BILD: https://clintel.org/unique-programme-at-14th-eike-climate-conference/
En snabb genomgång av programmet:
Första halvtimmen, välkomsthälsning av EIKEs ordförande Holger Thuss och en ”hälsning från Heartland Institute” av James Taylor, som också sa några ord om klimatpolitiken i USA under Joe Biden. (Huvudbudskapet var att demokraterna inte får igenom sin klimatpolitik).
Sedan talade en av EIKEs grundare Horst Joachim Lüdecke om klimatcykler. Det handlade dels om haven, dels om solen. Jag blev inte imponerad, korrelation utan kausalitet imponerar inte på mig.
Efter det talade Sebastian Lüning om extremväder under rubriken (fritt översatt)
Har vädret i Tyskland verkligen blivit extremare? (Inte helt oväntat var svaret nej : )
Sedan talade Happer om atmosfärsfysik och Peter Ridd om Stora Barriärrevet. Ridd pratade också om vetenskaplig hederlighet.
Sedan talade Lüdecke en gång till, denna gång om tillgången på fossila bränslen – det föredraget var bättre.
Innan jag fortsätter med en redogörelse för vad som presenterades vill jag nämna att det blev en del omkastningar av programpunkter och att ett par digitala föredrag inte kom till stånd. Omkastningarna innebär att jag inte säkert vet när olika föreläsningar hölls, men jag vet säkert vilka som hölls.
Flera föreläsningar handlade om solens roll för klimat och klimatförändringar. Utgångspunkten är att det finns ett välkänt samband mellan perioder då solen är aktiv med varma perioder medan en inaktiv sol leder till avkylning. Det statistiska sambandet är tydligt, men man har inte haft någon förklaring till hur en aktiv sol leder till ett bättre klimat. Henrik Svensmark framkastade redan på 1990-talet en hypotes om att det är via kosmisk strålning och molnbildning som solens aktivitet påverkar klimatet. Många som tror att solens inverkan är större än vad IPCC anser, nöjer sig med att lita på det statistiska sambandet.
Det gäller, om jag förstått henne rätt, den första föreläsaren, Valentina Zharkova. Hon har främst intresserat sig för solens magnetfält och olika periodiciteter. Hon tycks främst göra en matematisk analys. Hon förefaller lita på sina beräkningar och på hur den av henne förutspådda händelseutvecklingen i solen kommer att påverka klimatet. Jag kan väl enklast erkänna att jag inte kan följa hennes resonemang tillräckligt väl för att kunna avgöra hur trovärdig hon är.
Sedan kom det en föreläsning, per Zoom, som hölls av Ana G. Elias, som satt i Tucuman i norra Argentina. Hennes föredrag handlade främst om hur solen påverkar den allra översta delen av atmosfären, jag vill minnas att hon talade om jonosfären på c:a 100 kilometers höjd. Det var roligt att lyssna på, men det blev inte alldeles klart hur det påverkar jordens klimat.
Den tredje föreläsningen om solen var egentligen en dubbeltimme, såtillvida att Nir Shaviv och Henrik Svensmark delade på en föreläsningstimme. De två har tydligen börjat samarbeta, vilket gjorde att det mest handlade om Svensmarks teori. Den teorin har kritiserats med argumentet att de joner som skapas av den kosmiska strålningen är för små för att vara kondensationskärnor.
Det hans forskargrupp gör är att såväl teoretiskt som experimentellt studera hur små ansamlingar av vattenmolekyler som samlas runt en jon växer till kondensationskärnor. Svensmarks teori är intressant och det är alltid roligt att lyssna på honom.
Sedan var det en föreläsning som handlade om hur klimatet växlat sedan senaste istiden. Ett sätt att avläsa klimatförändringar är att studera glaciärer, och hur de vuxit eller dragit sig tillbaka. Den som talade om det var en schweizare, Christian Schlüchter. Det handlade till stor del om att man hittar träd som vuxit högt över nuvarande trädgränser, och som för hundratals eller tusentals år sedan hamnat under växande glaciärer. Han nämnde bland annat Fredrik Charpentier Ljungqvist. Under frågestunden fick jag tillfälle att också nämna Leif Kullman och Wibjörn Karlén som ju gjort liknande studier på den skandinaviska halvön. Den kritik som brukar riktas mot sådana studier är att de bara handlar om lokala klimatförändringar, men den kritiken bemötte föreläsaren genom att påvisa att man hittat likadana variationer hos glaciärer i alla världsdelar.
