BBC-beslut ledde till intressant klimatdebatt på Journalisten.se

Ingemar Nordin berättade i blogginlägget BBC i blåsväder igen om BBCs ur klimatdebattsynpunkt märkliga beslut hur vetenskapliga debatter skall behandlas. Som signaturen Janne, alias Jan Suhr, tipsade om i kommentarsfältet belystes detta beslut också på Svenska Journalistförbundets tidning Journalistens webbplats med artikeln BBC ska sluta intervjua knäppgökar av Johannes Nesser. Men intressantare än själva artikeln tycker jag den debatt i kommentarsfältet blev, som drogs igång av just Jan Suhr i den första kommentaren. Här kommer mina reflektioner inspirerade av denna debatt.

Det blev verkligen en bra debatt på grund av detta initiativ. Hela debatten i kommentarsfältet på Journalisten.se är mycket läsvärd. Det är glädjande att se flera välformulerade klimathotskritiska kommentarer från ett nytt håll i klimatdebatten.

Jag håller med Jan Suhr att påståendet, att 97% av klimatforskarna skulle stödja att det blir en klimatkatastrof om inget görs, lämpar sig för journalister att gräva i. Det behövs inte särskilt djupa klimatvetenskapliga kunskaper utan det är mera fråga om att kritiskt granska hur dessa opinionsundersökningar är gjorda, vilka som ligger bakom och vad dessa haft för motiv.

En fråga jag brukar ställa mig är varför man behöver dessa undersökningar överhuvudtaget om klimatvetenskapens resultat i sig själv vore övertygande. Varför inte i så fall lägga fram klimatvetenskapens resultat på ett övertygande sätt i stället för att säga att vi skall tro på att resultaten är riktiga på grund av dessa minst sagt märkliga opinionsundersökningar bland anonyma klimatforskare. Om vetenskapliga resultat är tillräckligt välgrundade behövs inga anonyma opinionsundersökningar. När såg vi en opinionsundersökning bland anonyma fysiker om säg strängteorin eller relativitetsteorin, eller bland anonyma biologer om evolutionsläran eller bland anonyma medicinare om mässlingsvaccinets bieffekter?

Frågan om de 97 procenten belyses också i ett intressant samtal mellan den klimatskeptiske klimatprofessorn John Christy och den till den klimatvetenskapliga huvudfåran (eng. mainstream) hörande klimatprofessorn Kerry Emanuel.

Läs mer: Samtal mellan klimatprofessorerna John Christy och Kerry Emanuel. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-04-11.

Läs mer: Samtal mellan klimatprofessorerna John Christy och Kerry Emanuel, del 2. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2014-06-06.

Frågan tas upp i det andra ovannämnda blogginlägget. När diskussionen kommer in på om den ökade globala temperaturen beror på människan eller inte så anser John Christy att man inte kan veta detta säkert. Så här skrev jag i blogginlägget om Kerry Emanuels svar på detta:

KEs åsikt är att den uppvärmning som vi har sett de senaste 40 åren med 95% säkerhet, och 95% av hans kollegor håller med, säger han, har orsakats av att växthusgaser ökat i atmosfären. Men det finns ändå en chans att John har rätt, säger han, och så kan det vara, det är detta som kallas risk. Men KE menar att då är risken så stor att man bör göra något åt den. Han kan inte bevisa att det är rätt att göra så inför en domstol men 97% av hans kollegor blir belåtna med hans värdering, säger han.

Men John Christy accepterar inte detta påstående om de 97 procenten. Så här skrev jag:

JC slår direkt mot argumentet 97% som han gissar är en tidningsanka. Han menar att man ställt en mycket enkel fråga, om människan påverkar klimatet överhuvudtaget, och på en sådan fråga håller även han med. Så JC räknar sig till den grupp på 97% som svarar ja på frågan.

Det är ju detta som är den stora svagheten när man gör enkätundersökningar på sådana saker. Resultatet blir helt beroende av hur frågorna är formulerade och hur de som svarar uppfattar frågorna. Om de 97 procenten även innefattar alla klimatskeptiska klimatforskare, som det finns anledning att misstänka, så är ju det sätt som resultatet används i klimatdebatten totalt missvisande.

