

Vetenskaplig forskning stöder min åsikt om alarmism i flyktingfrågan. I båda fallen försöker man på grund av sina särintressen skrämmas genom att överdriva risker och negativa konsekvenser.

En av konstigheterna i klimatdebatten, som förmodligen också har att göra med politiseringen, är att vissa debattörer har fått ett märkligt stort medieutrymme som om de vore framstående klimatexperter medan renodlade klimatforskare, experter på klimatvetenskap, som deltar i klimatdebatten ses över axeln. En som uttalar sig mycket i klimatdebatten är professor Johan Rockström och han får väldigt mycket uppmärksamhet i media. En annan flitig klimatdebattör, en av Sveriges främsta klimatexperter, professor Lennart Bengtsson, får betydligt mindre utrymme trots sin bakgrund.

Båda dessa professorer är medlemmar i KVA (Kungl. Vetenskapsakademien). Om Johan Rockström läser vi att han är medlem i KVAs klass för humaniora och för framstående förtjänst om vetenskap. Lennart Bengtsson är medlem i klassen för geovetenskaper.

Vem av dessa två professorer kan enligt detta kallas expert på klimatfrågor? Bedöm själv, men leder inte ordet geovetenskaper tanken i en viss riktning?

Lennart Bengtsson har också medverkat till och står bakom KVAs uttalande om klimatvetenskap från 2015 med klimatprofessor Henning Rohde som huvudförfattare och var själv huvudförfattare till KVAs uttalande om klimatvetenskap från 2009. Lennart Bengtsson, Stefan Claeson, Henning Rohde och Gunnar Öquist, alla professorer och KVA-medlemmar, kom med en debattartikel i DN 2009 ”Extrema oväder hänger inte ihop med ett varmare klimat”. Lennart Bengtsson, Deliang Chen, Marie-José Gaillard och Henning Rohde, alla professorer och KVA-medlemmar, skrev en artikel på DN-debatt 2013 ”Misstolkad klimatrapport hotar forskares trovärdighet”.

Klimatprofessorerna John Christy och Kerry Emanuel är oroade över klimatvetenskapens politisering och klimatdebattens polarisering. De tillhör två olika åsiktsinriktningar inom klimatvetenskapen som bedömer riskerna med klimatförändringarna på olika sätt. John Christy har råkat ut för hårda politiskt drivna personangrepp för sin klimatskeptiska riskbedömning. Kerry Emanuel har också utsatts för sådana persoangrepp där han i stället kallats för klimatalarmist på grund av att han bedömer att riskerna är betydligt större än enligt John Christy. För att motverka polariseringen beslöt de sig för att medverka till ett samtal om klimatfrågan som sändes som podcast på Internet:

Läs mer: Samtal mellan klimatprofessorerna John Christy och Kerry Emanuel. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-04-11.

Läs mer: Samtal mellan klimatprofessorerna John Christy och Kerry Emanuel, del 2. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-06-06.

Kerry Emanuel har även visat stor respekt för John Christy som person i ett blogginlägg där han ville lägga en misstolkning som gjorts i dagspressen till rätta i en artikel som var negativt inställd mot John Christy. Han kommenterade där en meningsskiljaktighet mellan dem som rör den så kallade svansen i sannolikhetsfördelningar för klimatkänsligheten där ett argument i artikeln misstolkades som en kritik av John Christys personliga karaktär. Som analogi använde Kerry Emanuel riskerna med att skicka ett barn över en trafikerad gata. Han var noga med att dementera misstolkningen eftersom han ser John Christy som en person med god karaktär:

Unfortunately, the positioning of the quotation within the article makes it seem as though I am suggesting that John is the kind of person who would let the girl take the risk. I state here that I have absolutely no reason to question John’s motives; indeed, he strikes me as the sort of person who would risk his own life to save a child who wandered into a busy street. My metaphor was intended only to illustrate the nature of tail risk.

