Så var det dags igen! Ett svep genom bloggvärlden visar att det kommit en ny (kontroversiell?) vetenskaplig uppsats, skriven av Millar &al. som visar att klimatmodeller överskattar uppvärmningen. Det kontroversiella är naturligtvis inte inehållet utan tolkningar av artikeln och hur resultaten presenteras i media.
En annan artikel som väckte mitt intresse handlade om koldioxid och syre i ”Södra Ishavet”. Det är en artikel med 40 författare som redogör för flygningar under två sommarmånader i områdena runt Drakes sund mellan Sydamerika och Antarktis. Den främsta anledningen till mitt intresse för den artikeln är att jag till viss del misstror klimatmodellernas tolkning av den årliga variationen av koldioxidhalterna i atmosfären.
Koldioxidhalterna ökar som bekant ifrån oktober till april och är som högst i början av maj för att sedan sjunka framt till oktober. Det brukar sägas att anledningen är att under sommarhalvåret på norra halvklotet så är det fotosyntesen på land som förbrukar koldioxid – vilket vi ju i och för sig vetat länge – oah har all anledning att vara tacksamma för. (Speciellt som koldioxidberikningen som bekant gjort jorden påtagligt grönare de senaste decennierna.)
Anledningen till att jag ändå misstror klimatmodellerna är att eftersom det samtidigt är ett vinterhalvår på södra halvklotet så bör haven där öka sitt upptag av koldioxid under denna period. Det medförde också att jag blev lite besviken när jag såg att alla flygningarna hade ägt rum i januari och februari (samt den 1 mars) 2016.
Det problem som studerades var det faktum att under södra halvklotets sommar så blir vattnet varmare och avger därför koldioxid till atmosfären samtidigt som fotosyntesen kommer igång och förbrukar koldioxid.
För att avgöra proportionerna mellan dessa skeenden så mätte man samtidigt syretransporten i och ur vattnet. Tanken var att eftersom syret inte deltar på samma sätt i fotosyntesen så ger den ett mått på den fysiska processen och skillnaden mellan syrets och koldioxidens förändringar blir ett mått på den biologiska effekten.
Huvudanledningen till att undersökningen gjordes var ändå att det är allmänt accepterat att överensstämmelsen melllan klimatmodeller och observationer är erkänt dålig över dessa avlägsna hav, kända som ”the roaring 40-ies” under segelfartygens tid.
Eftersom min egen fråga handlar om vintern på södra halvklotet hade jag naturligtvis hoppats att de också skulle ha intresserat sig mer för exempelvis koldioxidupptag under ”vintern”.
En annan rubrik som fångade mitt intresse fanns på WUWT och gällde frågan – är det legitimt att vara en ”luke-warmer”? Det var ett inlägg på WUWT som refererade en artikel på bloggen Real Clear Science, som ställde den frågan. Uppenbarligen är författaren till den artikeln, Ross Pomeroy, själv helt övertygad om AGW men inte riktigt, riktigt övertygad om CAGW.
Hans åsikt är alltså att de som är ”luke-warmers”, d.v.s. tror att människans utsläpp av koldioxid har bidragit till att jorden blivit varmare, men som av olika anledningar inte ser detta som ett stort hot mot mänskligheten, måste kunna ange vad som skulle kunna göra en luke-warmer till alarmist, annars skriver Pomery är de bara ”dogmatiska förnekare”.
Kommentatorn, David Middleton på WUWT anser att det kan ju vara ett tänkbart krav förutsatt att alarmister också måste kunna ange vad som skulle få dem att inse att klimathotet möjligen är överdrivet.
Kommen så här långt kan jag inte hjälpa att jag plötsligt ser en parallell till någonting helt annat. Under ett år i Afrika där jag blev allt mer övertygad om att mycket utav det bistånd som Sverige ger till afrikanska länder snarast är kontraproduktivt. Det gör regeringarna oberoende av sin egen befolkning och därmed gör länderna biståndsberoende. Jag noterade samtidigt att det allra första ledet i biståndsberoendet är alla de svenskar som har roliga jobb i Afrika.
På samma sätt är de som är allra mest beroende av att hålla klimathotet levande alla de som får sin utkomst av forskning som på ett eller annat sätt kan påstås vara klimatrelaterat. När en artikel om flygningar i Södra Ishavet har 40 namngivna författare så kan man inse vilken storindustri klimatfrågan givit upphov till.
https://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/gr.html
Extremt stor skillnad på CO2-bidraget mellan olika år. Man kan ganska tydligt se att El Nino år ger större bidrag och tvärt om för La Nina år. Slutsaten är att haven också spelar en stor roll i sammanhanget.