Ett par av kommentarerna angriper Roy Spencer, en välkänd klimatskeptisk klimatforskare som är nära medarbetare till den ovannämnde likaledes välkände klimatskeptiske klimatprofessorn John Christy. Men då bör man veta att Christy och Spencer är hyllade som pionjärer i att mäta jordens medeltemperatur med hjälp av satelliter. Sedan 1979 har de levererat månatliga resultat, den temperaturserie från University of Alabama, Huntsville (UAH) som är allmänt erkänd och uppskattad och ofta använd inom klimatforskarvärlden.

Men under 1980- och 1990-talen före 1998 visade deras temperaturserie ingen global uppvärmning. Detta ledde till att de misstänkliggjordes och utsattes för personangrepp av vissa kretsar som inte gillade deras resultat. Idag vet vi att det fanns vissa fel på grund av drift i satelliternas banor men även efter korrigeringen av detta fel så är uppvärmningen inte så stor före 1998. Uppvärmningen blev helt enkelt ojämn på grund av att det skedde stora vulkanutbrott 1982 och 1991 som temporärt kylde jorden kombinerat med en så kallad super-El Niño 1982-1983 som kompenserade för vulkanutbrottet 1982 genom uppvärmning. Resultatet i satellitmätningarna blev endast en liten uppvärmning under perioden före 1998 då temperaturen gjorde liksom ett hopp uppåt. (Om man ser på hela den uppmätta 35-årsperioden så är effekten av vulkanutbrotten att den linjära temperaturtrenden för hela denna period är något större än den annars skulle ha varit, vilket Christy framhåller i ovannämnda samtal med Emanuel).

Spencer och Christy blev ett exempel på hur man skjuter på budbärarna när det förmedlade budskapet, resultaten av temperaturmätningarna i detta fall, inte är till belåtenhet. På vissa klimatbloggar har man bedrivit rena trakasserier mot dem, och detta förekommer fortfarande i en del fall.

Men genom att klimatet utvecklat sig mer enligt deras klimatskeptiska synsätt än enligt andra bedömningar ser man en tydligt ökad respekt för deras klimatskeptiska synpunkter på senare år. Detta visas inte minst genom det ovannämnda samtalet mellan den klimatskeptiske John Christy och den klimatvetenskapliga huvudfårans Kerry Emanuel (se länkarna till blogginläggen om detta samtal ovan).

En del argument i kommentarerna på Journalisten.se är helt enkelt inte riktiga och man undrar var sådana påståenden kommer ifrån och hur de kan spridas. Jacob Sivander skriver till exempel som svar till Jan Suhr:

Det du skriver om medeltemperaturer stämmer visserligen när det gäller temperaturen på jordytan. Det är dock inte särskilt intressant att stirra sig blind på den temperaturen eftersom den globala uppvärmningen framför allt (till ca. 90%) värmer upp världshaven. Havens temperatur är också ”trögare” och ger rättvisare mätningar jämfört med lufttemperaturer vid jordytan). Och världshavens temperatur har dessvärre ökat både kraftigt och konstant (därav islossning/kraftigt förtunnat istäcke i Antarktis och Grönland etc.).

Att världshaven tar upp 90% av den värme som ökar den globala medeltemperaturen är ingenting märkligt och säger inte alls det som påstås i kommentaren, det måste nämligen vara så på grund av fysikens lagar. För att den globala temperaturen skall kunna öka så att atmosfären blir varmare så måste också oceanernas ytskikt, som är så där en 50-100 m djupa i medeltal, värmas upp i samma mån. Detta är så mycket vatten som måste värmas upp att 90% av värmen i stora drag går dit (lufthavet motsvarar nämligen endast ett 2,5 m djupt vattenskikt i fråga om uppvärmning). Resten går till att värma upp mark och luft och en del går ner i de djupare delarna av oceanerna (som är i medeltal omkring 3000 m djupa).

