Resultatet från satellitmätningar av temperaturen enligt UAH (University of Alabama in Huntsville) blev + 0,22 för oktober 2018.
Siffrorna mer i detalj:
| YEAR | MO | GLOBE | NHEM | SHEM | TROPIC | USA48 | ARCTIC | AUST |
| 2017 | 1 | 0,33 | 0,32 | 0,34 | 0,10 | 0,28 | 0,95 | 1,22 |
| 2017 | 2 | 0,39 | 0,58 | 0,20 | 0,08 | 2,16 | 1,33 | 0,21 |
| 2017 | 3 | 0,23 | 0,37 | 0,09 | 0,06 | 1,22 | 1,24 | 0,98 |
| 2017 | 4 | 0,28 | 0,29 | 0,26 | 0,22 | 0,90 | 0,23 | 0,40 |
| 2017 | 5 | 0,45 | 0,40 | 0,49 | 0,41 | 0,11 | 0,21 | 0,06 |
| 2017 | 6 | 0,22 | 0,34 | 0,10 | 0,40 | 0,51 | 0,10 | 0,34 |
| 2017 | 7 | 0,29 | 0,31 | 0,28 | 0,51 | 0,61 | -0,27 | 1,03 |
| 2017 | 8 | 0,41 | 0,41 | 0,42 | 0,47 | -0,54 | 0,49 | 0,78 |
| 2017 | 9 | 0,55 | 0,52 | 0,57 | 0,54 | 0,30 | 1,06 | 0,60 |
| 2017 | 10 | 0,63 | 0,67 | 0,60 | 0,47 | 1,22 | 0,83 | 0,86 |
| 2017 | 11 | 0,36 | 0,34 | 0,38 | 0,27 | 1,36 | 0,68 | -0,12 |
| 2017 | 12 | 0,42 | 0,50 | 0,33 | 0,26 | 0,45 | 1,37 | 0,36 |
| 2018 | 1 | 0,26 | 0,46 | 0,06 | -0,11 | 0,59 | 1,36 | 0,42 |
| 2018 | 2 | 0,20 | 0,25 | 0,16 | 0,03 | 0,92 | 1,19 | 0,18 |
| 2018 | 3 | 0,25 | 0,40 | 0,10 | 0,07 | -0,32 | -0,33 | 0,59 |
| 2018 | 4 | 0,21 | 0,31 | 0,11 | -0,12 | 0,00 | 1,02 | 0,69 |
| 2018 | 5 | 0,18 | 0,41 | -0,05 | 0,03 | 1,93 | 0,18 | -0,39 |
| 2018 | 6 | 0,21 | 0,38 | 0,04 | 0,12 | 1,19 | 0,83 | -0,55 |
| 2018 | 7 | 0,32 | 0,43 | 0,21 | 0,29 | 0,51 | 0,30 | 1,37 |
| 2018 | 8 | 0,19 | 0,22 | 0,17 | 0,12 | 0,06 | 0,09 | 0,26 |
| 2018 | 9 | 0,14 | 0,15 | 0,14 | 0,24 | 0,88 | 0,21 | 0,19 |
| 2018 | 10 | 0,22 | 0,31 | 0,12 | 0,34 | 0,25 | 1,11 | 0,38 |
En intressant iakttagelse är att under 22 månader har temperaturen för SHEM endast överstigit NHEM fem gånger och det endast marginellt. Det är känt att från det tropiska området pumpas stora mängder latent energi mot ARCTIC, vilket märks på den lägre temperaturen vid TROPIC. Alltså, den latenta energin ser ut att hamna vid ARCTIC.
http://news.mit.edu/2017/strength-global-stratospheric-circulation-measured-first-time-0828
UAH 2017 +0,38 2018 10 mån +0,22 …. Trenden FÅR INTE fortsätta… (Ringde för 10-talet år sedan till John Christy i Huntsville och ”pladdrade” om värmeöeffekten i Barrow, Alaska… Idel öron Respekt!
Staffan L #2,
”Trenden” som det talas om är en STATISTISK trend, inte den naturliga. För den senare brukar man tala om ”klimatregim”. Den statistiska trenden kan mycket väl fortsätta några år trots att klimatregimen slagit om mot ett kallare klimat.