Domedagsklockan

En av de intressantaste böckerna som på senare tid getts ut om klimatfrågan på svenska är boken Domedagsklockan av Svenolov Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki som kom vid årsskiftet 2013/2014. Flera skribenter på Klimatupplysningen har skrivit om denna bok, även jag:

Läs mer: Domedagsklockan, låt den ringa. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-12-20.

Läs presentation av boken och författarna i länken till förlaget. Där skriver man bland annat:

Boken ger också exempel på hur grupper vill begränsa debatten. DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström uppmanar i ett kraftfullt inlägg svenska medier att värna det öppna samhället.

Journalisten Svenolov Karlsson tar i boken upp viktiga pressetiska frågor om hur klimatfrågan behandlas av media. Jacob Nordangård presenterar sin forskning som belyser särintressen av olika slag som har att göra med klimatfrågan. Mer om detta under avsnittet nedan om Naomi Oreskes dubbla roller. Jacob är numera själv skribent här på Klimatupplysningen. Marian Radetzki är professor med naturresursernas ekonomi som specialitet och en välkänd kritiker av klimatalarmism sedan länge.

John Houghtons dubbla roller – på två stolar samtidigt

När hockeyklubbskurvan framhölls som ett avgörande bevis på en framtida klimatkatastrof i samband med att FNs klimatpanels vetenskapliga rapport 2001 (TAR) presenterades så förefaller kyrkliga särintressen ha legat bakom. Detta berodde på att ingen mindre än klimatpanelens dåvarande vice ordförande Sir John Houghton, som också var en känd klimatprofessor, satt på två stolar samtidigt. Den ena stolen var att han var vice ordförande och förste huvudförfattare till klimatpanelens vetenskapliga rapport.

Den andra stolen var orförandeskapet i en kyrklig tankesmedja där han var mycket aktiv. John Houghton ansåg nämligen att den kristna kyrkan borde satsa på klimat- och miljöfrågor för att väcka de moderna, alltför materiellt inriktade, människornas intresse för den kristna läran:

Läs mer: Intressekonflikterna kring Willie Soon och John Houghton. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2015-03-13.

John Houghton använde själv, som jag beskriver i blogginlägget, i sina föredrag och andra sammanbang den numera avpolletterade hockeyklubbskurvan som ett skrämmande budskap om en skenande temperaturökning. Nyligen vittnade klimatprofessorn vid Oxforduniversitetet i Storbritannien, Myles Allen, om hockeykurvan i en inlaga till brittiska parlamentet:

På samma sätt kan jag också bekräfta att den särskilda rekonstruktion av norra halvklotets temperaturer under det senaste årtusendet (den sk ”hockeyklubban”), som senare fick mycket kritik, var inte på något sätt central för slutsatserna i IPCC-rapporten 2001 om orsakerna till den senaste tidens uppvärmning. Vi var medvetna om dessa proxyklimatrekonstruktioner, men gav dem inte mycket vikt i bedömningen eftersom de statistiska metoder som användes var (och förmodligen fortfarande är) ganska ogenomskinliga.

Jag tycker att det borde vara ett scoop att en vice ordförande i FNs klimatpanel agerade på ett sätt som uppenbarligen gynnade hans kyrkliga särintressen. Trots att hans medförfattare till klimatpanelens vetenskapliga rapport 2001 ansåg att hockeyklubban var av mindre värde för slutsatserna så framhöll han denna som ett skrämmande tecken på en kommande klimatkatastrof. Men någon större journalistisk aktivitet om detta fall känner jag inte till.

Det är också av intresse att Svenska Kyrkan har antagit en liknande teologisk syn på klimat- och miljöfrågorna som John Houghton. Centralt i John Hougtons klimat- och miljöteologi är att hoten mot klimat och miljö är katastrofala för mänsklighetens framtid och att det är en synd mot Gud och respektlöst mot Jesu lidande på korset för att sona människornas synder, att inte göra något eller för lite åt dem. Därför måste kyrkan målmedvetet satsa på att motverka klimatkatastrofen. Svenska Kyrkan är en aktiv deltagare i de stora klimatmötena.