Följande två diagram visar den globala medeltemperaturen enligt HadCRUT4 från MetOffice och den globala medeltemperaturen för oceanernas ytskikt HadSST3 från MetOffice (MetOffice är Storbritanniens motsvarighet till SMHI i Sverige). De två kurvorna visar liknande temperaturändringar, vilket som sagt är en följd av grundläggande fysik.

Det nedre diagrammet visar effekten på temperaturen av de omkring 90% av den totala värmetillförseln som tagits upp av oceanerna, förutom en liten del som gått ner i djuphavet. Att havens temperatur skulle ha ökat särskilt kraftigt och konstant stämmer alltså inte med fakta.

Havens temperatur i ytskiktet har ökat ungefär som atmosfärens. De värmemängder som gått ned i det 3000 m djupa djuphavet kan inte ändra dettas temperatur mer än ytterst marginellt, det tar nämligen många hundratals, närmare tusen år, för djuphavet att värmas upp ett par grader med den värmetillförsel som det är fråga om.

Som vanligt hittar vi i kommentarerna argumentet att uppvärmningspausen (på engelska ofta hiatus, den term som FNs klimatpanel använder) de senaste drygt femton åren skulle sakna betydelse eftersom den i sin början har det varma året 1998. Erik Holmberg skriver således som svar till Jan Suhr:

Att du säger att det inte finns några vetenskapliga bevis får mig att misstänka att du bara accepterar ”bevis” som stödjer din egen tes, vilket stärks av att du plockar ut ett lokalt maxima för 18 år sedan och jämför med vad som av allt att döma är ett lokalt minima nu.

Men efter att FNs klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) kom med sin senaste sammanfattning av klimatvetenskapen WG1, AR5 (Working Group 1, Assessment Report 5) i september 2013 så har detta argument försvagats väldigt mycket. Om man läser rapportens analyser av uppvärmningspausen så ser man att FNs klimatpanels experter inte lägger någon större vikt vid att denna börjar med ett särskilt varmt år.

Detta beror på att FNs klimatpanel har jämfört uppvärmningspausen med de avancerade klimatmodellernas simuleringar och funnit att observationer och simuleringar inte stämmer särskilt bra överens. En poäng som man lätt förbiser här, men som klimatforskarna som gjort FNs klimatpanels analys naturligtvis är väl medvetna om, är att klimatmodellerna tar hänsyn just till sådana effekter som att ett år kan vara särskilt varmt på så sätt som 1998. Så klimatmodellerna borde stämma med uppvärmningspausen trots att 1998 var ovanligt varmt, men stämmer ändå dåligt. Enligt FNs klimatpanels analys är uppvärmningspausen en osannolik företeelse i klimatmodellernas simuleringar, alltså en diskrepans mellan simuleringar och observationer.

Jag har diskuterat uppvärmningspausen och FNs klimatpanels IPCC analyser av den i följande blogginlägg:

Läs mer: Uppvärmningspausens orsak och verkan enligt IPCC. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-10-11.

Läs mer: Uppvärmningspausen och IPCC. Pehr Björnbom, Klimatupplysningen 2013-10-04.

Ett annat tvivelaktigt påstående kommer från Jakob Ryngen:

Ja, kanske är det så att de som är skeptiska till klimatförändringen är fler än 3% av vetenskapsmännen – kanske inte? Men vad vad blir det för konsekvenser av klimatförändringen om nu majoriteten (?) av forskarna har rätt? Vår civilisations undergång inom 50-100 år!

Detta är en mycket vinklad bild av hur diskussionen går mellan de klimatskeptiska klimatforskarna och klimatforskarna i huvudfåran. Detta har jag också belyst i ett av blogginläggen om samtalet mellan John Christy och Kerry Emanuel. Den klimatskeptiske John Christy anser att uppvärmningen till slutet av seklet av de ökade växthusgaserna i atmosfären sannolikt blir liten, inte mer än säg 1,5 grader, och att det egentligen inte är nödvändigt att göra någonting men att han är med på att man till exempel bygger ut kärnkraften för säkerhets skull.