Om vi tar medel över 30 år som så ofta är vanligt då man pratar om medeltemperaturer så har får vi en rolig bild av utvecklingen. Om vi tar UAH så har vi nu 40 års data och kan då rita en kurva med glidande medelvärde. I grafen nedan så är den röda kurvan medeltemperaturen för en månad +/-15år.
Som man klart ser så har medeltemperaturen stigit kraftigt under perioden. Om man drar en linje som approximerar utvecklingen (blå) så ser man en ökning på ca 0.12 grader på 10 år .. hmm 100år … 1.2 grader :-0 eller 🙂 för lite värme skadar inte.
Om man däremot tittar lite närmare på utvecklingen så ser man att det stigit olika snabbt under perioden. Om vi tar derivatan på utvecklingen dvs hur mycket temperaturen förändras (grön, skalad för att synas och medel under ett år) så ser vi något intressant. Takten har gått upp och ned och det var en mycket hög takt under perioden 1999-2003 (dvs 30:års medel från 1984 till 2017) . Vi är nu nere i en mer modes ökningstakt och jag skulle inte bli förvånad om denna takt närmar sig noll inom några år.
Nästa gång någon säger att det går snabbare nu så kan man meddela att det tvärt om går långsammare nu 🙂
http://www.woodfortrees.org/plot/uah6/mean:360/plot/uah6/mean:360/derivative/scale:50/mean:12/plot/uah6/mean:360/trend
#4 Johan M
Om det är så att solaktiviteten fortsätter att minska i samma takt som den gjort under de senaste 30 åren så kan ökningstakten mycket väl stanna och vända neråt inom några få år. Nästa 11 års solcykel lär ge besked om åt vilket håll det kommer att gå. Sannolikhet för att solaktiviteten fortsätter nedåt är som jag ser det större än att den ökar. Under de kommande 10 åren ska det bli intressant att följa utvecklingen. Det ser ut som om alla temperaturdata både till havs och på land har börjat plana ut och en svag nedåtgående trend har börjat skönjas.
Kommer det en vändning nedåt kan det enligt vissa forskare gå mycket snabbt och har vi riktig otur så kan en ny liten istid stå för dörren. Märk väl att man ändrat Global Warming till Climate Change för att gardera sig. Om det sker kommer CO2 anhängarna garanterat att skylla även det på våra utsläpp. Själv hoppas jag faktiskt att vi kan få det ytterligare varmare, kyliga perioder har historiskt visat sig vara etter värre än värme.
Att vi har varmt i Skandinavien och Sibirien och att värmen även påverkar Arktis är som jag ser det ett förspel till ett kyligare klimat. Mycket värme från tropikerna pumpas norrut för att sedan försvinna ut i rymden norr om oss. Ungefär som ett kylskåp fullt ös mycket värme pumpas upp norr om polcirkeln som kyls av snabbare än det hinner värmas nytt i tropikerna ser inte lovande ut. Förutom det har kylan dragit sig ner över Kanada och norra USA i allt högre grad, vilket ökar möjligheten för värme att strömma upp till Arktis.
Att nordkalotten blir varmare bortsett från Kanada kan ha orsakats av att solens magnetfält försvagats i takt med att solaktiviteten går ner vilket även försvagar jordens magnetfält vilket kan ge dessa ”störningar”.
Men framtiden för utvisa om solaktiviteten fortsätter nedåt och molnbildningen därmed ökar med sjunkande temperaturer som följd. Antarktis ser ut att gå åt motsatt håll med mer kyla och mer is.
#5 Kjell Lindmark
Det har som du säger, det har börjat plana ut och trenden nedåt är inledd. Om vi gör om samma övning med 20:årsperioder så ser vi att vi nu är inne i en avkylningsperiod. Det har, med 20:år medel, blivit kallare det senaste året och trenden av förändringen (blå) pekar nedåt. Hoppas även jag att det blir varmare men med tanke på alla vansinnigheter som följer i dess spår så kanske en istid är att föredra 😉
http://www.woodfortrees.org/plot/uah6/mean:240/plot/uah6/mean:240/derivative/scale:50/plot/uah6/mean:240/derivative/scale:50/trend
#7
Lånar din graf med AMO och PDO inlagda först i din redovisning sen i en längre tidsserie.
http://www.woodfortrees.org/plot/uah6/mean:240/plot/uah6/mean:240/derivative/scale:50/plot/uah6/mean:240/derivative/scale:50/trend/plot/esrl-amo/mean:240/from:1988/plot/jisao-pdo/mean:240/from:1988
http://www.woodfortrees.org/plot/esrl-amo/mean:360/plot/jisao-pdo/mean:360
Kolla AMO och din UAH-de verkar vara från samma data.
