Expressens Tommy Hammarström tankar glatt rekorddyr bensin på Statoil i Charlottenberg.
”Jag tankar för 13.99 på Statoil i Charlottenberg. Det är den dyraste bensin jag någonsin köpt. Det svider, och det är bra.”
Bensin ska vara dyrt, tycker Tommy Hammarström.
”Det är klart att det dämpar körglädjen. Jag måste lära mig att skriva upp ordentligt på en lapp vad som behöver handlas och ransonera resorna.”
I hela världen protesterar man mot de höga bensinpriserna. ”Ilskan över dyr bensin överskuggar helt klart rädslan för klimatförändringar”, skriver Tommy Hammarström. Tommys lösning är att dra ner på resandet eller byta till etanol. Varför inte lägga till vedeldning ? Det är miljövänligt det med.
Ah, en alarmist!
Blir bensinen dyr går världen under. 😉
Samma sak kommer ske med skatt på etanol, när/om den bränsletypen blir tillräckligt vidspridd.
Jag får ilningar i hela kroppen när krontalet bara ökar och ökar i räkneverket..
När det närmar sej 500;- strecket är det riktigt nära…
Är ajg på hugget passar jag på fylla reservdunken också.
Ja, bara om jag inte räknar med hålla mej till nästa gång.
Visst har ni väl hört talas om pumpar och njutning?
Men för guds skull.. Nu finns det väl utrymme för nya skatter..
Inte ska man kunna njuta och tanka helt utan att det kostar något.
Bara det inte leder till någon slags utsläppsrätt…
Men för en barnfamilj som bor i glesbygden blir det väldigt kännbart när bensinpriset stiger. De oroar sig garanterat inte för planetens klimat utan om vardagen ska gå ihop.
Jag skulle däremot gärna ge bidrag till familjer som bor i glesbygden, bensinpriset lär fortsätta få dem att fundera på att faktiskt inte ta bilen, men de kommer ändå ha råd när de måste. Vem ska finansiera deras bidrag? Jo, bensinskatten..
När vår finansminister i en radiointervju i höstas säger att han inte vet om höjningen av koldioxidskatten med 5 – 6 miljarder (till ca 20 miljarder/år) verkligen förbättrar klimatet, men att han behöver pengarna till regeringens arbetsmarknadsåtgärder, ser han inte konsekvenserna av att alla transporter fördyras. Det är som sädeskornen på schackbrädet: Om man lägger ett korn på den första rutan på ett schackbräde, fördubblar antalet på nästa ruta och fortsätter så, når man inte den sista rutan förrän all säd i världen är slut. Den kung, som enligt legenden lovade att skänka säden, kunde inte föreställa sig konsekvenserna av sitt löfte.
På samma sätt fungerar prishöjningar på drivmedel.
En relativt blygsam höjning av energiskatten – vilket ökar effekten av ett högre oljepris – ger en samlad effekt som i led efter led efter led ger enorma prishöjningar på slutprodukten.
Eftersom alla lever inom ramar med begränsade tillgångar, är konsekvenserna av de ökade transportkostnaderna återhållsamhet i konsumtionen och en minskning av tjänsteutbudet. Detta drabbar både privata konsumenter och offentlig förvaltning. Försvaret tvingas dra ner. Sjukvården ägnar sig mer åt besparingsåtgärder än åt vård. Skolan får leva under knappare förhållanden. Pensionerna urholkas. Räntorna går upp. Livsmedelskostnaderna stiger. Resandet upphör. Så småningom hamnar vi i en situation där samhället stannar av – eller helt enkelt imploderar.
Argumenten för höjningarna av skatter och avgifter på drivmedel och energi bygger på en obevisad hypotes om att koldioxiden, i sin roll som växthusgas (där den uppgår till ca 1 %), kan påverka klimatet i negativ riktning. Hypotesen bygger på politiska beslut – där möjligheten att dra in pengar på människors oro spelar en viktig roll. Inte på forskning, eftersom auktoriteten IPCC (FNs klimatpanel) inte ägnar sig åt forskning.
Det tragiska i hela denna situation, är att ett meningsfullt mål– att öka sysselsättningen – genom att finansieras med skatt på alla transporter leder till en utarmning av hela samhället och i förlängningen till minskad sysselsättning.