Året som gått såg flera rubriker om rekordnoteringar i Arktis, främst den rekordlåga utbredningen av havsis sedan satellitmätningarnas början 1979 och en maximal utbredning av smältvatten på ytan av Grönlands istäcke. Noteringar om relativt låga medeltemperaturer i Arktis under året och ovanligt stor utbredning av havsis i Beringssund under förra vintern gav dock föga rubriker. Jag tänkte diskutera klimatet i Arktis sedan 1900-talets början i främst vår del av norra halvklotet, med AMO (Atlantic Multi-decadal Oscillation) i norra Atlanten och Barendts hav som utgångspunkt. Det är intressant att stora klimatvariationer som orsakas av cykliska havsströmmar fortfarande bara kan beskrivas utifrån deras effekter utan att dess egentliga drivkrafter kan förklaras.
Jag utgår från en beskrivning av AMO som ges i en ”open source” artikel här. Sammanfattningsvis är AMO är en intern, kvasi-periodisk variation i de Atlantiska havsströmmarna. AMO varierar cykliskt över en period av 55–70 år och uttrycker sig som en varierande temperatur i ytvattnet i Nordatlanten med en amplitud av ca 1–1,5°C. När man illustrerar AMO eller dess motsvarighet i Stilla havet (PDO Pacific Decadal Oscillation) reducerar man bort en eventuell långsiktig trend. De cykliska svängningar som redovisas kan därför i teorin röra sig kring en trendlinje med varierande lutning, såväl ökande som sluttande. Det framgår tydligt i nedanstående bild från samma artikel. Vi kan i den övre grafen se att de temperaturen kring milleniumskiftet i snitt varit drygt 1°C varmare än motsvarande period i början av det förra seklet.
AMO har identifierats i diverse proxydata så långt som 8000 år tillbaka i tiden. Eftersom havsytans temperatur i norra Atlanten har stor betydelse för många regionala klimatförändringar kan cykliciteten i hos AMO spåras i nederbördsmängderna på såväl Grönland som i Sahelbältet i Afrika. En tydlig koppling till solens 88-åriga Gleissbergcykel har påvisats under vissa perioder av Holocen, men enligt referensen ovan kan den inte urskiljas under den senaste perioden varför författarna finner det troligt att AMO just är en intern, kvasiperiodisk variation i de Atlantiska havsströmmarna. Med andra ord är svängningarna naturliga men oförklarade. Den innevarande kulmen av Nordatlantens temperatur vid ytan verkar dock vara högre än den var under förra seklets mitt vilket skulle tala för att det finns en annan kraft, exemplevis antropogen, som lyfter kurvan upp från horisontalplanet. En fullt möjlig förklaring vore att det är en uppåtgående trend från den lilla istiden, styrd av variationer som kan kopplas till solen och den kosmiska strålningen, s.k Bondcyklar här och här. Det får då gälla som en ”skeptisk” förklaringsmodell.
Andra cykler som påverkar vädret och klimatet i denna del av jorden är NAO (North Atlantic Oscillation) vilken uttrycker skillnader i lufttrycket mellan Island och Azorerna och som reglerar västvindarnas styrka och banor i nordvästra Europa. Om tryckskillnaden är stor uppstår kraftigare västvindar, något som i hög grad gäller för vinterhalvåret. Sålunda har man kunnat visa på att perioden 1900–1930 karakteriserades av ett högt index och perioden 1940–1970 visade på en nedåtgående trend. I bägge fallen ser det ut som om även NAO har en underliggande cykel med samma längd som AMO. Om man återigen ser på den övre av graferna och ovan så ser det ut som om ”effekten” av ökande NAO-index 1910–1930 faller in mot slutet av den perioden så att ett regimskiftet mot varmare vatten sker kring 1920–30 respektive kallare vatten 1960–1970 (efter vikande NAO-index). Starkt kopplad till NAO är AO (Arctic Oscillation) som också är ett index som beskrivs utifrån geografiska tryckskillnader vilka reglerar vindarna i och kring polartrakterna. För enkelhetens skull behandlar jag enbart AMO här. Jag återkommer i en senare artikel till PDO i Stilla havet.