På tal om La Nina, så ser det ut som att hon kommer nu, och blir kraftig:
http://blogs.discovermagazine.com/imageo/2017/09/23/giant-cold-water-blob-rises-in-the-pacific-possibly-heralding-la-nina/#.Wc3fSY0Uk-U
Se också:
https://earth.nullschool.net/#current/ocean/primary/waves/overlay=sea_surface_temp_anomaly/orthographic=-124.97,7.80,477/loc=-84.481,-3.869
I min värld ger fotosyntesen fritt syre medan den fria koldioxiden går åt i processen, lika många fria syremolekyler bildas som de koldioxidmolekyler som försvinner. (Tvärt om vid cellandningen, nedbrytningen.) Eller?
en bra kommentar. Jag tänkte lite grann detsamma, och delvis beror nog min formulering på att även artikeln är något otydlig. Det vi kanske kan vara överens om är att medan fotosyntesen minskar mängden koldioxid så ökar mängden syre, så att fotosyntesen påverkar gaserna åt olika håll.
Visst har du rätt angående fotosyntesen. Jag tror det rör sig om den relativa förändringen av koncentrationen av respektive gas. Eftersom det finns ca 500 gånger mer syre i atmosfären, så blir den relativa förändringen av syrekoncentrationen 500 gånger mindre. Vilket gör att man nästan kan försumma detta i förhållande till CO2.
Intressant nog kom de fram till att det råder syreöverskott och koldioxidunderskott över Drakesundet sommartid, d v s planktontillväxten i havet ”suger” troligen koldioxid ur luften. Mätningarna bekräftade också det välkända faktumet att troposfären över Antarktis är kraftigt isolerad från resten av lufthavet.
Nu kompliceras ju det hela av att CO2 absorberas väldigt mycket lättare av vatten än vad O2 gör.
jag antydde ju att det är ett besvärligt område av världen genom att ta med uttrycket “the roaring 40-ies” i texten.
Jag gissar också att anledningen till “expeditionen” mera var att det var viktigt att göra observationerna – sedan får väl framtiden utvisa om de kommer att bidra till bättre klimatmodeller.
Men professorn måste väl tänka på försörjningen och ser mer problem.
Hans forskning hittills: http://www.aces.su.se/research/publications/?staff=32272
Verkar mest vara mörk materia som intresserar honom.
Jag orkar själv inte gå dit https://www.kth.se/aktuellt/kalender/forelasningar-seminarier/vetenskapsfornekelse-pa-frammarsch-i-miljopolitiken-1.749250
På SU har man också TEORETISK FILOSOFI. Någon som kan förklara skillnaden mot icke teoretisk? Professorn Åsa Wikforss är expert på klimatförnekelse och kunskapsresistens.
Nyligen läste jag en bok ‘Stalin and the scientists’ av Simon Ings, engelsk journalist.
Visste man det inte sen innan, får man lära sig hur rent hemskt det var under 20-, 30, 40, 50 talen i Sovjet. En mångfald av ‘organisationer’ som penetrerar varandra, för ömsesidig möjlighet att angiva och spionera.
Stalin himself högst upp.
Allt är politiserat. Tänk rätt. Så går det väl -kanske. Tänk själv – nån kommer, Beria?
Hur hanterar vi klimatförnekare? Nja, vi anordnar ‘konferenser’ där vi kan beskriva dessa i termer av villfarelse, så de kan identifieras och oskadliggöras. Filosofer är nog en bra kategori för att kunna göra dessa samhällsviktiga och grannlaga överväganden.
‘Dagens klimatpolitik är ett bedrägeri…’
Distinktionen mellan teoretisk och praktisk filosofi gjordes redan av Immanuel Kant på 1700-talet. Teoretisk filosofi inkluderar logik, vetenskapsteori, argumentationsanalys och beslutsteori. Jag själv disputerade i teoretisk filosofi i Lund om kvantmekaniken och frågan om determinism. Praktisk filosofi inkluderar moralfilosofi/etik och estetik. Moralfilosofin inkluderar i sin tur metaetiska frågor om huruvida det överhuvudtaget finns saker som objektiva värden; rätt och orätt. Samt en mer tillämpad del som även spänner över politisk filosofi.
Jag generas över att Sven-Ove Hansson återigen (jo, vi är gamla meningsmotståndare) kastat alla hämningar och sin akademiska heder åt sidan i sin politiska aktivism. Han har, liksom de övriga undertecknarna, aldrig sysslat med klimatforskning och har noll koll på vad den vetenskapliga diskussionen handlar om.
För att svara på din direkta fråga om hur filosofi hamnade på KTH. Jo, det började med att Svante Lindkvist skrev en alldeles utmärkt teknikhistorisk avhandling om ångmaskinens introduktion i Sverige; Mårten Triewalds misslyckade försök i början av 1700-talet. En mycket spännande redogörelse! Svante blev sedan chef för Nobelmuseet i Stockholm https://en.wikipedia.org/wiki/Svante_Lindqvist. Han etablerade ämnet teknikhistoria på KTH.
Därefter kom Sven-Ove Hansson med 8 miljoner från den socialdemokratiska regeringen och frågade först om Stockholmsfilosoferna ville ha honom och hans pengar där. De tackade nej. Istället erbjöd KTH bättre villkor. Och så blev det. Sven-Ove, om man skall säga något positivt om honom, är en duktig logiker och har lyckats bygga upp en stor forskargrupp omkring sig med flera doktorander.