Kolla sen hur AMO varierat sen 1870.
AMO på topp både 1870 och 2018-Läser om den rekordvarma sommaren 1868
http://www.woodfortrees.org/plot/esrl-amo/mean:360/plot/jisao-pdo/mean:360/plot/esrl-amo/from:2000/mean:20/plot/esrl-amo/from:1860/to:1880/mean:20
Kjell Lindmark [5]; Nästa 11-årscykel, alltså nummer 25, kommer enligt solforskarna att i amplitud bli ungefär som den nu avklingande 24, eller snarare något lägre. Det är ju redan allvarligt med cykel 24, eftersom den jämfört med 1900-talets, är halverad. Det vi redan ser i förändring av väderstrukturer, är med största sannolikhet en effekt av ett decenniums lägre solaktivet. Klimatforskarna förstår inte solens alla egenheter och dess koppling till atmosfärscirkulationen.
http://solarcyclescience.com/home.html
http://news.mit.edu/2017/strength-global-stratospheric-circulation-measured-first-time-0828
Vi människor vill ju så gärna tro att vi är betydelsefulla, t ex att våra aktiviteter styr klimatet. Jag har börjat tro att så kan vara fallet men jag tänker f.n. på chansen att vi kan förskjuta nästkommande RIKTIGA istid framåt i tiden, kanske t.o.m. inhibera?
Finns det någon läsare här på bloggen som har hittat trovärdiga uppgifter avseende när nästa istid
väntas komma? Den som är intresserad av detta fråga rekommenderas först studera:
https://judithcurry.com/2018/09/08/beyond-milankovitch/
Här kan man läsa att sand, damm etc från Gobi och centralasien (som ibland smutsar ner isen i arktis) kan har spelat en mycket tung roll i övergången från istid till varm-period. För drygt två år sen skrev Ingemar Nordin ett nedkortat inlägga om detta här på bloggen.
Rolf Mellberg [10]; Milankovitch cykler verkar obönhörligt och verkan är landistid omväxlande med interglacialer. Ett problem i samband med forskning kring istiderna är att man för mycket fokuserar på solens direktstrålning vid högre latituder. Denna strålning har mycket liten betydelse jämfört med den mottagna strålningen vid ekvatorområdet. Landisens omfattning var max ner till 45e breddgraden, så jordens värmepump av latent energi från ekvatorområdet mot polerna fortsatte av verka, men med mindre energi. Ingen del av jorden kunde vara opåverkad av energiförlusten på grund av avståndsförändringen. Frågan är hur såg den atmosfäriska cirkulationen ut under de olika faserna mot/från landistiden? Denna dynamik där vattenångan H2Ogas, var, är och kommer att förbli faktor mummer ett som energitransportör, måste studeras mer för att förstå istidernas början och slut. Solen är motorn i det hela men fördelningen av dess energi är nyckeln till förståelsen av klimatsystemet.
http://news.mit.edu/2017/strength-global-stratospheric-circulation-measured-first-time-0828
Björn #11. Jag kunde inte se någon förklaring (i det du länkade till) till ”det mest mystiska”: Varför triggar bara vissa Milankovic-flanker en avslutning av en istid? Har du läst det jag länkade på? Där säger man att en kombination av CO2-svält, hög latitud och allt mer sträng kyla leder till stora kalla öknar i centralasien som nu kan spåras till ”dust”-avlagringar i isarna än i dag.
Efterssom vi redan har kraftigt högre (och snart ännu mer kraftigt) CO2-halt så kan växtligheten norr, NV och NO om tibet kanske bevaras så länge så att vi klarar oss flera tusen år längre innan nästa istid kommer.