Naomi Oreskes dubbla roller – både alarmerande och skeptisk mot klimatmodellerna

Naomi Oreskes, vetenskapshistorisk professor, är även utbildad geolog. Hon har blivit mycket känd i klimatdebatten för sin vetenskapshistoriska bok Merchants of Doubt tillsammans med en medförfattare. Men hon har också ett annat forskningsområde där hon studerar de vetenskapsteoretiska grunderna för matematisk-numeriska datormodeller som används för att beskriva komplicerade geofysiska system i naturen. Hennes vetenskapshistoriska studier stöder klimatalarmismen medan hennes vetenskapsteoretiska studier kritiserar de avancerade klimatmodellerna på grund av komplexitetsparadoxen och därmed stöder klimatskepticismen.

Jag har funnit att Jacob Nordangårds och Naomi Oreskes vetenskapshistoriska studier i samband med klimatfrågan är likartade och bygger på samma principiella idéer om hur särintressen av ekonomiska, politiska, religiösa och andra slag påverkar och påverkas av klimatvetenskapen. Skillnaden mellan dem är helt enkelt att Oreskes har studerat inverkan av de särintressen som populärt betecknas som Big Oil och Big Coal medan Nordangård har ägnat sig åt Big Green.

Läs mer: 2013: Året då Merchants of Doom framträdde allt tydligare. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-01-03.

En av de saker som Naomi Oreskes tagit upp i sin vetenskapshistoriska del är relationerna mellan Fred Singer och Roger Revelle. Enligt min åsikt är hennes kritik av omständigheterna kring en gemensamma artikel av Fred Singer och Roger Revelle, som ledde till stora diskussioner, inte trovärdig. Jag har utvecklat mina argument för detta här:

Läs mer: Hur kontroversiell är denna historiska artikel egentligen? Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-05-31.

Det är intressant att jämföra vad denna kontroversiella artikel diskuterar med vad Roger Revelle sade i sitt föredrag från 1980:

Läs mer: Roger Revelles föredrag från år 1980. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-03-21.

De åtgärder som föreslås i artikeln stämmer rätt väl överens med vad Revelle föreslår i föredraget. Föredraget visar också att Revelle var medveten om att det förekom alarmism i klimatvetenskapen. Han betecknar nämligen som alarmister en grupp forskare som redan då larmat om kollaps av den västantarktiska inlandsisen med stora ökningar av havsnivån som följd. Jämför James Hansens larm om samma sak i en vetenskaplig diskussionartikel nyligen:

Läs mer: James Hansens nya klimatsimuleringar med cirka 3 meters havsnivåhöjning på 50 år. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2015-08-07.

Naomi Oreskes kritik av de avancerade klimatmodellerna till följd av komplexitetsparadoxen diskuterar jag i följande blogginlägg:

Läs mer: Klimatmodellernas fiasko, Oreskes, Nordangård och Big Green. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-05-30.

Läs mer: Den stora stötestenen för klimatmodellerna är komplexitetsparadoxen. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-09-23.

Hon avråder faktiskt från att använda avancerade klimatmodeller för att göra långtidsprognoser. Hon visar i sin forskning att komplexa matematiska-numeriska modeller av sådant slag från närliggande geofysiska ämnesområden inte har klarat av att göra långtidsprognoser. De har till och med blivit så fel att inte ens tecknet på de förutsagda förändringarna har stämt. Hennes råd är att man skall prioritera observationer.

Murry Salbys upptäckt och den politiska förföljelsen av honom

Murry Salby hade oturen att upptäcka att koldioxidhalten i luften kan uttryckas med en ekvation som bara beror på den globala temperaturen. I den gravt politiserade miljö som klimatvetenskapen utgör får man helt enkelt inte upptäcka en sådan sak. Murry Salby straffades genom förföljelse på Internets sociala medier, även i Sverige, och detta ledde till att han förlorade sitt jobb på ett universitet i Australien.

