S. Fred Singer, 1924-2020

För ett par dagar sedan nåddes vi av budet att denne vetenskaplige gigant avlidit. Han var kanske den absolut viktigaste personen bland ”klimatrealisterna” under flera decennier, och hade också en mycket gedigen vetenskaplig bakgrund för förståelsen av sakfrågorna. I grunden var han atmosfärs- och rymdfysiker, med bl.a. nedanstående förkortade CV,  som jag saxar från CFACTS fina minnesruna. En annan text finns på WUWT.

Tillägg, den 13.4: Omfattande minnesteckningar finns nu samlade på TWTW.

• Dr. Singer’s accomplishments are truly legendary, but his life wasn’t always easy. Born to a Jewish family in Austria in 1924, Fred had to escape with his life as a young boy to England when Adolf Hitler invaded the country in 1938. During the war, he immigrated to the U.S. where he assisted the U.S. Navy, later obtaining a Ph.D. from Princeton in 1947. From there his years were to be marked by a number of high achievements.Among these would include serving in the U.S. Embassy in London as a scientific liaison officer (1950-53), serving as one of 12 members of the American Astronautical Society of the nation’s top 300 scientists (1954-56), director of the Center for Atmospheric and Space Physics, University of Maryland (1953–62); first director of the National Weather Satellite Service (1962–64); founding dean of the School of Environmental and Planetary Sciences, University of Miami (1964–67); deputy assistant secretary for water quality and research, U.S. Department of the Interior (1967– 70); deputy assistant administrator for policy, U.S. Environmental Protection Agency (1970–71); vice chairman of the National Advisory Committee for Oceans and Atmosphere (NACOA) (1981–86); and chief scientist, U.S. Department of Transportation (1987– 89).Dr. Singer was also published over 200 times in leading scientific journals, and even received a White House Special Commendation award by President Eisenhower in 1954 for his work.

Tilläggas kan kanske att han redan vid tiden för sin PhD (som han avlade vid 23 års ålder, år 1947) deltog i provskjutningar med tyska V2-raketer vid White Sands, och skapandet bl.a. den första fotografiska bilden av Jorden från 160 km höjd (där horisonten framstår som tydligt böjd). Fred Singer föreslog redan 1951 uppskjutande och konstruktion av en amerikansk satellit; alltså långt före den Sovjetiska Sputnik, 1957 (se avsnitt ”1951: Design of early satellites” i denna Wikipedia-länk). Hade den blivit verklighet hade han förmodligen krediterats för åtskilligt – bl.a. också för upptäckt av de s.k. Van Allenbältena, nämnda i nästa stycke.

Under kommande år, och speciellt efter 1957, arbetade han fortsatt med rymdfysikaliska studier och även konstruktion av satelliter för kartläggande av bl.a. Jordens omgivande strålningsmiljö, av typ  Van Allen-bälten. Efter sin PhD-examen vistades han en tid som gästforskare vid KTH i Stockholm, hos Hannes Alfvén (Nobelpristagare i fysik år 1970 , för den teoretiska förutsägelsen år 1942 av s.k. Alfvénvågor). Fred lärde sig en hel del svenska då, och hade ett fortsatt intresse för Sverige fram till sin död.

Genom något speciella omständigheter har jag sedan ca 50 år en bok från 1960 i min ägo, där Fred Singer deltar med ett 30-sidigt kapitel om ”Effects of Interplanetary Dust and Radiation Environment on Space Vehicles”. Bland övriga ca 40 författare återfinns bl.a. James Van Allen, Wernher von Braun och Gerard Kuiper.

Som framgår av den förkortade CV som återges ovan tog Fred Singer’s verksamhet gradvis andra banor, som dock också var centrala för miljörelaterade frågeställningar, och det som i dag kallas ”klimatfrågan”. Han blev bl.a. förste chef för det amerikanska vädersatellitprogrammet.