Här kommer Ingemars inlägg i ämnet:
https://www.klimatupplysningen.se/2016/07/03/ny-teori-om-istiden/
#5 Kjell Lindmark
”Kommer det en vändning nedåt kan det enligt vissa forskare gå mycket snabbt och har vi riktig otur så kan en ny liten istid stå för dörren.”
Ja de færreste tænker over at denne forstærkning af forcingen fra vanddamp går begge veje.
Bliver det køligere, uanset årsag, så bliver det rigtig meget koldere på grund af mindre vanddamp i atmosfæren og dermed mindre ”forcing” fra vanddampen. Det er værre end jeg troede.
Rolf Mellberg [12]; Nej, jag tror inte på att varken CO2 eller sand från ex Nordafrika har med problemet att göra. Har läst någonstans om en förklaring som säger att när trycket i botten på ismassan blir för stort, börjar en smältning underifrån. Vi måste då anta att förloppet med uppbyggande av en ismassa tar ungefär lika lång tid och när trycket återigen blir för stort, så påbörjas smältningen. Det finns ju också andra faktorer som att havsnivåerna sänks ungefär 140 m vid ismassans uppbyggande, vilket påverkar både cirkulationen i haven och i atmosfären.
Björn #14. Sand från afrika har ingen påstått men däremot samma stoff som byggt upp enorma lager lössjord i Kina, d.v.s. samma stoff som färgar Gula floden gul. (kommer från Gobi)
#14 Björn
”när trycket återigen blir för stort, så påbörjas smältningen”.
Smältpunkten förändras mycket marginellt med trycket. Se fasdiagrammet i
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vatten
Men från ytan till jordens centrum finns en temperaturgradient. Från ytan på Antarktis eller Grönland blir isen således långsamt varmare och når på tillräckligt djup smältpunkten. Under Antarktis ismassor finns det sjöar.
Men is är plastiskt. Utsätts den för tryck så formförändras den och flyter iväg utan att smälta. Det är vad som sker i glaciärer och på stora djup i Antarktis och Grönland.
Lars Cornell [16]; Hej! Anledningen till att jag tar upp det här om tryck, är att jag har läst en rapport om en relativt ny hypotes som gör det sannolikt att ökande tryck under en landismassa, skapar värme tillräckligt för att trigga en smältning. Jag har försökt hitta denna rapport som i sig hade den senaste landisen över Nord Amerika i fokus, men förgäves. Gravitation och tryck är ju kopplade till varandra.
#17 Björn. Kompression i gas skapar värme.
Luftens temperatur ökar från ca -55° i tropopausen på ca 11 000 m höjd till ca +15 på havsnivå. Det stämmer ganska bra med lägesenergins omvandling till värmeenergi.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ideala_gaslagen
Tryck skapar ingen värme. Sätt en plåtbit i en press får du se. Vattnet i slangen i min högtryckstvätt på 145 bar är inte varmare än i insugslangen.
Om det du säger stämmer borde havet var mycket varmt på 5000 m djup där trycket är 500 bar. Men det är det inte, ca 4° är temperaturen under 1000 m.
Lars Cornell [18]; På något sätt kommer värme att utvecklas med tanke på att någon form av rörelse uppstår då marken under ismassan sakta pressas nedåt av tyngden. Vore intressant om vi kunde få tillgång till rapporten som jag har nämnt om.
Men snälla Björn. Även om lägesenergin E [Ws] är av viss men mycket begränsad storlek så blir effekten P [W] under tusentals år ett tal med många nollor efter decimalkommat.
Lägesenergin för ett kg på 1000 m är E = m * g * h = ca 10 000 Ws
Överför du det till värme i ett kg vatten med ca 4 000 Ws per grad (*) och kg får du
10 000 / 4 000 = 2,5 grader.
Fördelar du det på 10 000 år falltid blir det 0,00025 grader per år.
Det kan inte ens mätas.
(*) Motsvarande för is är 2 200 och för luft 1 000.