Vi börjar med att titta på den av DMI publicerade aktuella kartan över isens utbredning och havsytans temperatur i Arktis. Bilden är från femte januari i år. Golfströmmens inverkan syns tydligt med ytvattentemperaturer som ligger kring 6–8°C utmed Norges kust och som sveper fram ända till Novaja Zemlja. En annan arm söker sig upp väster om Svalbard, den så kallade West Spitsbergen Current (WSC). Polarbassängen kan liknas vid en stor behållare med en vid öppning mot Atlanten och en liten pip via Beringssund mot Stilla havet. Öppningen i Stilla havet förmår inte under senhösten pumpa in varmare vatten på samma sätt som Golfströmmen kan. Det är lätt att inse att mängden is under stora delar av året i hög grad regleras av hur varm den översta vattenpelaren är i Nordatlanten. Nedan är två något mer aktuella grafer på ytvattentemperaturens (SST) utveckling under satellit-eran från 1979 och fram till förra året.
Utvecklingen av SST i norra Atlanten visar tydligt på att temperaturen stiger från mitten av 80-talet och de högsta värden återfinns kring 2010 med värden ca 1,3°C varmare än medeltemperaturen 1981–2010. Om vi ser på den nedersta från NOAA ser den med 37 månader utjämnade kurvan ut att bölja lite fram och tillbaka med några få års mellanrum. Ser man på variationerna från år till år flimrar den med en amplitud på upp emot 2°C. Om vi projicerar kurvan framåt i tiden kan vi tänka oss att vi inom 3–5 år ser en ny rekordtopp om inte den längre AMO-cykeln på 55-70 får kurvan att böja av nedåt igen. Den övre av dessa efter (Reynolds Ol.v2) tenderar just att plana ut. Med tanke på den underliggande långa svängningarna hos AMO verkar det mest troligt att vi nått en topp (om än tillfällig) och att kurvan under de närmsta 20-30 åren inte kommer att fortsätta uppåt. Om kurvan följer den förväntade långa AMO-cykeln borde detta innebära att issituationen i Arktis stabiliseras även om enstaka nya bottenrekord kan komma att inträda de närmaste åren.
Havsisens utbredning i Arktis under september respektive mars
Kurvan ovan ger vid hand att den egentliga, mer drastiska minskningen påbörjades i slutet av nittiotalet, då uppvärmningen av Nordatlentens vatten redan pågått under ett tiotal år, dvs resultatet på issituationen har skett med en viss eftersläpning. Årets rekordminima avser naturligtvis enbart perioden 1979–2012 och vi vet att det historiskt varit varmare i norra Atlanten under flera perioder under Holocen. Förra årets minima hade delvis sin orsak i att en ovanligt kraftfull storm inträffade i början av augusti vilken slet sönder den blott årsgamla isen och drev den mot sydligare nejder där den upplöstes. I grunden finns dock den allmänna tendensen till en minskande utbredning av sommarisarna sedan mitten av nittiotalet. Det finns dock anledning att misstänka att årets minima hade legat mer i paritet med läget i september 2007 om inte stormen slagit till. Det är dock logiskt att under värmeperioder med stora vattenytor i Polarhavet under eftersommaren, och med stora ytor av ettårig is efterföljande säsong, att istäcket är mindre motståndskraftigt. Hur har då vattentemperatur varierat högre upp i Barents hav som är en fortsättning av Nordatlanten över de senaste hundra åren? Nedan en graf från Levitus 2009 som visar vattentemperaturen i °C i skiktet 100–150 meter i rött hoplagd med AMO-indexet i svart. AMO är ju som tidigare nämnts ett mått på vattentemperaturen i hela norra Atlanten kompenserad för en eventuell trend. Skillnaden mellan kalla perioder och varma av AMO i Barents hav är hela 4°C, dvs här är svängningarna mellan varmt Atlantvatten och kallt Polarvatten stora .
Vattentemperaturen i Barents hav och AMO index mellan åren 1900–2006 (Levitus 2009)
Det är inte helt lätt att jämföra hur SST i Barents hav under trettio- och fyrtiotalet står sig gentemot innevarande värmeperiod. Författarna pekar dock på att perioden 2000-2006 är den varmaste sedan 1900-talets början. Mätdata från perioden före andra världskrigets slut är mer sparsamma men det ser onekligen ut som om de bägge kurvornas höjdryggar ligger i ungefär samma höjd. Det finns många källor som pekar på att Arktis under vissa år mot mitten av förra seklet hade en issituation som liknar dagens, men frånvaron av en översikt likt den vi har från satelliter gör jämförelser svåra. Sedan 1997 mäter det Norska Polarinstitutet tillsammans med Alfred Wegener institutet temperaturen av det vatten som strömmar in i polarbassängen väster om Spetsbergen (West Spitsbergen Current). På den kurvan som syns nedan ser det ut som om den uppåtgående trenden brutits efter de varma somrarna i Arktis 2006–07. Mängden vatten som strömmar in är naturligtvis också av betydelse men det är svårt att se någon trend annat än att åren kring milleniumskiftet hade ett högre inflöde. Bilden är hämtad från Arctic Report Card 2012 (NOAA). Sammantaget så verkar den långa AMO cykeln i hög grad påverka issituationen i vår del av Arktis och allt tyder på att indexet för AMO redan nått sin topp och kommer att falla.