Sedan kom en föreläsning om havsnivåer som hölls på zoom av Maria da Assunção, om talade från Porto vid Portugals västkust. Hon tillägnade sin föreläsning minnet av Nils Axel Mörner. Hennes föreläsning handlade om det vi redan vet, d.v.s. att vid kusterna stiger haven 2 mm om året, och på de ställen där pegelmätningar ger andra resultat så handlar det om att landet stiger eller sjunker. Eftersom de hastigheterna brukar handla om cm per år så är det alltid de som dominerar. Vid frågestunden efter det föredraget nämndes Bern-modellen, och då jag nämnde att jag har en god vän som analyserat det matematiska innehållet i den modellen, så kom det efteråt fram två personer som ville veta mer.
Sedan var det naturligtvis ett par föreläsningar som handlade om energi, en om tillgång på och användning av fossila bränslen och två som handlade om kärnkraft. Den ena av dessa handlade om kärnkraftens nödvändighet i framtiden och det andra hölls av en yngre ingenjör som berättade om en speciell teknik som hans företag utvecklar tillsammans med en kanadensisk samarbetspartner.
Avslutningsvis kan jag väl få skryta lite — jag var såpass aktiv vid frågestunderna att jag var tvungen att fråga Wolfgang Müller, som var den som höll slutanförandet, om jag stört för mycket, men fick svaret
Onej — jag uppskattade dina frågor, vilket jag tolkar som att jag bidrog till att visa att vi kan en del om klimat och energi även i Sverige.
Sten Kaijser
Tack Sten för den rapport som Klotet skulle sänt i stället för sitt vänsterskruvade alararmisttjafs. Just dessa föreläsningar är vad politiker och näringsliv ska besöka och begrunda, inte som nu, rena väckelsemöten med större likheter med Maranata eller Livets Ord än ren vetenskap!
Tack Sten. Presentationerna (video) kan man för övrigt hitta på EIKEs hemsida
https://eike-klima-energie.eu/
Där kan man även ladda ned presentationsmaterialet i pdf-format.
Min personliga favorit är Christian Schlüchter, vars presentation jag såg från den förra konferensen.
Lars M,
ja, hans föreläsning var bra — det var efter det som jag fick tillfälle att nämna Wibjörn och Kullman
Stort Tack Sten!!!
Stort tack för denna genomgång Sten.
Vad beträffar solens inverkan så vet vi att vulkanutbrott ger långa perioder med minskad instrålning.
Det kan vara aerosoler som skymmer direkt eller via molnbildning. Aerosoler är bla SO2
Vi vet också att vi tidigare släppte ut rätt mycket mer sot och annat men att luften numera är väldigt mycket bättre tack vare Clean air act. Framförallt SO2 är renat numera.
Ingen talar om surt regn längre!
Vi vet också att strålningsmätningar visar på kontinuerligt ökad strålning vilket även kan mätas som soltimmar som ökat med 20% på 40 år.
Detta sammantaget borde räcka för att vi skall misstänka alla som INTE talar om solen som en av alternativa förklaringsmodellerna, helt eller möjligen delvis.
Vem av alarmisterna är ärlig nog att ta upp detta? 😉
Sten – seminarier utan frågor/kommentarer är inte seminerande, eller med andra ord – inte seminarier utan en räcka monologer.
Bra jobbat!
Eftersom geografi dök upp i förra inlägget kan jag inte låta bli att nämna att Tucuman är en ”svenskstad” eftersom Scania har tillverkning av växellådor och bakaxlar där.
#8
Tucuman har faktiskt ytterligare en svenskanknytning, Claes Christian Olrog, som i stort sett var den argentinska ornitologins fader var professor vid universitetet i Tucuman. Han var från Stockholm och studerade i Uppsala men var på en forskningsresa i Sydamerika när andra världskriget bröt ut, och blev kvar där.
Det finns en hel rad fåglar i Sydamerika som har namn efter honom.
Men är det inte just ”strålande joner” som kondenserar och ger för ögat synliga kondeskärnor i en dimkammare?
Skall de klimatreligiösa förneka dimkammaren nu också.
En dimkammare gör man hemma av isopropylalkohol och (ve och fasa) kolsyresnö.
På universeum i Gbg står det annars en sådan. 99,9% av alla besökare lägger ingen vidare märke till apparaten som visar just jordens och rymdens olika strålningar. Jag har stått och övervakat den på avstånd en halv dag bara för att se intresset och förståelsen bland besökarna.
Den mest intressanta och talande apparaten där har minst publik.
Jorden är en enorm dimkammare.
Johannes #9
det gjordes försök vid CERN som mycket riktigt visade att det bildades ”små kärnor” vid jonerna, men sedan upptäcktes det att de var för små. Efter det har det handlat om att visa att de håller ihop och växer, tillräckligt för att det ska bli moln
I CERN kanske, men har de kollat där uppe vid molnbas?
För ett tag sedan gjordes en del undersökningar från flyg med dammsugare och de återfann bara en bråkdel av dammpartiklar som behövs till molnbildningen.
Hej igen Johannes,
jag vet inte mer — du vet säkert mycket mer än jag