Lars Cornell [20]; Men snälla Lars! Så enkelt är det nog inte som du framställer det. Isen rör sig både horisontellt och vertikalt. Vi Höga Kusten i Ångermanland (se länk), har inlandsisen tryckt ner delar av landskapet ca 800 m av ett istäcke med en tjocklek om 3000 m. Här handlar det inte bara om lägesenergi, för som synes var förhållandena mer komplexa än så.
http://www.ornskoldsvik.se/upplevaochgora/kultur/museerochkonst/ornskoldsviksmuseumkonsthall/kunskapsbanken/ornskoldsvik10000ar/sparfran10000ar/foranderligtland/inlandsisen.4.471b919137c976e80e479.html
#6 Kjell Lindmark
Jordens magnetfält har försvagats de 3000 senaste åren i princip oberoende av solens aktivitet. T.ex. försvagades det lika mycket mellan perioden (åren) -3000 till +1850 som mellan 1850 och år 2000, d.v.s. med 10% per vardera period. Trenden är nu en försvagning med 5% per årtionde. Detta tillsynes helt oberoende av solens ”Modern Maximum” under en stor del av 1900-talet. Samtidigt har de magnetiska polerna börjat vandra allt fortare. T.ex. har den magnetiska sydpolen lämnat fastlandet och är på väg mot Australien. Detta är en av de potentiellt största jokrarna i ”klimatkortleken” men är inget som tas upp i etern (inte ens här på KU).
#9 Björn
Det finns några forskare som beräknar att SC25 t.o.m. blir något större än innevarande cykel, bl.a. Leif Svaalgard. Vidare finns det ovetenskapliga sambandet att ojämna cykelnummer med en viss övervikt, tenderar att bli större än sin föregångare med jämnt nummer, än tvärtom. Men trots detta så är det som du säger ett stort fall från ”Modern Maximum”, och som ovillkorligen kommer att ge avtryck i klimatet. Vi har ju redan sett hur jetströmmarna har börjat ”loopa”, något som började för tiotalet år sedan som bl.a. Piers Corbyn har lyckats modellera med stor framgång.
Kjell Lindmark, Björn och Lars Cornell,
Angående istider och Milankovic så finns det många frågetecken. Jag ställer mig bl.a. frågan om hur Antarktis kan uppvisa sådan temperatursynkronisitet i förhållande till Arktis ? Borde inte den ena polen bli kall medan den andra inte blir det ? Vidare borde jorden mottaga samma mängd energi på ett år, oavsett om banan blir mer elliptisk.
En kontroversiell, alternativ, teori är istället helt enkelt att solen är en högst variabel stjärna vars intensitet kan minska med flera tiotals procent i jämförelse med nuvarande. Detta förutsätter att man inte ser på solen som internt fusionsdriven utan istället tillägnar sig plasmakosmologin. Denna säger i sin tur att att solen (och övriga stjärnor och tom galaxer) drivs externt av s.k. Birklandsströmmar bestående av plasma. Dessa plasmaströmmar varierar i styrka/densitet och när en lägstanivå underskrids fallerar solens primärfält och ett betydligt lägre intensitetsstadie infinner sig. När plasmadensiteten efter ca 85 000 år återgår till nuvarande nivå finns tillräckligt med energi för att primärfälten ska bildas ånyo. Under lågintensitetsstadiet, vilket kan beskrivas som default-läget under de senaste årmiljonerna, är solvinden obefintlig och jorden blir därför bombarderad av kosmisk strålning. Detta kan styrkas av att man framförallt under inledningar och avslutningar av de istider man studerat (via isborrkärnor) har kunnat se stora variationer i bl.a. isotopen Beryllium 10, vilken ju är en proxy på solaktivitet. Teorin är lika halsbrytande som den är intressant och rekommenderar att titta närmare på detta i Rolf Witsches videor:
https://www.ice-age-ahead-iaa.ca/kaleidoscope_science.html
samt även David Lapoints serie ”The Primer fields”:
https://www.youtube.com/results?search_query=david+lapoint+primer+fields
Andreas [22]; Tack för synpunkter! Dags att släcka.
#22 Andreas
Korrigerar mig själv 😉
Försvagningen av jordens magnetfält började för ca 3000 år sedan och fram till ca år 1850 hade styrkan sjunkit med ca 10%. Därefter med ytterligare 10% fram till år 2000 och sedan dess med ca 5% per årtionde. Intressant länk nedan….
https://www.youtube.com/watch?v=sIayxqk0Ees