Man kan tolka effekten av AMO på olika sätt. Ett sätt är att säga att värmeökningen under nittio- och tjugohundratalet förstärktes av det faktum att AMO gick in i en varm fas, det andra är att den kommande kalla fasen som bör råda de närmaste tjugo åren kommer att maskera den ”pågående” uppvärmningen.
Vi har under det senaste året sett åtminstone två artiklar här och här som genom att reducera bort hyggligt kända variabler som ENSO, AMO, TSI (solen) och vulkaner kommit fram till att den antropogena uppvärmningen knatar på i stadig och oförminskad takt. Den senare av dessa artiklar halverar förvisso uppvärmningstakten, men för fram tesen att senare tids utplanande av temperaturen (hiatus) maskeras av AMO. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att dylika vetenskapliga produkter dyker upp strax innan dead-line för att inkluderas i IPCC´s femte rapport. Det faktum att ingen statistisk signifikant global uppvärmning har påvisats under de senaste 15 åren ”kräver” en förklaring, och många har uppenbart känt sig kallade, eller kanske tvingade att publicera något som möter kritiken.
Om man utgår från de cykliska svängningarna hos AMO över ca 60 år och det faktum att vi tycks se en nedåtgående trend i ytvattnets temperatur kring Spetsbergen finns det dock anledning att tro att den nedåtgående trenden för sommarisens minima är bruten – men säker kan man inte vara.
Bfa Lats J!
Till bilden av forcings .. solinstrålning/ ”global instrålning”
http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.11014!image/allsack_1983-lastyear.jpg_gen/derivatives/fullSizeImage/allsack_1983-lastyear.jpg
http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.11013!image/allgack_1983-lastyear.jpg_gen/derivatives/fullSizeImage/allgack_1983-lastyear.jpg
Solar irradiance / temp Nothern hemisphere:
http://www.friendsofscience.org/assets/documents/FOS%20Essay/ScafettaWestSunvsTemp.jpg
Insolation/Icecower
http://worldcomplex.blogspot.se/2010/07/first-steps-into-complexity-part-1.html
http://worldcomplex.blogspot.se/2010/07/first-steps-into-complexity-part-1.html
Ambitiös artikel! Haven som är stora värmeackumulatorer har naturligtvis under 1900-talets senare del då solaktiviteten var hög, värmt vattnet som nu ger sig till känna med minskande isar kring arktis. Det är naturligt att det finns en eftersläpning eller tröghet i avsvalningen av haven då solaktiviteten nu är avtagande. Därför märker vi inte denna nedgång omedelbart. Ett av de sätt som haven reagerar på uppvärmning, är att genom konvektion blanda vattnet, vilket bland annat Golfströmmen är ett bevis på. Nedgången i solaktiviteten kommer snabbare att märkas genom förändringar i luftens konvektion.
Björn!
Solen värmer haven när inte molnen är i vägen!
http://www.climate4you.com/images/CloudCoverLowLevelObservationsSince1983.gif
Slabadang,
tack för info, men en del av hänvisningarna går till samma svenska graf via min läsare och andra är lite osorterade, men det finns ju gott om material som visar på solinstrålningens verkan på klimatet.
Tack Lars för ännu en insiktsfull artikel
Exceptionellt ambitiös artikel, Lars. tack.
Associationerna går till något som senare klipptes bort ur filmen ”The Great Global Warming Swindle” – ett av Carl Wunsch’s uttalanden – det om att haven har så stora tidsskalor att saker (temperaturförändring etc) som har sitt ursprung för 500 eller så år sedan kan ge sig till känna i dag.
Med andra ord – det finns säkert naturliga oscillationer med mycket längre tidsskalor än dem vi normalt tänker på – och tack vare att havens värmekapacitet är ca 1000 ggr atmosfärens, så kan de ha mycket stora konsekvenser i sammanhanget ”klimat”.
Ambitiös artikel-tack.
