När humaniora möter naturvetenskapen blir allt enklare att förstå , alla tycks befinna sig på samma isflak
I DN den 27 december frågar sig 19 akademiker från främst olika miljövetenskapliga institutioner ”Varför brister politikerna när det gällermiljömålen”. Skribenterna tar studien planetens gränser (Planetray boundaries) och de svenska miljökvalitetsmålen som utgångspunkt för att peka på politikernas tillkortakommande. De efterfrågar större mod hos politiker att genomföra svåra beslut som skall leda till att exempelvis den globala uppvärmningen, utarmningen av biologisk mångfald och utfiskningen av haven hejdas. Regeringen skriver själv i sin utvärdering tidigare i år att endast två av de sexton miljökvalitetsmålen kommer att nås till 2020 varför man kanske med fog kan anse att undertecknarna har rätt. Några av de svenska miljömålen skulle möjligen kunna uppnås genom radikala och svåra politiska beslut, som t.ex. att undanta tio procent av skogsmarken från moderna brukningsmetoder eller att t.ex. förbjuda höstplöjning (kväveläckage). Jag anser att klimatfrågan överskuggat alla andra viktiga miljömål och att kampen mot klimatförändringar skymmer sikten, den flyttar siktet från nationella frågor som praktiskt kan lösas till en allomfattande ideologisk rörelse som har föga förankring i verkligheten.
Mantrat för dagen är hållbar utveckling och politikerna förväntas ta beslut som styr samhället i den riktningen. Termen ”sustainability” tycks idag ha samma starka klang och dragningskraft som begreppet socialism hade i Europa under flera decennier kring mitten av nittonhundratalet. Det kan kännas självklart att bejaka en idé vars mål är att våra ekonomiska och sociala system inte skall tära på de gemensamma naturresurserna, dvs. att vi enbart utnyttjar räntan på kapitalet. I alla framställningar om det hållbara samhället finns även en klausul om en rättvis fördelning, d.v.s. att omställningen mot det hållbara samhället skall drabba eller gynna alla lika. Det hållbara samhället låter som ett tydligt och självklart mål som alla borde kunna ställa sig bakom, men vad innebär egentligen en hållbar utveckling?
De flesta av de som undertecknat artikeln är professorer inom nya tvärvetenskapliga vetenskaper, som t.ex humanekologi, strategisk hållbar utveckling, miljöekonomi, ekologisk geografi, miljösystemanalys, energisystemsplanering, miljöhistoria etc. De företräder institutioner som skapats utifrån samhällets behov av att få vetenskapliga underlag för att nå ett hållbart samhälle. Dessa områden har i klimatalarmismens namn erhållit stora forskningsanslag från staten och EU. De som frågar borde vara politikerna och samhället svaret skyldiga. Istället radar de upp ett antal tänkbara orsaker till varför politikerna svikit allmänheten. Det tycks som om författarna lyckats både definiera verkligheten och sedan skapat en arkitektur om hur den bäst bevaras och det enda som behövs är att politikerna visar råg i ryggen. Det stämmer tyvärr inte.
Vad man saknar från författarna är förslag på ett dussin konkreta politiska beslut som för oss mot det hållbara samhället. De enda konkreta krav som presenteras är att staten satsar än mer resurser på forskning om ”värderingar, demokrati, religion och sociala omställningsprocesser”. Frågan är dock om den typen av vetenskap lyckats omsätta ”naturlagarnas orubblighet” till politiska beslut, jag tvivlar. Hur är det t.ex. med Östersjön, som ingår i delmålet levande hav och kust, har vetenskapen verkligen levererat tydliga signaler till politikerna om vad som behöver göras, eller har även vetenskapen svävat på målet?
Frågan är om dessa institutioner verkligen har levererat en användbar verklighetsbeskrivning som underlag för politiska beslut som garanterar den önskade effekten. Är dessa forskare överens om hur vi bygger ett hållbart samhälle? Vilka av författarna anser t.ex. att vi skall ersätta kärnkraften med vindkraft, solenergi och biobränsle? Ett sådant beslut kommer inte att medföra en större biologisk mångfald i vår svenska skog.