Kerry Emanuel gillar också kärnkraftsutbyggnad men gör en annan riskbedömning om växthusgaserna. På en fråga från moderatorn Russ Roberts hur säker han är på ett tidigare uttalande att uppvärmningen kommer att hamna mellan 1,4 och 5 grader C svarar han:

Detta är något om vilket alla seriösa klimatforskare- och jag tror att vi två på detta stadium representerar sådana, i detta avseende – genast skulle säga att vi är mycket osäkra på dessa prognoser. Ingen låtsas vara säker på detta. Men det finns helt enkelt inte någon större säkerhet i detta. Att säga att det är mellan 1,4 och 5 grader C för en fördubbling eller mer av CO2 det är att erkänna att vi inte vet. Okej? Och så vad vi har att göra med är ett problem med att intervallet har olika områden. Okej? Det lägre värdet förändrar ingenting, blir det 1,4 grader varmare så behöver vi inte oroa oss så mycket, vill jag hävda. Och jag tror inte att många av mina kollegor skulle föreslå att vi skall oroa oss för det. Om det blir i mellanregistret , kommer det att bli problem . Förmodligen kommer vi att anpassa oss till dem. Om det blir upp till den övre delen, skulle det vara katastrofalt . Och frågan för mig är: Bör vi inte göra någonting för att undvika även en liten risk för katastrof för våra barnbarn? För mig är det den moraliska frågan.

Skillnaden mellan den klimatskeptiske klimatforskaren John Christy och klimatforskaren från huvudfåran Kerry Emanuel är alltså riskbedömningen för våra barnbarn. Kerry Emanuel ser en liten risk för katastrof som John Christy är skeptisk till att den finns. Men att säga att det säkert blir katastrof enligt klimatforskarna i huvudfåran är en helt felaktig beskrivning av hur dessa resonerar.

Man ser ofta andra yttra en liknande syn som Kerry Emanuels att klimatfrågan är en moralisk fråga. Vår ärkebiskop numera Antje Jackelén har tillsammans med andra biskopar betonat detta med orden att det är en andlig och existentiell fråga i en debattartikel i Aftonbladet, med en underförstådd udd riktad mot klimatskeptiker. När jag läser biskoparnas artikel och jämför med vad Kerry Emanuel säger i samtalet med John Christy så upplever jag biskoparnas syn på saken som mycket dramatiserad. Biskoparna skräms med klimatet på ett mycket överdrivet sätt.

Men samtalet mellan de två klimatprofessorerna stöder inte heller en sådan moralisk udd mot klimatskeptikerna som finns i biskoparnas artikel eftersom båda utgår från en liknande moralisk värdering och visar samma omsorg om sina barnbarn. Det är bedömningen av vad som bör göras som skiljer dem åt, inte moralen. Jag skrev så här:

Detta leder i slutänden till att John Christy och Kerry Emanuel bedömer den moraliska frågan olika, vad som bör göras av deras generation för att skydda sina barnbarn. Kerry Emanuel föreslår ett program med åtgärder, som jag beskrivit i det förra inlägget om samtalet. Hans förslag liknar det vi gör i Sverige med fossilfri elproduktion från kärnkraft, ökad energieffektivisering genom isolering av byggnader etc., se vidare det tidigare inlägget.

John Christy fruktar mer att regeringens åtgärder kan bli till skada för hans barnbarn. Men han anser ändå att det kan vara motiverat med kärnkraftsutbyggnad, på denna punkt har han och Kerry Emanuel verkligen funnit varandra.

Till sist, för journalister som vill gräva i klimatfrågan borde boken Domedagsklockan vara mycket intressant.

En av författarna Svenolof Karlsson är själv journalist och har även i boken skrivit en kritisk analys av hur klimatfrågan behandlats av journalisterna i media i Sverige. Medförfattare är Jacob Nordangård och Marian Radetzki. Boken innehåller sedan mycket matnyttig information som borde vara till nytta för journalister som vill gräva i alla de olika nätverk och organisationer som har växt upp som en följd av klimatfrågan. För mer om bakgrunden till boken, som presenterats av Jacob Nordangård i dagarna i radioprogrammet Danmarks  röst, se Lena Krantz blogginlägg Du gamla du fria du yttringsfria.

0