Min stilla undran är om ett mer öppet hav(ca 7-14 dagars fördröjd isläggning) kyler eller värmer havet under isläggningsperioden?
http://www.dmi.dk/dmi/index/hav/the_arctic/havisareal.htm
Mycket ambitiös och bra artikel!
Onekligen ser det ut som att naturliga cykler ligger bakom det mesta av ”dramatiken” i Arktis senaste decennierna även om de troligt förstärks något av en antropogen komponent. Denna tycks dock bara utgöra en mindre del.
I vulgärargumentationen för AGW tillskrivs förstås alla förändringar människan.
” finns det dock anledning att tro att den nedåtgående trenden för sommarisens minima är bruten”
Jag tycker man sett den typen av prognoser från ”skeptiker” i stort sett varje år under lång tid nu. Lars har dock oddsen på sin sida, i och med att minimat 2012 var så extremt lågt kommer antagligen 2013 att ligga högre och då kan han säga sig fått bekräftelse. Vad som händer därefter är ointressant, då är hans prognos glömd.
#9 Du kanske kan svara på om isens frånvaro bidrar till kallare eller varmare klimat?
Lasse #10 i genomsnitt sett bör mindre is ge varmare klimat, men med mer öppet vatten så ändras också banorna för vädersystemen på norra halvklotet så lokalt sett kan man få kyla också. Ta t ex den här artikeln:
http://www.chinadaily.com.cn/china/2012-12/28/content_16066515.htm
Thomas P
Oavsett min prognos, anser jag att vad som händer de närmaste åren är intressant. Vi kan ju vända på steken och se hur prognoserna för den globala uppvärmningen sett ut under flera år från AGW förespråkare. Vi kan vara överens om att framtidsprognoser är svårt, varför jag också garderar mig. VI befinner oss ju fortfarande på ryggen av den innevarande kulmen varför vi kan fortfarande kan förvänta oss att olika rekord, som varma vintrar, lite is, tidig isavssmältning kommer att ske runt norra halvklotet.
Lars J!
Det roliga är att det är olika grafer där den ena skall representera ”globalinstrålning” och den andra ”solinstrålning” men de ser nästan exakt likadana ut?
Jag bara lägger in min huvudhypotes om molnens betydelse för både drivande av havsstemp och därigenom även som modulator för havsströmmar. När sedan mätningar visar att tempförändringarna styrs från hav till land så tycker jag hypotesen håller ihop hela vägen.
Lars #12 ”Vi kan ju vända på steken och se hur prognoserna för den globala uppvärmningen sett ut under flera år från AGW förespråkare”
För all del, men då får vi nog lägga till prognoserna från ”skeptiker” också:
http://www.skepticalscience.com/pics/IPCCvsContrarians.gif
”VI befinner oss ju fortfarande på ryggen av den innevarande kulmen”
Och vad får dig så övertygad om att det är en kulmen?
Lars – mycket beröm för en ambitiös och intressant artikel.
Speciellt triggar jag på att du diskuterar denna långsamma oscillation med perioden 55-70 år. Det är alltså ingen tvekan om att den finns, men orsaken är inte klarlagd. Både Ingemar och jag har i tidigare inlägg nämnt Nicolas Scafetta
https://www.klimatupplysningen.se/?s=Scafetta
Han har observerat en periodtid på 60 år genom att göra harmonisk analys av lufttemperaturen. Lufttemperaturen är ”flaxigare” än vattnets, så det blir mer brus. Likväl finns denna period och med viss gardering vågar jag nämna att Beck också såg det i CO2-haltens variation under 1800-talets kemiska mätningar.
Nå, Scafetta vlll förklara variationen med att planeterna, särskilt Jupiter och Saturnus som är tunga, kan samverka och därigenom påverka gravitationen på jorden. Han har blivit hånad som horoskopmakare för detta, och jag vill inte påstå att det är bekräftat.
När Scafetta inför de periodiska variationerna i temperaturkurvan blir det mindre ”kvar” för antropogena faktorer. Klimatkänsligheten för CO2 reduceras. Det är ingen nyhet, men fortfarande förargelseväckande! Detsamma står faktiskt i den andra av dina referenser till Zhou och Tung (http://journals.ametsoc.org/doi/abs/10.1175/JAS-D-12-0208.1), men med förbehåll.