Läs mer: Murry Salby, klimatvetenskaplig nytänkare som utmanar etablerade synsätt. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-06-28.

Läs mer: Murry Salbys paradox och de destruktiva inslagen i klimatdebatten. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-09-12.

Detta är för övrigt bara ett av många fall där vetenskapliga forskare råkat ut för politisk förföljelse därför att deras klimatrelaterade upptäckter kolliderat med diverse politiska, ekonomiska och andra särintressen (många sådana fall har belysts här på Klimatupplysningen). Det finns en sådan polarisering i klimatrelaterade sammanhang att vetenskapliga forskare som ägnar sig åt klimatrelaterad forskning definitivt är i riskzonen för att råka ut för politisk förföljelse. Klimatforskare är idag bakbundna och kan inte sköta sitt arbete på samma skeptiska och kritiska sätt som är normalt för naturvetenskapliga forskare inom opolitiserade ämnesområden.

Det är helt klarlagt att Murry Salbys upptäckt är sann. Hans upptäckt leder skenbart till den paradoxala konsekvensen att mänskliga utsläpp av koldioxid inte alls påverkar koldioxidhalten i atmosfären. Detta kan visas vara just skenbart, vilket han för övrigt själv har kommit fram till sedan en tid på grund av Gösta Petterssons resultat. Man kan visa detta med hjälp av den enkla kolcykelmodell som utvecklats av Gösta Pettersson, se vidare nedan. Enligt denna enkla modell påverkas koldioxidhalten både av mänskliga koldioxidutsläpp och den globala temperaturen och den ger en bra förklaring till Murry Salbys paradox.

Läs mer: Om Murry Salby: Frågor och svar. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-07-12.

Gösta Petterssons kolcykelmodell – stämmer sensationellt bra med observerade data

Gösta Pettersson är professor emeritus i biokemi med särskild expertis i biokemisk kinetik och matematisk modellering. Han upptäckte att en revidering av enkla matematiska modeller, som användes av bland andra Roger Revelle för att beskriva kolcykeln ledde till en modell med en sensationell överensstämmelse med observerade data för hur koldioxidhalten i luften varierar. Han har publicerat sitt arbete i boken False Alarm som finns på en webbsida.

Modellen förklarar hur koldioxidhalten varierar på grund av mänskliga koldioxidutsläpp och på grund av globala temperaturvariationer. Den förklarar också hur koncentrationen av isotopen kol 14 varierar i atmosfären på grund av de atmosfäriska atombombsproven. Även Murry Salbys paradox kan som nämnts ovan förklaras av modellen. Jag har skrivit ett blogginlägg om Gösta Petterssons modell där jag också presenterar beräkningar som delvis verifierar hans resultat:

Läs mer: Koldioxidmodellerna revideras från ruta ett av Gösta Pettersson. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-09-20.

Gösta Petterssons modell är något mer komplicerad än den Revelle och Süess (1957) använde genom att han infört det för kemister självklara temperaturberoendet enligt Arrhenius ekvation. Revelle och Süess förutsatte konstant temperatur.

Men Gösta Petterssons modell är mycket utmanande eftersom den inte antar den fundamentala princip som gjorde Revelles och Süess artikel banbrytande och själva grunden för att koldioxidutsläpp skulle kunna bli en risk för klimatet. Innan Revelle och Süess kom med sin artikel var det närmast en konsensus att koldioxiden snabbt skulle absorberas av världshaven så att det inte skulle kunna bli någon större ökning av koldioxidhalten i atmosfären. Det var deras artikel som faktiskt startade den vetenskapliga oro för klimatet som ligger till grund för dagens syn på klimatfrågan och allt som hör till. Genom att Gösta Petterssons modell stämmer så bra med observationer återuppstår frågan om inte världshaven på ett mycket effektivare sätt än vetenkapen hittills trott kommer att motverka ökad koldioxidhalt i atmosfären i framtiden.