Av de nio processer inom vilka Johan Rockström m.fl. anser att mänskligheten måste hålla sig inom säkra gränser för anser författarna att världssamfundet endast lyckats med en enda, att bevara ett skyddande ozonskikt. En händelse som ser ut som en tanke är att ett påtagligt ozonhål uppstått över Arktis under de senaste åren, medan det över Antarktis minskat. Orsaken till det förra anses ha en naturlig förklaring bortom politiska beslut. Det enda delmål av de nio tårtbitarna i Planetary boundaries som mänskligheten lyckats påverka, verkar plötsligt, åtminstone delvis, styras av andra naturlagar.
Artikeln inleds med en suck: ” Vad skall vi svara”, och jag kan egentligen bara svara ”Vad skall man säga”. Bilden som illustrerar artikeln beskriver tyvärr hur hyckleri ser ut. Ett antal demonstranter, alla med av WWF förtryckta plakat och en utklädd isbjörn står framför Dohas skyskrapor. När jag var ung och socialist fick man inte åka till diktaturer, och därigenom visa sitt stöd. Men det var då de!
Gott Nytt År alla TCS – läsare
Du uttryckte dig lite mer subtilt än jag när jag läste artikeln. De pratar om planer men uppvisar endast uppenbar planlöshet. Det är stora svepande subjektiva problemformuleringar med lika stora svepande argument för vad som skall vara lösningen utifrån en känslomässig övertygelse om att saker är påp väg att gå åt helvete med enstaka påstådda problem som bekräftelse på övertyglesen. Bristen på substans och trovärdighet är total.
Handlingsplanen har liksom bara en första och andra punkt. Det måste fattas beslut och det behövs pengar till forskning! Sen är det liksom stopp! och cirkelresonemangen tar vid. Vilka kunskaper är det “forskningen” skall ge oss? Ja de vet de inte heller. Däremot är det mycket övertygande om vilken typ av forskning de menar, typ SEIs totalt oanvändbara skrifter eller SMHIs pm till Länstyrelser och kommuner om allt som KAN hända där 1000 olika scenarier läggs fram till den som sitter sist i rågivningsledet och med den minsta kunskapen skall fatta beslut utifrån. När utsläppsminskningar av ddn naturliga spårgasen CO2 lyfts fram som viktigaste åtgärd är det inte svårt att fatta hur substanslöst resten av idéerna är.
De lurar tvärtom politiker och tjänstemän att planera för fel saker av fel skäl och av fel orsaker på värdelöst beslutsunderlag.Det verksamt kokreta lyser med sin ständiga frånvaro och det lilla konkreta som genomförts som vindkraft handel med utsläppsrätter och etanol har ju visat sig vara rena idiotin.
Att de tror sig veta och påstår sig veta är ett gigantiskt i bästa fall självbedrägeri de sysslar med. Själva begreppet “hållbart” är ohållbart och endast förledande. DE söker nog i tanken nån form av magisk formel för att de utmaningar som är naturligt inbyggda i att vara människa skall vips försvinna genom politiska beslut de därför naturligtvis inte kan formulera vilka de är eller vilka konkreta problem vi faktiskt har makt och kontroll över.
Jag har sagt det tidigare och jag tror att mycket av den missriktade ångesten kommer ifrån rädslan om brist på makt och kontroll över utvecklingens naturliga funktioner med sitt trail and error. Det finns en bristande tillit till att andra som vi själva äger omdöme förstånd och en god vilja och en vanföreställning om hur utvecklingens fundamenta fungerar. Den utvärderar sig själv helt naturligt ifrån mikroperspektivet och upp till makro och inte tvärtom och lärdomarna från tidigare “errors” finns med helt naturligt till nästa steg. Politiker löser inte problem och sysslar inte med utveckling. Det gör folk !och alla konkret värdeskapande nya lösningar och beteenden kommer underifrån och kan ge politiker nya instrument och verktyg att jobba med. Miljö och energisparande processer och produkter är sedan länge ett helt naturligt mycket viktigt konkurrensmedel av konkreta reala skäl och tanken på att det behövs centralstyrning ovanifrån där man iu förväg tror sig veta vilken framtida utveckling som är bäst tekniker eller områden är direkt konraproduktivt. Varje krona du som politiker satsar på en specifik lösning har du samtidigt snott en krona från någon annan utveckling eller lösning.