Genomgående i Fred’s verksamhet har ett viktigt element varit att genomlysa och klä av politisk-ideologiska och på annat sätt pseudovetenskapliga påståenden, var än de uppkommit – speciellt inom bl.a. miljö, energi – och vad som numera benämns ”klimat”. Förutsägbart har han därigenom blivit måltavla för allehanda hätska och rabiata angrepp från vissa grupperingar i samhället, kanske mest så av alla framträdande ”klimatalarmismskeptiker”. Tyvärr fortsätter likartad hets i enstaka inlägg i exempelvis kommentarsfältet till CFACT’s minnesruna, nämnd ovan. Det är ett bedrövligt, men inte alls oväntat beteende från samma kretsar. I sakfrågorna komplett okunniga personer ur denna hemvist har ju under åren också skrivit hela nedlåtande böcker om Fred och medarbetare.

Själv kom jag första gången i kontakt med Fred Singer ca 2003 – jag hade just skrivit min första insändare om ”global warming” i SvD, och fick mothugg av bl.a. Erland Källén, som var ”språkrör” för de svenska AGW-förespråkarna vid denna tid. Till min förvåning fick jag strax därpå ”eldunderstöd” genom en svarsinsändare på svenska, undertecknad av ”S.F. Singer, förste chef för USA’s vädersatellitprogram”. Jag kände inte till honom då, och blev högst förvånad.

Något år senare var det ett seminariemöte på SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle), dit jag var inbjuden att lyssna. Det var anordnat av Marian Radetski, och huvudtalare var just Fred Singer, och en medarbetare till honom. I publiken fanns bl.a. Bert Bolin (1925-2007) – IPCC’s förste ordförande. Efter Fred’s presentation flög Bolin upp, ilsket ifrågasättande det sagda och Fred’s person med ord som ”Who are these people???” ”What are their credentials??” ”What are they doing here?” etc etc (om jag minns rätt). Fred smålog överseende. Jag förstod inte då att Bolin redan sedan åtskilliga år hade ett stort horn i sidan mot Fred, som dristat sig att ifrågasätta både det ena och andra i IPCC’s verksamhet och slutsatser.

Kontakten mellan mig och Fred fortsatte via email, och 2006 på KTH anordnade Fred Goldberg och jag själv det kanske första internationella ”klimatmötet” där även ”klimatrealister” fick framlägga synpunkter. Fred Singer deltog givetvis, liksom en lång rad viktiga personer i sammanhanget. På bilden nedan assisterar jag Fred med förberedelser av hans presentation (Willy Soon i bakgrunden; Foto: Tom Segalstad).

Två paneldiskussionstimmar från detta möte finns numera också bevarade i god kvalitet, via ex detta KU-inlägg. Fred, och den alltför tidigt bortgångne Bob Carter (1942-2016) representerade här klimatrealisterna på ett lysande sätt.

Våren 2007 träffade jag Fred för sista gången, vid en hearing i Vatikanens regi i Rom. Fred höll en helt lysande slutplädering, och vi ”vann” klart. Tyvärr har Vatikanen senare tagit en annan väg, som kanske bekant. Bilden visar Fred i samspråk med Craig Idso, på samma möte,

Vi hade i det fortsatta regelbunden kontakt via email ända fram till hösten 2019, Fred hade bl.a. en djup insikt i vad som pågick i Sverige på bl.a. det energipolitiska planet, och kommenterade det då och då – oftast i mycket kortfattad och lakonisk stil. Han bidrog en gång också till KU-bloggen, med detta inlägg, som jag i stort översatte rakt av.

Bland de sista insatserna Fred Singer gjorde i ”klimatfrågan” bör framhållas de mycket imponerande NIPCC-rapporterna, som framförallt skapades av an liten kärntrupp med honom själv, och redan nämnda Bob Carter och Craig Idso. Dessa texter är att jämföra med IPCC’s – som har haft astronomiskt många storleksordningar större resurser till sitt förfogande.

En lysande och genomsympatisk person har gått ur tiden, efter ett långt och innehållsrikt liv. Vila i Frid. Dina insatser för vetenskapligt sanningsökande inom många komplexa områden har varit enorma.

0

Peter S

Professor emeritus i Fysikalisk Kemi vid KTH. Klimatdebattör sedan 2003.