Revelle och Süess antog att endast reaktionerna enligt de två översta raderna i figuren ovan bestämmer hur mycket koldioxid som kan aborberas i världshaven. När man räknar på den kemiska jämvikt som dessa reaktioner leder till så blir världshavens kapacitet att absorbera koldioxid starkt begränsad. Detta beror på att enligt de kemiska jämviktsberäkningarna så ökar halten av vätejoner i världshaven vartefter mer koldioxid absorberas och vätejoner motverkar starkt ytterligare koldioxidabsorption.

Gösta Petterssons modell kan ur denna synpunkt beskrivas så att det i världshaven finns utomordentligt många möjligheter för vätejoner att reagera enligt reaktioner av sådana och liknande typer som visas på de två sista raderna i figuren ovan. Man kan tänka sig att det kan hända mycket när det gäller organisk-kemiska och biokemiska processer i världshaven som vetenskapen inte känner till. Detta leder i så fall till att vätejonhalten i världshaven som helhet tenderar att hålla sig konstant genom att nybildade vätejoner snart förbrukas genom att sådana reaktioner sker. Konsekvensen av detta är en i storleksordningen tio gånger större kapacitet för absorption av koldioxid i världshaven.

Det är inte helt lätt att utveckla och testa en sådan modell där observerade data kommer från så olika forskningsområden. Det som till en början såg ut som resultat som stämde med variationerna av isotopen kol 14 i atmosfären visade sig vara fel. Gösta hade missförstått den invecklade metod som används för att representera isotophalterna. När felet upptäckts med hjälp av professorn i fysikalisk kemi Mats Almgren så fick hela denna del av modelleringen göras om från grunden. Men slutresultatet enligt False Alarm är att Gösta Petterssons modell ger en bra beskrivning av hur halterna av kol 14 varierat i atmosfären som en konsekvens av de atmosfäriska atombombsproven, med andra ord modellen förklarar den så kallade bombkurvan.

Gösta Petterssons modell är ännu så länge en grov skiss som till exempel inte tar hänsyn till landbiosfärens betydelse som kolreservoar, vilken också påverkar atmosfärens koldioxidhalt. Därför kan man på detta stadium inte dra några långtgående slutsatser. Men det går inte att komma ifrån att modellen har en uppseendeväckande god överensstämmelse med observationer, som till och med tycks överglänsa de kolcykelmodeller som används inom den etablerade klimatforskningen. Om detta skulle hålla när modellen utvecklas vidare så kan det innebära att synen på hur koldioxidhalten i atmosfären påverkas av mänskliga fossila koldioxidutsläpp måste förändras i grunden.

Slutord

På fyra år har jag hunnit med att skriva många fler blogginlägg än de som jag tagit upp ovan. Men de jag valt ut hoppas jag ger en någorlunda representativ bild av vad jag har intresserat mig för i min skribentverksamhet på Klimatupplysningen.

Jag har för övrigt även inspirerats till viss atmosfärfysisk vetenskaplig hobbyforskning. Detta har lett till en vetenskaplig diskussionsartikel och en vetenskaplig artikel publicerad i en peer-reviewad geovetenskaplig tidskrift. Dessa artiklar är nog mycket små bidrag till vetenskapen. Men att hålla på med vetenskaplig forskning inom ett område där man är verksam på annat sätt anses personligt utvecklande och bidrar till andra perpektiv på och en bättre förståelse av ämnet. Så möjligen har detta haft en positiv effekt.

Alla mina blogginlägg finns här på Klimatupplysningen och kommer upp om man skriver Pehr Björnbom i sökrutan. Det blir så här:

https://www.klimatupplysningen.se/?s=pehr+björnbom

Det sista blogginlägget kommer överst, så det blir alltså det här inlägget och det passar väl bra när jag nu har tackat för mig.

0