Så låt lösningarna komma fram först och satsa därefter inte tvärt om. Skall du gödsla med forskningspengar så gör det generellt och inte riktat. Gör forskningen beroende av resultat och kvalitet istället för bidrag.
Såg annars på sista sidan i SvD i dag en avisering om en artikel i morgon “Livet efter Doha”, med Rockström som intervjuobjekt.
HansH #3,
Det är inget fel med tvärvetenskap. Och det har alltid funnits exempel på sådant i vetenskapens historia. Problemet är, som du säger, att köpt tvärvetenskap är lika kass som köpt disciplinär vetenskap om vi talar grundvetenskap. Det råder ju ingen tvekan om att det som författarna till artikeln är ute efter är mer forskningspengar.
Dealen är att om politikerna fattar de beslut som skribenterna vill ha och ger dem pengar så lovar de att hjälpa till att genomdriva besluten och kan på så sätt upprätta politikernas dåliga rykte. (Att de samtidigt undergräver vetenskapens rykte verkar inte bekymra dem.)
Men ändamålet (“The Cause”) helgar medlen. Vilka bedrövliga grupperingar av skojare det finns i det akademiska nuförtiden.
Tyvärr verkar de uppbackade av den högre ledningen, enbart av skälet att de drar in politikerstyrda pengar, och tros ge skolan “en miljövänlig image”.
Artikeln började som ett tilltänkt svar, men jag antog att den skulle refuseras varför jag publicerade den i detta forum. Titeln och bildtiteln var ett sätt att hotta upp den lite. Jag är inte emot tvärvetenskap i sig, men insåg efter att ha analyserat innehållet i artikeln att det borde vara dessa forskare som kunde förklara för politikerna varför det blir som det blir. Naturligtvis blir det mesta fel om man börjar med en felaktig, eller snarare mycket ofullständig världsbild, som den om klimatet. Jag har tittat in på många av dessa institutioners hemsida och tycker att många av projekten blir mer än lovligt flummiga.
Bilden av isbjörnen och Kejsarpingvinen är bägge photoshoppade på isflaket. Den med isbjörnen är välkänd och publicerad i ett antal “vetenskapliga” publikationer. Den med pingvinen i en bok med namnet Climate Change av E. Boyd.
Jag roade mig med att titta på samtliga svenska temperaturserier som finns med i http://www.rimfrost.no (35 orter). Nästan samtligas högsta årsmedeltemperaturer inträffade på 1930- eller början på 1940talet. Det är över 70 år sedan. Om man så går tilbaks till tiden från 1680, när den lilla istiden började lindras, så steg temperaturen väsentligt fram till industrialiseringen. Utan några mänskliga koldioxidutsläpp. Från rekordnoteringarna för 70 år sedan sjönk medeltemperaturen och under 1970-talet varnade forskare för en ny liten istid. Därefter blev det varmare fram till 1998 när uppvärmningen stagnerade.
Jag kan inte se något som helst samband mellan ökade mänskliga koldioxidutsläpp och temperaturutveckling. I vart fall inget som motiverar de enorma satsningar som gjots. Varför gör man ingen beräkning av hur stor del av den ekonomiska krisen som beror på koldioxidbekämpningen? Min absoluta övertygelse är att miljön är förlorare.
Lasse Forss
Det du nämner stämmer väl överens med de flesta länders temperaturserier under 1900-talet. Även om flera länder noterat högre temperaturer under de senaste tjugo åren, är stigningstakten från 1918 och fram till slutet av trettiotalet i nästan alla nationella serier lika brant som den under perioden 1985 till 2000. Då ökade den globala solinstrålningen och det känns naturligt att de har ett samband.
Vi måste skilja på flummighet och flummighet. Hans H #19 har helt rätt i att en viss flummighet hör den vetenskapliga kreativiteten till. Det är den politikerstyrda och politiskt korrekta flummigheten som forskarna bör akta sig för! Tyvärr är det den senare sortens flummighet som det svenska (och europeiska) forskningsfinansieringssystemet är anpassat till.
“For every complex problem there is an answer that is clear, simple and wrong.”
H. L. Mencken
Misantrop? kanske, kanske inte
http://en.wikipedia.org/wiki/H._L._Mencken
Kan nog behövas! Hur skall annars hen se skillnad på hen?