Än en gång tack
/C-G
ThomasP
I den artikel du hänvisar till sägs att:
”Observation and data analysis showed that Arctic sea ice loss may cause cold and snowy winters in parts of Asia,” Chen said
Vet du var den datanalysen och observationerna är hämtade ifrån? Jag skulle gärna ta del av dem. Resultatet blir ju att ju mindre is i Polarbassängen p.g.a den globala uppvärmningen ger kallare vintrar i delar av Asien, liksom det påstås ha gjort i USA, och på senare år i Europa. Det blir onekligen en väldigt intressant analys. Är det inte kallare vintrar i tempererade områden vi strävar efter för att den ekologiska balansen etc skall återställas. CAGW är sannerligen en religion som lyckas förklara alla väderfenomen, vi förstår hans vägar ovan där. Symptomatiskt är uttrycket ”may have caused”.
Thomas P
kulmen i detta fall avser kulmen av den innevarande höga AMO indexet, vad som händer under nästa 55-70 års period har jag ingen åsikt om i dagsläget.
Lars #16 Jag hittade artikeln via Nevens blogg, men har inga övriga uppgifter om analysen:
http://neven1.typepad.com/blog/2012/12/looking-for-winter-weirdness-4.html#more
”Är det inte kallare vintrar i tempererade områden vi strävar efter för att den ekologiska balansen etc skall återställas.”
Statistiken för Norra halvklotet visar på en viss trend mot större snötäckta ytor på vintern och en starkare trend mot mindre snö på sommaren.
Slabadang [3]; De låga molnen minskar medan den totala molnmassan på högre höjd ökar, vilket kan vara en förklaring till att temperaturen har planat ut och snart kommer att minska. Orsaken bör vara ökat inflöde av protoner (kosmisk strålning) från solen och världsrymden.
Björn!
Orsakerna till förändringar i molntäcket är nog flera varav GCR är en. Men för mig är förändringar i molntäcket den absolut första kandidaten till att förklara mycket av alla naturliga fluktuationer i klimatet. Bara en förskjutning av molnmassan till någon procent över hav eller land får stora konsekvenser.
Jag tycker att det är föredömligt att så mycket aspekter på fördröjningseffekter framkommer.
Jag kommer då att tänka på Solheims och Humlums artiklar om effekten av varierande solaktivitet. Där påtalas fördröjningseffekt med ca 10 år betr. temp.variationer om 1-1,5 C längs Norges kuster. Detta får vi sålunda inräkna, med tanke på solcyklernas utveckling under de kommande 10-15 åren.
Tack för intressant inlägg, Lars!
Just nu (lite OT) sänder vetenskräpsredaxen alarmism över havens ’försurning’… Länk:
http://sverigesradio.se/sida/spelaren.aspx
Mvh/TJ
Runt Spetsbergen kan man den här vintern än inte se något annat än anmärkningsvärt minskad isutbredning.
Lars.
Tack för denna intressanta artikel och jag ser framemot fortsättningen.
Som Peter Stilbs skrev # 6 ”det finns säkert naturliga oscillationer med mycket längre tidsskalor än dem vi normalt tänker på” är det för mig en självklarhet att man måste få större förståelse/kunskap om havsströmmarnas inverkan på klimatet.
LBt #23
Det var troligen ungefär lika litet is runt Spetsbergen på 1930-talet
http://acsys.npolar.no/ahica/quicklooks/1930/19300909.jpg
http://acsys.npolar.no/ahica/quicklooks/1930/19310909.jpg
http://acsys.npolar.no/ahica/quicklooks/1930/19330909.jpg
http://acsys.npolar.no/ahica/quicklooks/1930/19360826.jpg
http://acsys.npolar.no/ahica/quicklooks/1930/19370909.jpg
http://acsys.npolar.no/ahica/quicklooks/1930/19380826.jpg
http://acsys.npolar.no/ahica/quicklooks/1930/19390729.jpg
Tyvärr saknas uppgifter från vintrarna nästan helt eftersom ingen seglade på Spetsbergen vintertid, och satelliter låg 25 år i framtiden.
tty #25,
lika lite is under sommar och sensommar som nu under vinter. Ja det kan jag mycket väl tänka mig.
LBt #26
Nej, lika litet is under höstarna på 30-talet som under höstarna de senaste åren. Höstuppgifter från 1939 saknas av skäl som du förhoppningsvis är istånd att räkna ut på egen hand. Gör dig inte dummare än du är, det är helt överflödigt.
tty #27,
jag refererade till isläget just nu, du svarar med isläget från 30-talet när det är som minst.
Jag kan även tänka mig att det inte fanns is runt Spetsbergen i september på 30-talet vad det nu har med saken att göra.
Lbt Svalbard finns väl med på kartan som visas i inlägget ovan.
Isutbredningen är nu i paritet med normalt isläge enligt grafer från DMI. Var får du din information från?
http://www.dmi.dk/dmi/index/hav/the_arctic/havisareal.htm
Avseende Spetsbergen kan et vara på sin plats att åter referera till den numera klassiska rapporten från 1922
@tty#27
Den tackar vi för – det var en schwungfull slutreplik! Kudos! 🙂
Lasse #29,
http://nsidc.org/data/seaice_index/images/daily_images/N_daily_extent_hires.png
När det gällere Spetsbergenområdet är nog den norska istjänsten att föredra:
http://polarview.met.no/regs/c_map6.jpg
Lars #30,
denna rapport var säkert uppseendeväckande 1922. I augusti,när isutbredningen är nära sitt minimum, seglade man norrut till 81,29′, det är strax norr om Spetsbergen.
Idag, i början av januari, när isutbredningen närmar sig sitt max, når man av allt att döma betydligt längre kanske 83-85.
Lars J,
Tack för ett synnerligen lärorikt inlägg!
Den borde (smått redigerad för dagsaktuella saker) läggas in bland våra vetenskapssidor.
PS. Har ni kollat in den fantastiska bilden som Lars J har som inledning? Högerklicka och visa bild …
Missa inte WUWT idag om NASAS solforskning!
Olika forcings förstärknngseffketer och hypoteser råder då ingen brist på.
http://wattsupwiththat.com/2013/01/09/nasa-on-the-sun-tiny-variations-can-have-a-significant-effect-on-terrestrial-climate/#more-77253
Ingemar och Lars!
Helt fantastisk bild
Slabadagn #37
Är det här en ”game changer”? Börjar klimatvetenskapen acceptera att små ändringar hos solen kan ge stora förändringar på jorden? Hittills så upplever jag att klimatvetenskapen har fnyst åt tanken då energiförändringen är så liten t ex verkar Lennart Bengtsson driva den tesen. Men här verkar man ta saken på ”allvar”.
Mycket intressant Lars!
Ja det ska ju bli oerhört intressant att följa vad som händer de kommande åren!
LBt #34
Nja 81 gr 29 min nord 1922 var knappast någon större sensation. ”kronoångfartyget” Sofia nådde 81 grader 42 minuter nord norr om Spetsbergen den 19 september 1868, mitt under lilla istiden och med en 270 hk motor.
Ingemar #36 och Lars Lonsson
Bilden är fantastisk!
Undrar bara hur det kan vara så otroligt lugnt och fritt från dyning ute på vida havet. Eller är det inte ett foto?
Har inte stormar, orkaner och cykloner ökat hundrafallt?
Så lugn blev det inte ens här
http://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%A4ckrosdammen,_G%C3%B6teborg
Tack för positiva reaktioner. Inledningsbilden är från Svalbard norra kust, från Rödfjord i juli 2010, min eget foto.
Just i Rödfjorden såg jag min första isbjörn.
tty #41,
ok, artikeln framställer möjligen det som om det var något särskilt. Tack för informationen, fakta är vad vi behöver.
Det kan kanske vara värt att notera några verkliga nordrekord under 1930-talet. 1932 nådde Malygin 82 grader 29 minuter norr om Frans Josefs land (föregående år hade hon nått 81 grader 49 minuter i samma område under en av de först turistkryssningarna någonsin i Norra Ishavet) och Sadko nådde 82 grader 42 minuter i helt isfritt vatten väster om Severnaja Zemlja i september 1935.
tty #46
Du inser väl att VoFarna är Nordostpassageförnekare, det har överhuvudtaget inte bedrivits någon kommersiell trafik i NOP, allt enligt de eminenta förståsigpåarna på deras forum.
Perfekt #47
Kommersiell trafik genom nordostpassagen började 1933 och har pågått sedan dess. Dock endast under perioden sommare-hösten, och alltid med stöd av isbrytare, och så lär det nog förbli. Under sovjettiden styrdes verksamheten av Glavsevmorput, Överstyrelsen för den norra sjövägen.
Du kan ju fråga VoF:arna hur de anser att gruvorna i Norilsk fraktar ut sin produktion (>500 000 ton/år). Med hundsläde?
Här kan du förresten se närmast planerade fartyg mellan Murmansk/ Arkhangelsk och Dudinka:
http://www.nornik.ru/en/transport/shiptrip/